lördag 31 december 2011

Hej då 2011!

2011 har varit ett raktigenom fantastiskt år. Mitt bästa hittils, ta mig fan. Något jag dock stört mig på hela året är sifferkombinationen 2011. I mina ögon ser det ut som fan och det har stört mig som en finne i röven hela året. Så, det är med öppna armar som jag snart tar emot 2012. Skål för 2012, ett snyggare år!

Ett år genom en webcam

Hej då 2001, du har vart en hyvens snubbe att hänga med. See you never!

Tvåtusenelva - del 5

Höst brukar ofta vara någon mörkt och obekvämt som kommer farande men i år var det annorlunda. Jag hade precis börjat studera på Hälsovetarprogrammet på Högskolan Väst och om någon månad skulle jag flytta in i min egna lägenhet. Jag pratade mycket med Alex, saknade honom, men försökte övertala mig själv om att han nog inte alls ville samma sak. Självförsvar at it finest. Det är ju det de där första kärlekskänslorna handlar om. Att falla men klamra.

I september fann jag plötsligt mig själv på ett tåg påväg mot Karlstad för några dagar hos Alex. Minns hur jag klev av tåget och såg honom komma gående allra längst bort på perrongen. Promenaden fram till honom var min längsta promenadsträcka i hela mitt liv. Ni vet hur det är när man går någon till mötes. När hälsar man? Hur länge ler man? Ökar man takten? Hur fan ska vi hälsa? Tänk om jag går inför en kyss och han tar kramen? Hur fan? Hur fan? Hur fan? Är det för sent att fly? Men självklart löste det sig. Jag var i Karlstad i tre dagar och upplevde nollning, träffade fantastiska människor, kramades med Alex och kände hur jag fastnade i hela honom. Vissa människor vet man att man måste behålla. Alex var en sådan. Livrädd, förälskad och lycklig satte jag mig på tåget och åkte vidare till Skövde för att ihop med tjejerna hälsa på min Frida som flyttat dit. Skövde bjöd på pyramidspel, massor av dans och en trött morgon framför en dokumentär om 9/11. 

Veckan efter kom Alex hem till mig och vi pratade om känslor men kom fram till att inget behöver stressas på. Det hela handlade väl om den där rädslan, klamrandet istället för frifallet. Hur snabbt får man bli ihop och så vidare, helt oviktiga frågor som plötsligt studsar upp till ytan. Någon dag senare åkte vi hur som helst mot Göteborg där Yvonne och Markus höll inflyttningsfest. Där åts det kräftor och överraskades med besök. På kvällen gick vi ut på krogen och dansade undan några timmar. Efteråt, på lite öl-vinglande ben, sprang Alex ikapp mig och höll ett sådant där brandtal som man bara kan hålla med några promille i blodet. Han förklarade att man ju faktiskt måste "våga hoppa" och "take the leap liksom". Just då var det bland det vackraste någon sagt och där i dimman bestämde vi att vi var ett par.
Vilken tokig känsla när han tog min hand dagen efter och äntligen sa: "Hej flickvän".

I slutet på september var jag helt inflyttat i min lägenhet och den första oktober var det dags för inflyttningsfest. Jag drog oktoberfest-tema på min inflyttningsfest ihop några av favoritdamerna. Vi fyllde mitt bord med fin-öl och lät lägenheten veta vad vi gick för. Oktober blev en ganska pendlande månad, till kärleken och tillbaka. Jag som vridit och vänt på mig inför bara tanken på distansförhållande märkte att det går bra. För även om distansen är jobbig och plånboken ibland klagar så är det alltid värt det. Han alltid värd det. Det är en ganska häftig känsla. I november blev jag rödhårig, svettades ihop med skolans första tentor och belönade mig själv med en weekend ihop med tjejerna hos våran fina Marielle i Stockholm. Helgen i Stockholm var bland det största som hänt mig rent vänskapsmässigt. Det var så himla renande och fint. Tänk att gå omkring med tjejerna i tre dagar och varje dag fullkomligt slås omkull utav hur mycket kärlek man känner inför de där fantastiska tjejerna. De är mina idoler.

Slutet på året har bjudit på mycket. Födelsedagskalas för Linnea, Timbuktu i Karlstad och massvis av julmysande. Jag har njutit av att få hänga upp mina egna julstjärnor, att ringa min Alex varje kväll och ha mina vänner närmare mitt hjärta än någonsin innan. I morgon firar jag året som varit och året som ska komma. Jag kommer att fira ihop med de som betyder mest, de som gjort mitt år till vad det blev.

fredag 30 december 2011

Tvåtusenelva - del 4

Vår och sommarmånaderna rusade in och även om jag försöker ta bort det onödiga, som vad jag åt till frukost och vad favoritdrinken var, så blir jag ändå kvar med ett jävla maraton till inlägg. Men startskottet för den här våren och dess efterföljande sommar är nog ändå min weekend-resa till London för att ihop med några favoritdamer hälsa på min au pair-jobbande vän Frida. Vi bodde i ett  16-bäddsrum på ett hostel där duschen bestod av svag stråle som man fick fånga upp med kupade händer. Boendet med sina sneda bäddar och svettiga italienare i grannsängen var dock inte ett större problem. Vi var ju inte där för att vara på hostel. London var vårvarmt och vi ägnade dagarna åt att fynda och dricka kaffe. På kvällarna drack vi vin, viskade om killar och vinglade fram på höga klackar. Det var en sådan där helg som man egentligen bara ser i Sex and the City.

Efter London var det dags för mig att tatuera mig. Jag fick mig två örnar på underarmen, jobbade väldigt mycket, fick magkatarr och minns hur jag ständigt var påväg. Mot jobbet, påväg hem, ut på promenad, på en fika, till en date, mot gymmet och sedan rätt in i dimman. Det var även mitt upp i detta som jag förlorade en vän. För första gången i mitt tjugoettåriga liv och efter tio års vänskap förlorade jag en vän. Det finns verkligen en linje i mitt år, som någon slags Kristufödelse-linje. Det finns ett innan och efter. Jag vet exakt sista gången som jag pratade med henne och även om vi inte bråkade så var det där vår vänskap vinkade farväl. Man får aldrig glömma att vänskap är en relation. Det som måste väga tyngst är det rationella, det simpla tänket att vi ska göra varandra lyckliga mer än vi besvärar. Det gjorde inte vi. Vi tyngde ned, irriterade och trampade på alltför tunna nerver. Det är inte vettigt att klänga sig fast för att man ju alltid gjort det innan. Mina vänner ska vara mina batterier och jag ska vara mina vänners batteri. Jag har ingen aning om vad hon tänker om allt. Men jag är glad att vi aldrig exploderade. Jag kommer aldrig att spotta i hennes riktning. Jag har många fantastiska minnen med henne, även om vi aldrig mer kommer att skapa några nya ihop. Jag har lärt mig att man aldrig ska hata de som någon gång fått en att le. Och precis så enkelt är det ju. Vi är ett infekterat sår nu, men då var vi faktiskt rätt fräcka ihop.

Sommaren dundrade vidare. Min Frida kom hem från England och midsommar knackade på dörren. Jag firade ihop med vänner och några promille alkohol. Jag minns hur tjejkompisarna slog vad om vem jag skulle kyssa den kvällen och under en mycket full konversation med Marielle hytte jag med näven och förkunnade: "Nädu, nu ska jag ut och förföra den där Alex". Jag har varit bekant med Alex väldigt länge utan att vi egentligen pratat med varandra. Men den kvällen blev annorlunda. Vi pratade massvis, han fick mig att skratta, tjejkompisarna fick rätt i sin vadslagning och mitt upp i allt hade han ett par ögon som fick mig att bli nervös. Vi vaknade upp bredvid varandra morgonen efter.

Efter midsommar förberedde jag mig ihop med min vän Maria för att åka iväg på en resa vi bokat ett halvår tidigare. Vi skulle spendera tre veckor med våra franska kompisar på Frankrikes västkust i den lilla surfingstaden Mimizan. Den första juli stod vi på Landvetter med våra väskor packade med kläder och tusen förhoppningar. Resan till Mimizan var en legend redan innan vi åkte, ändå lyckades de tre veckorna vi fick där klå alla mina förväntningar. Vi bodde i ett strandhus ihop med våra franska vänner, tio minuter bort fanns en flera kilometer lång sandstrand och varje kväll bjöd på nya äventyr. Hundratals glada holländare, lata soldagar, svala drinkar och såpass mycket drama att vi kunnat fylla flera säsonger av tv-serie. Kärlek och hat delade hus många gånger. Det kysstes, det bråkades, det sas vackra ord och slets sönder tröjor i svartsjuka. Men, framförallt så skrattades det.

Tillbaka i Sverige, lite brunbrändare än innan, var det det dags att fira min killkompis Kristians tjugoandra födelsedag. Plötsligt satt Alex där igen. Än en gång trillade jag omkull lite på grund av hans ögon och dagen efter delade vi en flottig bakispizza. Jag minns hur jag tittade igenom mina bilder en dag och slogs av hur många bilder som jag tagit på honom. Började fråga efter honom om vi skulle spela brändboll samtidigt som jag förnekade hur jag börjat tänka på honom. För det är ju satans obekvämt. Så obekvämt att plötsligt längta efter någon när man sjunger singelramsor, obekvämt att brottas med frågor om huruvida man duger, vad han tänker, om man kan, om man vågar och.. "Och hur långt är det Karlstad?", frågade jag en arbetskompis en dag och ljög sedan ihop något för att täcka upp att jag ju frågat det på grund av honom, honom, honom.

Frida höll en kräftskiva som skulle gå till historien. Inte som den mest minnesvärda dock, vad det gäller mig i alla fall. Detta eftersom mitt minne tar slut strax efter halv elva på kvällen och först kommer åter klockan åtta på morgonen dagen efter. Hur som helst. Sommaren rullade in i slutet på augusti, jag och Alex blinkade en del åt varandras håll och jag minns hur jag försökte övertyga mig själv om att jag inte skulle bli ledsen om det sket sig. Allra sista Augustiveckan överraskade Kristian, Alex och Markus med att erbjuda mig en plats på deras tänkta killresa till Mallorca. Jag kunde inte annat än tacka ja. Så, i slutet på augusti, just innan studiernas kommande allvar, flydde vi till Mallorca och en brutalt varm och alkoholbetonad vecka. Vi levde svenne-semester fullt ut. Bad på dagen och Magaluf på kvällen ihop med alldeles för många drinkbiljetter. Jag fick somna bredvid Alex varje kväll och jag vet att jag låg där en kväll och tänkte att: "Jag är redo att dö nu. Så jävla lycklig är jag.". Mallorca blev verkligen en sann inramning av sommaren.

När vi kom hem kom allvaret åter. Kristian och Alex åkte tillbaka till Karlstad, Markus flyttade till Göteborg och jag fick veta att jag blivit antagen på mitt förstahansval på hälsovetarprogrammet i Trollhättan. Vardagen och hösten kom fort, men minnen av sommaren höll mig väldigt varm.

fredag 23 december 2011

Tvåtusenelva - del 3

Så, fortfarande ett rätt nytt år, och ny relationsstatus - singel. Jag dundrade huvudstupa in i det hela och skålade som om det inte fanns en morgondag. Och det fanns det ju inte riktigt. Inte en morgondag som krävde att jag skulle komma i tid i alla fall. Jag hade ingen skola att gå till, inget jobb att hinna i tid till. Jag var singel, hade tusen människor att träffa och så många nya och gamla vänner att hänga med. Det gick bra att skåla, ett tag. Fast det blir ju rätt ointressant efter ett tag. Framförallt blir det satans dyrt. Jag hade ju inte kommit tillbaka till Uddevalla för att spendera tid, utan för att fånga tid.

Jag for runt med jobbansökningar, ringde, tjatade och bråkade med föräldrarna när dagarna varit för långa. För dagarna hade en tendens att bli långa utan något annat än gym och hund att underhålla. Precis när jag skulle till att bli stressad och funderade på huruvida jag kanske skulle till att börja tveka på mitt egna tjat om att: "Saker rullar dit du vill när du lutar underlaget åt det håll du siktar", så nåddes jag äntligen av två samtal. Och plötsligt stod jag med två jobb. Fem dagar i veckan jobbade jag på Sportshopen i Nordby och en dag i veckan städade jag på ett bygge i Tanumstrand. April-månad var verkligen månaden då bilåkande blev en del av min vardag. Tjugo mil, cirka tre timmar varje dag for jag fram längst vägarna för att ta mig fram och tillbaka ihop med mitt samåkningsgäng från Sportshopen. Minn att det var många som frågade hur mycket det sög, hur trött jag var och hur länge jag skulle stå ut. Men för mig handlade det aldrig om att "stå ut". Jag njöt. Njöt av att vara på en arbetsplats som jag verkligen gillade, ihop med arbetskamrater som blev vänner. Det var rätt lyxigt att jobba ihop med människor som gjorde att ett motorstopp på motorvägen blev en picknick.

Den här tiden av året går verkligen all ära till alla otroliga, roliga och knepiga skapelser till människor som jag träffade. Så många roande konversationer, så många jag aldrig borde gett numret till, så många nyfunna vänner. Bland annat Samuel som innan bara var en bekant men som numera är en bästa vän. Utan människorna från den här tiden hade jag stått utan en väldans massa minnen och anekdoter.

torsdag 22 december 2011

Go, christmas, go

Jag väntar på julafton. I dag har jag verkligen väntat på julafton. Stirrat på mina inslagna presenter, druckit glögg och träffat mina tjejer och haft julmys med tomtegröt, vörtbröd och ännu mera glögg. Vill ha jul omgående, nu, nyss!

tisdag 20 december 2011

En ser som fram emot en del

The right moments, they catch you in the end

Den här låten med fantastiska Xavier Rudd ger mig en så himla bra känsla. Den här låten är ett ton god energi injekterat direkt in under huden. Den låten har gett mig samma känsla sedan 2008. Magi.

söndag 18 december 2011

Tvåtusenelva - del 2

Början på året, mina första månader tillbaka hemma i Uddevalla var en minst sagt schizofren period. Jag var så himla glad, så himla ledsen. Hela tiden en sekund från eufori eller fosterställning.

Jag mådde bättre än någonsin, var mer närvarande och kände mig så himla mycket i kontakt med allt. Jag såg på saker ur en örns perspektiv. Inte med mina egen-anpassande och bortförklarande glasögon som jag gärna hängt med innan. Saker kändes lättförstådda, för de var och är ju lättförstådda. Det hade aldrig handlat om platsen, utan om mig själv. Jag hade inte mått dåligt på grund av Uddevalla. Förstås. Så banalt och busande enkelt, men jag minns ändå hur jag liksom upplevde en känsla av "Heureka!" och skrev i ett anteckningsblock någonstans att: "Det är inte platsen, det är alltid du." Jag mådde så förbannad bra. Pratade i timmar med vänner, promenerade, småpluggade, dansade, drack. 

Samtidigt höll mitt två år långa förhållande att ta slut, och även om det var jag som ville ut, och förberett mig på det så länge, var det ändå så förbannat tungt. Jag spenderade timmar ihop med Eldkvarn, sittande på mitt golv mitt i natten utan att kunna somna. Mitt sanna anthem var "Fulla för kärlekens skull".   I februari visste nog både jag och mitt ex att det var slut, att vi inte hade mer att hämta. Men orden var så satans svåra att fånga så det dröjde ända tills början på mars då jag till slut kunde se honom i ögonen, gråta, snora honom på axeln men ändå med någon sorts trygghet säga: Det är slut. 

Någon måste vara svinet. Någon måste vara svinet som går. 

Jag minns hur vissa tyckte att jag läkte fort. Hur någon ifrågasatte varför jag inte bara åt yoghurt och lyssnade på Kent. Men jag tyckte aldrig att det handlade om att jag läkte fort. Att jag stod på egna ben och skrattade högt dagarna efter handlade inte om att jag läkt fort. Det handlade om att jag var säker. Jag hade ju vetat och bestämt mig. När det tog slut hade jag redan sörjt, bölat och vindränkt tusen tankar. När vi gjorde slut skildes vi som vänner. Vi behövde aldrig skrika, för det fanns inget kaos. Vi var de vi alltid varit. Inget hade exploderat, det var bara slut. Jag fick ett sms av en vän dagen efter att vi gjort slut: "Hur mår du?" Jag svarade: "I dag bryter jag ihop. I morgon pratar jag om det. I övermorgon går jag vidare.". 

Och det var exakt vad jag gjorde. Våren kom tidigt. Jag hade stöttande vänner, en ny vårjacka att ta på mig, tusen människor att träffa på högljudda barer, förutsättningar och en värmande sol att läka i. 

I am in love, I am Nikon

Åh, vad jag gillar den där Nikon-reklamen. Sista scenen när ett kompis-gäng samlar ihop sig för att ta ett gruppfoto och killen som fotograferar zoomar in på tjejen i mitten. Så himla gulligt och sant. För åh, det är ju exakt så det är när känslor tillåts ta kort.

Finns nästan inget rarare än de gånger som man trott att en vän tagit kort på ett grupp människor. Men sedan när man tittar igenom bilderna så ser man fem kort på honom som för henne stavas med stora, kursiva bokstäver. Tänker på mina egna bilder, de bilderna jag tog lite i smyg, på min egna HONOM.

Den däringa kärleken är allt ett sött påhitt. 

lördag 17 december 2011

När support-teamet räddade julen

Jag känner så otroligt mycket bra människor. Människor som ställer upp i vått och torrt. Jag ska inte bli långrandig eller så. Men i morse, innan klockan slagit nio och jag ännu låg och nosade i kudden knackade det plötsligt på min ruta. Jag blev förstås livrädd. Vad kunde det vara för hemsk person som stod där utanför rutan och bankade? Jag lyfte försiktigt på persiennen och kikade ut med ett i allra högsta grad oroligt uttryck. Men, till min glädje var det inget pedofil, blottare eller dylikt skumrask på andra sidan rutan. Istället var det en av mina favoritmänniskor som stod där och log - Marielle!

Jag for ur sängen, slängde på mig vad jag hittade i klädväg och sprang till dörren där jag möttes av Marielle som sträckte fram en gåva ackompanjerat av ett glädjens utrop: God jul!

Titta! Titta vad jag fick! Finaste Lambi-toalettpappret! Jul-edition! Så mjukt! Det blir en fröjdefull jul.

torsdag 15 december 2011

Make it an high five or wave

Böda Camping står på som bakgrundsljud. Just nu snackar de med en man som åker bil då han ska ta sig fram på campingen. När de frågar honom varför han inte går som alla andra så svarar han att: "Det är ju så jävla långt, vad kan det vara, typ en kilometer. Fy fan!" Det är skönt att vila. Jag håller med.

onsdag 14 december 2011

Tvåtusenelva - del 1

2011 har börjat hota med att ge sig av. Jag har försökt klänga mig fast i dess byxben, pratat om allt vi gått igenom och sagt: "Du kan väl stanna ett tag?". Men 2011 säger att den måste gå snart. Jag fattar inte riktigt vad jag gjort fel, men jag antar att det är en av de där sakerna som bara måste få ha sin tid. En eld brinner inte för evigt, en ny tronarvinge måste få komma och så vidare.

2011 började det med en flytt som jag till en början såg som ett slut. Jag skulle flytta hem, tillbaka till Uddevalla efter ett halvår i Stockholm. Jag såg det verkligen som ett slut på en era. Ändå tills en arbetskompis sa, på min allra sista arbetsdag i charken, samma dag som jag skulle flytta: "Fan, vad fräck du är ändå Lisa! Två dagar in i det nya året och du ska flytta. Tillbaka till en stad där du vart, men ändå som en helt ny du, ett helt nytt år. Du har liksom alla förutsättningar."

Hon sa det helt i förbifarten när vi sprang förbi varandra mellan kycklingugnen och fiskdisken. Hon sa det helt utan avsikt att träffa djupt, men ändå var det precis där det landade. Tänk om hon vetat hur de orden verkligen träffade.  De enkla orden, sagda mitt i charken med väntande kunder, blev början på en kedjereaktion. Jag hade alla förutsättningar, och precis där drogs startskottet för 2011. 

Den andra januari 2011 packade jag ihop mitt, slängde nycklarna i brevinkastet och lämnade min andrahandslägenhet i Stockholm och flyttade tillbaka till Uddevalla, ihop med mina förutsättningar.

tisdag 13 december 2011

Problemlösning

I dag skar jag sönder en rulle hushållspapper eftersom mitt toalettpapper är slut och jag inte  har råd med nytt. Hushållspappret som jag rotade fram ur mitt städskåp hade fräckheten att vara av märket Serla. När fan hade jag råd med Serla liksom? För det ska gudarna, du och alla veta - det var längesedan jag använde Serla. Det jag torkat mig med den senaste tiden har varit det strävaste, billigaste, mest gråa toalettpapper som jag kunnat hitta på Lidls lastpallar. Så mitt i min studentfattiga misär där jag tvingas skära sönder hushållsrullar för att skapa toalettrullar så gör jag liksom ett uppköp. Kan inte bestämma mig för huruvida jag är förbannad eller glad över detta. Nåväl. Sånt är läget. Mot dass styrs jag nu.

Den här bloggposten innehåller nötkräm

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt att bidra. För i och med att publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på denna tysta katastrof, utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Foto: UNICEF



Vill du stödja UNICEF och hjälpa dem att leverera dessa livsviktiga fältprodukter som räddar barns liv, besök då UNICEFs gåvoshop. Det finns så mycket vi kan göra. Hjälp till. Rädda liv!

måndag 12 december 2011

Lite lektyr innan dagens besök på ungdomsmottagning

Nej, vi kan ju inte ha preventivmedel som ger biverkningar så som akne, humörsvängningar och minskad sexlust! Om det gäller män alltså. Angående det här artikeln.

söndag 11 december 2011

Man kan ju inte hålla på och dansa hur som helst

Jönköping är väl vanligtvis inte en stad man hör så mycket väsen från, men nu, nu fräser de ifrån. Det är dags att räta upp leden, tycker de. Det är dags att stoppa spontandansandet. Det är nämligen så att det under hösten genomförts danskontroller på Jönköpings uteställen. Genom dessa danskontroller har det upptäckts att det dansas på ställen som inte har danstillstånd. Oacceptabelt, förstås. Många pubar har nu fått ta emot stränga tillsägelser, den spontana dansen skall väck eller danstillstånd sökas!

Många frågor väcks. 

Först och främst, polisen i Jönköping, är detta verkligen ett vettigt bruk av resurser? Det sker väl ta mig fan mord i detta land? Vad håller ni på med? Hade ni verkligen inget annat som ni kunde sysselsätta er med under hösten istället för att kika på huruvida folk rörde sina lurviga över golvet eller ej? 

Visste någon innan detta blev en nyhet och snackis att det finns något som heter danstillstånd? Nog har man fått en och annan tillsägelse över alltför flaxande danssteg, men att det faktiskt är förbjudet för vissa pubar att tillåta oss dansa? Visste någon det? 

Och, om en pub söker danstillstånd för att möjliggöra spontandansen, kan då de kommande dansstegen på puben räknas som spontana fortfarande? För en spontandans som först sökt tillstånd känns ju direkt ospontan, kontrollerad, godkänd och statlig.

torsdag 8 december 2011

I've PMS and GPS, which means I'm a bitch who will find you

Skickade precis in ett examinerande skolarbete och precis i den sekunden där jag förväntade mig en härlig känsla av "äntligen-klar" så kom istället en känsla av rå ilska instampande. Arg blev jag. Arg så hela pannan veckade ihop sig. Helt utan anledning. Är helt medveten om att det är utan anledning. Men ändå är jag helt okapabel att släppa känslan av att något står jävligt snett till. Jag vill spela krigspel nu.

På bilverkstaden och pluggar

onsdag 7 december 2011

Jag minns en tid när jag hade sunda värderingar

Om man vill få julklappar måste man vara snäll. Så är det sagt och bestämt. Och för att vara snäll måste man i sin tur vara ärlig. Så, jag tänker därför kasta mig själv under bussen lite samtidigt som jag säkrar årets julklappar. Ett erkännande. Angående Justin Biebers julskiva. Jag gillar den där Mistletoe.

Har kommit på mig själv med att gå omkring och nynna på den. Den har en ohygglig förmåga att krypa in i mitt undermedvetna och sedan fara ut genom min mun i inget annat än ren skönsång (tänk; änglakör). Till en början lyssnade jag på den i rent hån-syfte. Förlöjligade vissa fraser och dylikt, och jag hade gärna gett er ett exempel på någon fras att förlöjliga.. Men nu är det ju så att låtjäveln har växt fast i mig. Jag hittar inte längre de där fåniga fraserna. Inte ens: "I don't want to miss out on the holiday, but I just can't stop staring at your face" får det att klia längre. Det är ju bara sött. Inte heller det härliga rimmet: "I should be playing in the winter snow, but I'mma be under the mistletoe" gör att jag vill löpa amok. Istället bara gungar jag från sida till sida och ylar med i refrängen: "With yoOOouu". Justin Bieber liksom?! Trodde aldrig att jag skulle hitta honom i en av mina spotify-listor. Men nu ligger den satans snorvalpen där och myser mitt i min jul-lista. Fick alldeles nyss hindra en vidrig impuls att klippa ut ett citat ur låttexten och spara i mitt "Fina-citat"-dokument. Hit! Men inte längre Justin! 

Detta stör mig ännu mer än min forna Saade-episod. Och det var ändå en fruktansvärt störande episod. Undrar om det var då, i min Saade-episod, som jag öppnade Pandoras ask? När jag tillät mig själv att tycka att Saade var nått att hänga i granen, var det då jag lämnade dörren öppen för unge herr Bieber att smita in han med? Fy fan för mig i sådana fall. 

A kiss with a fist is better then none

Grejen är alltså Florence + and the Machine. Har tipsat om halva hennes album känns det som. Men i alla fall och skit samma. Lyssna på den här låten med. Hos mig går den på repeat, repeat, repeat.

måndag 5 december 2011

När man är en tönt

Men annars då? Jo, så att, eh. I dag har jag varit så in i helvetes jävla pinsam att jag presenterat mig själv i telefonen på följande vis: "Det är Lisa Mäki... Mästaren.."

Åh. Ni vet den där känslan när hör sina ord som i ett eko och man nästan kan se dem studsa ut. Man liksom försöker svälja tillbaka dem medan de hejdlöst far iväg. Ungefär så kändes det. 

Ni kan kalla mig tjejen med kollen

Kom hem efter en dag av jobb, telefon-ringande och pluggande. Kände mig utmattad (och sugen på te, men det hör inte hit). Kände att det var dags för en sådan där härlig "äntligen-hemma-efter-en-lång-dag"-entré. Det vill säga att släppa allt i form av påsar, väskor, koppel och dylikt skrot som ockuperat händer och rygg för att sedan kasta sig raklång i sängen och låta: Aaaah.

Låg där i sängen ett tag och kände mig platt. Rullade över på rygg och sträckte mig vant efter min dator som oftast väntar bredvid sängen. Dock inte denna gång! Suckade djupt när jag insåg att den antagligen låg på köksbordet och att jag skulle tvingas resa mig upp. Reste mig upp med ett i högsta grad vresigt uttryck planterat på min nuna. Blev desto vresigare när jag upptäckte att köksbordet var tomt. Vände mig mot skrivbordet, som också det var tomt. Tittade åter igen bredvid min säng, bakom tv:n, på det tomma köksbordet, under köksbordet, på mina stolar, på köksbänken och tillbaka på mitt skrivbord. Gick med raska steg genom min lägenhet och tittade i alla mina väskor, även de som är för små för att rymma min dator. Vart fan höll datorn hus?

Plötsligt insåg jag vad som hänt: Någon hade rånat mig! Uppenbarligen!

Rusade ut i hallen, vet inte riktigt varför men jag tror att jag letade efter spår. Fann inga spår. Tittade på mina fönster. Men de gav mig inga ledtrådar. Vad fan?! Rånad?! Kände hur jag blev ledsen i mitt hjärta. Tog upp min telefon och gick ledsamt mot toaletten. För, även om jag var rånad så behövde jag faktiskt kissa innan jag skulle ringa mina föräldrar och gråta högt. Öppnade toalett-dörren och där stod den. På min papperskorg, mitt emot porslin-tronen, stod min kära dator och väntade på mig. Plötsligt mindes jag att jag ju lyft in den dit som sällskap under en tidigare toalett-session. Vilken lättnad. Och vad lägligt, eftersom jag ännu var kissnödig. 

lördag 3 december 2011

Den här rytmen vill bara ha min kropp

Plugg och potatisbullar till tonerna av Bob Hunds senaste singel "Harduingetmankandansatill?". Om ett par timmar blir det öl och musik på Bastionen. Det finns värre lördagar.

"Kids are so unstable"

Åh. Ibland tänker jag att jag vill vara ett barn igen. För, det var ju på många sätt enklare. Tankebanorna var ju helt annorlunda. För det var ju helt ärligt inte så mycket att fundera över, föräldrarna klädde på en och sa till när man var hungrig. Tänk de där dagarna när man är riktigt trött och bara inte vill något. Då hade det kunnat vara riktigt skönt att få tulta runt som fyraåring igen. Om så bara för en dag. Hoppa i vattenpölar, hiva runt maten lite nonchalant och rita fula teckningar som alla ändå skulle berömma och pryda sina kylskåp med.

Ibland tänker jag att det hade varit skönt. Fast sen kommer jag och tänka på hur mycket tid man ägnade åt att böla och snyfta. För man var ju rätt lättretat när man var sådär liten. När det inte fanns så mycket att fundera på så blev liksom de små sakerna väldigt stora. En barbie som blev av med armen kunde förstöra hela dagen. Minns fortfarande hur arg jag blev när mina äldre syskon utnyttjade mitt outvecklade tal till sin fördel. De brukade kittla, nypas och tortera mig rent allmänt tills jag tvingades ge upp och be dem att sluta. Jag hade dock lite problem med att uttala "s", så sluta blev luta. De brukade med andra kittla vidare samtidigt som de lutade sig lite åt sidan, varpå jag brukade skrika ännu högre: "MEN LUTA DÅ". Då brukade de hånskratta: "Men vi lutar ju Lisa, vi lutar ju!". Då brukade jag börja gråta och förkunna att: "Jag säger inte luta, jag säger luta". Åh. Vad de älskade det. Så det är liksom så att när jag tänker tillbaka på det som jag ångrar mig. För frustrationen av att vara liten, jag vet inte om jag tycker att den vägs upp av att man kan hoppa i vattenpölar utan att anses vara skum.

Hur som helst. Angående det här med barn. Titta på den här videon som min kära vän Frida tipsade mig om. Uppmärksamma särskilt den söta killen som kommer i bild två minuter in i klippet och de sista grabbarna i soffan. Killen i röd pyjamas är ta mig fan värd att dö för. 

torsdag 1 december 2011

Sparar pengar för att fånga drömmar























I dag har jag pratat med en herre som ska få tatuera mig en dag inom en förhoppningsvis snar framtid.

Chuck Norris can smell your fear trough the phone

Hjärtat i halsgropen. Lite sådan har den här dagen varit. "Varför?!", undrar du och skuttar ett par centimeter närmare skärmen. "Telefonsamtal", svarar jag och hör dig sucka. Jag avskyr att ringa viktiga samtal. Det är ta mig fan bland det grisigaste som finns i kategorin: Vardag. I dag har jag haft fem sådana där viktiga samtal att ringa. Inför varje samtal har jag drämt händerna i soffan, sprattlat, sparkat och brölat: Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Och sedan har jag gjort det ändå, till tonerna av ett hjärta som bultat hårdare än mitt i ett spinningpass. Jag tycker verkligen att det är pest att ringa upp folk. Tiden då signalerna går fram och man bara väntar, det är det allra värsta. Då är det knytnävsslagmål i mitt inre mellan Team Vill-Inte och Team Måste. En galen dragkamp pågår till ringsignalens dova toner. Mitt flyende jag skriker: "LÄGG PÅ! LÄGG PÅ NU! Lägg på nu så kan du med handen på hjärtat ändå säga att du ringt ju. Lägg på!" och mitt mitt mogna business-self går sakligt igenom olika hälsningsfraser så som: "Hej, jag heter Lisa Mäki" samtidigt som den försöker tysta mitt flyende jag med hårda ord så som: "Håll käften ditt stora fån!". 

Ungefär så. Sann terror är verkligen att trycka på ring-knappen och sedan vänta. Jag lär mig aldrig hantera det på ett vettigt sätt. Beter mig istället som deltagarna i ett avsnitt av Fear Factor. Vad upp med det? Jag gillar ju samtalen. Älskar i många fall samtalen. Ändå blir jag helt rabiat inför dem. Man tycker att jag borde vara van. Jag har ändå jobbat som skribent under två år! I alla fall 60% av jobbet som skribent gick ut på att ringa upp folk. Hej på er dagliga frispel! 

onsdag 30 november 2011

Ett sidospår till det här med konsumtionshetsen

Jag har länge tänkt på det här med mobil-rån. Hur det går till för mobil-rånarna numera liksom. För förr i tiden, säg tio år tillbaka, då var det ju ingen större grej. Då visste de ju ungefär vad de skulle få placerat i  näven om de bad en langa över mobilen en mörk novemberkväll. Men numera när det finns ungefär en miljard olika modeller, både utseendemässigt och årsmodellmässigt. Då måste det ju vara mer av en gamble för rånaren. Har man nu kommit till den punkten där man bestämmer sig för att kräva mobilen av en människa, då vill man väl få tag på något av värde. Och inte en gammal 3310 som vägrat dö, eller en sådan däringa pensionärstelefon med rå-stora knappar och inga andra funktioner än den uppenbara; ring-funktionen. För helvete att stå där med sitt hotande tillhygge (som jag utgår att man måste ha vid ett rånförsök) och bara känna att: Nej, den där vill jag inte ha..

Nej. Jag överväger inte själv att mobil-råna någon. Släpp den tanken omedelbums! Jag kommer snart till min poäng. Vilket egentligen inte är vidare till poäng. Men det är i alla fall en grej jag tycker är lite kul. Nämligen detta. Jag kan inte bestämma mig för huruvida detta mest en indikation på att det verkligen är dags att byta upp sig på mobilfronten för den inblandade mannen eller en indikation att jag borde behållit min gamla mobil för att ställa till det för alla elakt kniv-folk? Undrar vilken årgång mobilen ska ha för att nekas av tjuven? Vilken år ska mobilen vara tillverkad för att att inte duga? Är det inte scenariot ovan jämfört med ett fullbordat rån extra jävla elakt?Att först knivhota någon och sedan säga att man inte vill ha det som man tvingat personen langa fram?

Senaste-nytt-är-bäst-trenden har helt klart nått även tjuvarnas värld. Fan, allt jävligt blir bara jävligare.

måndag 28 november 2011

När man tänker säga något men det bara blir: äh

Vissa dagar så är jag ta mig fan helt och hållet åsiktsberövad. De dagarna kan inte ett klokt ord pressas ut genom mina fingertoppar och över till tangenterna. Det blir liksom bara ett tvärstopp. Hjärnan bara gosar ihop sig i sin lilla te-hörna och utbrister: Och nu vart det paus för mig! Det finns liksom inte mycket att göra då när hjärnan inte vill. Inte mycket, annat än att vänta. Vänta tills cynapserna, hjärnbalkarna och nervtrådarna vill börja jobba och ge en lite sköna tankebanor igen. I dag har jag varit helt åsiktsberövad.

Fast inte nog åsiktsberövad för att inte kunna leverera följande analys: Glögg med kaffesmak är en bra grej, medan filmen "Friends with benefits" är usel. Men, detta skulle ju förvisso en mindre begåvad människa också kunna komma fram till. Anywho, anyhow. I morgon är en annan dag och då är det full rulle uppe på hjärnkontoret igen. Håll i hatten!

lördag 26 november 2011

I've got a feeling, this years's for you and me

Advents-tjuvstartaren här. Jag kommer aldrig att tröttna detta. Känslan av en jul som närmar sig. Jag är en sådan jäkla jul-junkie att det är osant. Ska införskaffa lite fräcka tomtar i dag, och göra pepparkakshus hos min syster. Sedan tänker jag tänker spela julmusik i en månad. True fucking story. 

fredag 25 november 2011

Svin

Såg precis en vidrig video föreställande en misshandel. Det är en far som slår sin dotter som straff för att hon laddat ned musik och spel. Dottern har själv filmat misshandeln som skedde 2004. Videon är åtta minuter lång. I nästan åtta minuter gråter hon och ber honom sluta flera gånger. Mamman är också med under misshandeln och säger bland annat åt sin dotter att hon ska vända sig om och ta emot det som en sextonåring. Som om det är något hon var menad till, som om det är något en sextonåring ska kunna ta. Det är ta mig fan bland det vidrigaste jag sett på länge. Att sådana här föräldrar finns, föräldrar som tar sitt bälte och bara slår. Föräldrar som när dottern börjar gråta, bara slår hårdare. Pappan jobbade vid tillfället som domare och har vid flertalet tillfällen dömt i ärenden som handlat om just barnmisshandel. Det är obehagligt. Obehagligt hur människor som vi är menade att lita på, som utsatta barn är menade att känna tillit hos gör sådant. Jag får ont i magen av att se det så tätt inpå, att tänka på hur många som utsätts för detta varje dag.

Blir otroligt imponerad av dottern Hillary Adams som publicerat videon på youtube och väckt en debatt som ofta stampar. Vi måste reagera. Vi måste agera. Vi måste skydda och se efter varandra. Vare sig det händer på andra sidan av Atlanten eller ej. Vi får aldrig titta undan. Aldrig jävla någonsin att de ska få vinna. Svinen får aldrig vinna.

torsdag 24 november 2011

När den galonbeklädda ungen inom en vaknar till liv

Dagens insikt: Att springa genom vattenpölar är kungligt kul.

Kom precis in efter en kvällstur i regnet. Råkade under ett av mina första springsteg hamna mitt i en vattenpöl. Först blev jag förskräckt när jag kände mina tår bli våta, men sedan byttes känslan ut av ett: Wiiih! Efter det var jag som en målsökande robot efter vattenpölar. Jag sprang sicksack, försökte hitta så djupa vattenpölar som möjligt och trampade lite extra för varje pöl-steg. Ju mer skvätt, desto bättre. Åh.  Kände mig som en så fri människa. Inser att jag antagligen inte såg hälften så fri och skön ut som jag tänker, men fy fan, jag längtar till nästa regn-springtur.

Kan inte annat än tänka på en bild som Jossan la upp för ett tag sedan.

onsdag 23 november 2011

Just keep following the heartlines on your hand

Den här lyssnar jag på mest hela dagen. Eller nej, för nu ska jag till skolan. Men efter skolan och nu medan jag borstar bort mina frukostrester så är det till tonerna av denna jag gör det.

tisdag 22 november 2011

Saker min hjärna hittar på

Jag vet. De flesta skiter högaktningsfullt i andra människors drömmar. Men, nu är det som så att jag drömt en av mina bästa drömmar hittills. Brukar du inte läsa referat av andra människors drömmar så gör ett undantag nu. Här kommer min dröm.

Jag sitter hopkrupen på min säng och kliar mig lite mellan benen, i rent kli-syfte och helt utan några sexuella förhoppningar. Då upptäcker jag plötsligt att jag har en finne där nere. "Denna ska klämmas", konstaterar jag åt mig själv och sätter igång. Jag klämmer och ut pyser det där vita, variga kletet som oftast gömmer sig i finnar. Jag klämmer lite till och ser hur det vita plötsligt ändrar färg och börjar resa sig. Till slut har jag klämt ut något i samma form, färg och storlek som ett litet lillfinger. Jag tar tag i vad det än är och drar. Och då! Då händer det! Det jag drar ut är en fullvuxen snopp! En fullvuxen och klart erigerad snopp. Jag stirrar på den i några sekunder. "Herrejävlar, en kuk! EN KUK! Mellan mina ben! Hur fan förklarar jag detta då?". Jag bestämmer mig för att bli av med den. Jag trycker på den, viker och vecklar och vips, så är den tillbaka på den plats som den kom ifrån. Det enda spåret av den är den lilla finnen jag till en början klämt. 

Jag lutar mig tillbaka i sängen och somnar, utmattad och chockad. Efter ett tag vaknar jag dock och känner att jag håller i något som ligger placerat bredvid mig på kudden. Jag tycker mig känna igen konsistensen och tittar upp. Mycket riktigt: en snopp. "Vad ändå in i?!". Jag sätter mig upp i sängen och ser då att snoppen har en ägare. Det är min Alex som ligger där, helt naken och inte större än en kudde i storlek. 

Därefter vaknar jag. Spontan reaktion: Va?! 

måndag 21 november 2011

Det häringa pluggandet

Okej, sätter mig nu ned och påbörjar skrivandet på en uppsats som vi ska använda som grund på ett seminarium på onsdag. Via statusuppdateringar på facebook har jag under de senaste dagarna kunnat följa mina kära klasskamraters brottningsmatcher med denna uppgift. Vi ska alltså skriva ihop tre sidor. Tre sidor om två böcker. Det står till och med att vi ska skriva "cirka tre sidor". Rätta mig om jag har fel, men "cirka" går väl ändå att svänga åt både mer och mindre-hållet. Vad hetsar alla om? Folk uppdaterar som dårar. Det spottas, svärs och frustas ut som om det vore rena rama slutprovet vi stod inför. Det stackars nyhetsflödet på min facebook-sida är belägrat av "Förstår inte hur fan jag ska hinna klart!", "Fattar någon nått?! Jag ger upp!!" och "ORKAR INTE SKRIVA EN BOKSTAV TILL".

  • Vi ska skriva tre sidor.
  • Vi ska skriva ett underlag till en diskussion. 

Är jag dum i huvudet som inte tycker att detta låter som freaking Mount Everest att bestiga? Vad fan står på? Borde jag också åka löpa amok på facebook med tokstressade statusuppdateringar, och därmed få alla mina facebook-vänner att löpa amok i ren jävla "jag-bryr-mig-fortfarande-inte-om-ditt-skolarbete-och-vad-din-bokjävel-heter"-hysteri? Är det vad jag borde göra som hälsovetare? Sprida sinnessjukdom?

Äh! Jag tänker citera en av mina klasskompisar, en av mina klasskompisar som inte håller på med tokstressande på facebook: "Glöm inte bort att det finns omtentor, och om-omtentor". Lugna sig lite. 

söndag 20 november 2011

Grå och bakis

När man vaknar upp och ser ut såhär. Då kan man direkt starta dagen med att sänka alla eventuella förhoppningar inför dagen. Det blir inget med det. I dag vilar jag. I dag ser jag på tv. 

lördag 19 november 2011

En till text om kärlek

Kärlek är att hitta en person som inspirerar och motiverar dig, men som inte vill förändra dig. Kärlek är inget krav, aldrig ett tvång. Kärlek är helt tvärtom. Det är att vara sig själv ännu mer, ihop med någon. Kärlek är att prata och se saker på nya sätt. Lära känna, lyssna på ny musik och dansa till nya takter. Kärlek är det samma för alla, fast helt annorlunda. Kärlek är det knasigaste, underbaraste och värsta man kan råka ut för. Kärlek är lite granna allt på en och samma gång. Det är att lite granna tappa fotfästet och sväva. Kärlek ska inte tynga och hindra mer än den får dig att le.

Kärlek är en relation. Och det är det som gör den knepig. För en relation handlar om att vara ihop. Att få något att hålla, för varandras skull. För varandras, men samtidigt alltid, alltid, alltid för sin egen skull. Annars kan ju inte den där fantastiska tangon fortsätta. Kärlek kryper in under skinnet och får en att tänka i banor man inte tänkt. På gott och ont. För, plötsligt reagerar man kanske annorlunda. Plötsligt pratar vänner som aldrig varit svartsjuka om hur de tjuvläst sms, plötsligt bryr sig någon om vem någon varit kär förut, fast än det inte spelar någon jävla roll. Egentligen.

Den största och viktigaste byggstenen i en relation är rationalitet. Och det är ju det som många gånger är svårt. När man behöver sitt huvud som mest svävar det iväg på tokiga kärleksresor. För kärlek är inte rationellt. Kärlek är väldigt mycket men nästan aldrig rationellt. Kärlek är oftast hjärta och inte hjärna. Ändå måste en relation ha båda. För att få det att funka, för att inte tynga och klänga i varandra och förvandla den där fantastiska känslan till något infekterat måste man använda båda. Det är då man kan utvecklas ihop, det är då det håller, det är då man fortsätter skratta och hitta takter att dansa till.

OBS! Uppdatering 11 januari 2013
Har hittat min text på lite andra håll senaste dagarna och även om det är kul att den uppskattas så är det väldigt tråkigt när den lämnas utan hänvisning eller länkning. Sprid den gärna, men då ihop med mitt namn! Upphovsrättslagen hörni. Tack.

fredag 18 november 2011

Hälsa till Satan, vi hörs

 När artister levererar och ger sitt allt på scenen. Då vill man verkligen vara där, för då kan det inte bli annat än bra. I går var Timbuktu och Damn kungar i Karlstad.

torsdag 17 november 2011

Sorry, but I'm addicted to wasting time

Så, eh, jag kom på mig själv med att sitta och stirra på mitt egna tryne i webcamen och vogue:a. Ni vet, man flaxar med händerna och ramar in sig själv. Riktigt ocoolt. Speciellt och i synnerhet då det görs sittande helt själv mittemot sin webcam. Bestämde mig för att för i helvete lägga av med det omedelbart.

Bestämde mig för att göra något vettigare. Började tänka på mina kommande kvällar och blev genast studsande glad. Se bild nedan. Jag har där försökt fånga mina känslor inför de kommande kvällarna.
I kväll ser jag Timbuktu. Inom några yttepyttesmå timmar ser jag fantastiska Timbuktu. Om i morgonkväll lade Alex nyligen fram ett förslag. Han föreslog att vi skulle "leka maffia", jag sa ja. Lite maffia har väl ingen dött av, tänkte jag. HA..HA! Right? I alla fall. Dagen efter det, lördag, är det kalas till ära för en dam som beger sig till Australien i ett halvår. Det blir ett par bra kvällar här framöver.

onsdag 16 november 2011

Livet på en snodd

Älskar det här inlägget så himla mycket. Inte för att det är så satans välskrivet, för det är det inte. Men för att Calle har pinpointat exakt det där, den där känslan av när saker helt plötsligt händer på exakt samma gång. Ni vet, man trampar runt i ungefär samma takt och sedan är det helt plötsligt som att man är sen till alla bussar och tåg i hela stan och bara rusar, rusar, rusar. Plötsligt står man mitt i det där året, det året som förändrade. Plötsligt är livet en gummisnodd som skjuts iväg.

tisdag 15 november 2011

Jag och de andra

Tv:n stod på medan jag låg i soffan med datorn på magen. Då plötsligt hör jag någon vråla: "WE LOVE THE 90'S". Jag tittade upp och möts av blinkande ljus och en illa ihopklippt bild av människor som dansar. Bandnamn som man inte sett på ett tag visas på skärmen. Tydligen är det alltså så att det ska hållas en "partykväll" i Stockholm med tema: 90's. Gamla OKEJ-hjältar så som Vengaboys, Dr Alban, Pandora och S.O.A.P dammar av sina mikrofoner och kommer för att uppträda.

Om det tänker jag: Nej, åh gud, nej.

Jag gör som så att jag istället åker upp till Karlstad i morgon för att träffa min karl och för att på torsdag gå på en några snäpp bättre konsert - Timbuktu!

måndag 14 november 2011

Vad jag gjorde i lördags

Skötte mig väl inte helt bra kvällen innan tävlingen. Festade till det på fredagen, efter veckor av förberedelse. Halvt oexemplariskt sådär inför sin första tävling. Men hur som helst, jag lyckades ändå lyfta, skutta, springa och ro in en vinst i tjejklassen och bli Motionshusets Mästare 2011. Ett riktigt fint kvitto. Riktigt roligt att genomföra alla grenarna, att känna hur kroppen ger sitt allt och hur det håller.

Är riktigt nöjd med min insats, om man bortser från min löpning och missen jag gjorde på roddmaskinen. Tog i mer än någonsin på den däringa roddmaskinen. Såpass mycket att jag flög av sitsen. Taskig tajming och redigt obekvämt. Men som sagt, låt mig upprepa det viktigaste: Jag är numera Motionshusets Mästare 2011.

torsdag 10 november 2011

Ett sant hån

När läraren på slutet av en uppgiftsbeskrivning skriver: "Mycket nöje!", då känns det mest som en ordentlig omgång av den gamla klassikern tisseblå. Jo, man tackar. Och godnatt.

onsdag 9 november 2011

Runt jorden och sen tillbaka till er, alltid tillbaka till er

Helgen i Stockholm ihop med mina tjejer var så ruskigt bra. Så stor på många sätt. Med risk att låta högtravande och överdriven så vill jag ändå påstå att alla vi tjejer har ett lite lättare och stoltare hjärta efter helgen. Det var verkligen en så himla fin helg. På det där sättet som bröllop, studenter och dop är fina på. Stort, hjärtknipande.

En av kvällarna i Stockholm satt vi runt ett bord och pratade om vad vi förknippade varandra med, vad vi betytt och betyder nu. Så mycket som aldrig blivit sagt blev sagt, så många tack, så många förlåt. Varenda en av oss grät vid något tillfälle. En sedan där rörd gråt, en sådan där gråt som tar med sig tusen tunga stenar som legat på ens axlar. 

Jag älskar mina tjejer. Det går inte att upprepa nog många gånger. Ser upp till var och en av dem så mycket. Inspireras, motiveras. Av alla deras egenskaper, deras skratt och sättet de stått kvar bredvid mig hela tiden. Jag kan inte sluta imponeras av er, tjejer. Jag är så otroligt tacksam att jag har just er.

Mina favorit-minnen är mina minnen med er.

tisdag 8 november 2011

Ett fult fotografi

Sådana här fotografier fattar jag ta mig fan inte. Fotografier som är så otroligt jäkla arrangerade att det enda som finns kvar är en något obekvämt och knepigt. En "Jaha-och-vad-gör-de-då"-stämning? För, vad fan gör de? För det är ju inte bara ett par som kysser varandra i skogen. Det är ju något så mycket obekvämare än det. Vad är det som händer i det här fotografiet, egentligen?

Vi har till att börja med en tjej. Hon ligger på ett fällt träd i någon skog eller park, alternativt på baksidan av en skola, iklädd sin allra bästa date-klänning (ni vet, den fina fast ändå sexiga). På fötterna har hon ett par ljusa klackar. En perfekt utstyrsel för skogspatruller. Med sig har hon en herre i rutig skjorta a la Dressman-stuk. Av någon anledning har de kommit till den punkten där hon lagt sig på det fällda trädet och han böjt sig ned för att ge henne en ömhetens kyss. Hennes sätt att ligga på ser ut som ren och skär kramp. Minsta felbelastningen och hon faller. Så ser det ut.

Jag fattar inte sådana här fotografier. Fine att man beger sig ut i skogen för att fotografera i lite vackrare miljöer än husväggar och asfalt. Fine att ett par kan stå i en skog och kyssas. Fine att det kan bli helt magiska kort av komponenterna fin miljö och ett kärlekspar. Men när det blir såhär. När det blir såhär genomtänkt, strukturerat och arrangerat att all känsla bara lägger sig ned och dör. Man kan fotografera nästan vad som helst, så länge det förmedlar någonting. Det gör inte detta kort. Detta kortet är värdelöst. Ännu värdelösare är personen som laddade upp det på weheartit, en sida som ska fyllas av inspirerande kort. Detta kort är ungefär lika inspirerande som att tappa en ostekt köttbulle på golvet.

Sådärja, fick jag skriva en lite för lång text om det också. Vad skönt att ha ett eget rike att göra sådant i.

fredag 4 november 2011

Att göra sekundsbeslut

Vi blev klara tidigare än våra lärare räknat med. Jag kastade mig på första bästa tåg, bokstavligen, trots att jag både bokat och betalt för ett senare. Biljetten jag köpte var för ett tåg som skulle gå 14:42. Jag köpte biljetten 14:43. En ekvation att klura på.

Oftast förbannar jag förseningar, men där och då. Åh, vad jag jublade. Så nu sitter jag på tåget, några minuter ifrån Stockholm och mina tjejer. Några riksdaler fattigare, men oj vad värt det.

Chock

Sann chock är att lyfta ut en flaska med vad man tror är vatten och ta en stor morgonklunk av det för att i nästa sekund bli brutalt påmind om att man ju hällde över den sista skvätten Smirnoff i den flaskan.

Oj, hej! Nu är i alla fall jag vaken.

torsdag 3 november 2011

Ibland vill jag inte riktigt dit mina tankar vill

Varför ska det alltid vara som att förlösa en fullvuxen jävla karl varje gång när man sätter sig ned för att skriva på sin uppsats? Vareviga gång är det samma pressade, svettande och vrålande för att ens få fram en ynka liten stavelse. Varje gång sitter man där och tänker att: "Nej, det här går inte. Det här går bara inte. Inte denna gång, aldrig någonsin att det går." Men sen när man väl kommit igång så går det liksom av bara farten, precis som när man förlöser en fullvuxen jävla karl. Kommer bara huvudet ut på fanskapet så. Plopp! Och sedan klart. Ungefär.

Nej fy fan. Tillbaka till skrivandet. Jag har fortfarande inte förlöst den där karln. Än ligger han och sprattlar i min stackars mage. Fy fanskap. I morgon är det inlämning och seminarium. Och sedan! Sedan får jag äntligen sätta mig på tåget mot Stockholm för en helg ihop med några favorit-tjejer.

Drar en knockout på det grå

Edward Stanley sa redan på 1800-talet att: "De som tror att de inte har tid för fysisk aktivitet måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom”

När det är som mest att göra är det som viktigast att pausa. Mitt i all tenta-jäkt gick jag i dag till gymmet och stängde av mig själv. I tre timmar var jag på gymmet. Träning är för mig sann jävla meditation. När jag tränar tänker jag inte på någonting utanför löpspårets svängar eller gymmets väggar. När jag tränar är motivationen precis där jag är, så som den alltid borde vara.

Det är så satans nyttigt att hitta "sin plats", där man bara är i det exakta nuet och får möjlighet att ventilera kropp och huvud. Jag tror stenhårt på att träning möjliggör för huvudet att ladda om. Jag tror inte att det är en slump att det är efter träning som jag är som mest inspirerad. I dag kom jag exempelvis hem och skrev två sidor på min uppsats som jag tidigare under dagen inte kunnat komma vidare på. 

Det är rätt häftigt att gå en utbildning där de uppmuntrar oss till att pausa. En utbildning som inte bara pushar, utan coachar. Som hela tiden påminner oss om vikten att ta hand om oss själva. Vi ska inte lära oss så mycket som möjligt om stress och fysisk aktivitet för att klara en tenta. Vi ska, framförallt, omsätta kunskapen i medvetna handlingar och val. Prioritering ett ska hela tiden vara vi och vår hälsa.


onsdag 2 november 2011

När min rullgardin åker upp ska det spraka av färger

I dag vaknade jag upp till en sådan där grå höstdag. Hela himlen var fylld av ljusgrå moln som liksom inte ens var moln, utan mer bara en hinna. Höstmolnen, de är inte fluffiga, de har inte ens en kant eller början. De är liksom bara över hela himlen ändå. På varenda kvadratmeter av himlen ändå.

Jag drog ned rullgardinen, tog till flykt under täcket och försökte sova bort skiten. Vaknade upp några timmar senare till en lika grå himmel. Gick upp och ut på morgonpromenad med Aquila, muttrande om hur helvetes helvetiskt grått allt var just i dag. Inte ens löven på marken var färgglada, sådär som de brukar vara. I dag hade de börjat förmultna. I dag var de bruna. I dag låg de som halkiga lerklumpar i redan halkiga trätrappor. Riktade mitt bittra, tunga huvud mot marken tills jag nästan krockade med en förbipasserande liten dam. Drog upp mitt huvud och tittade upp lagom till att en höstvind ryckte tag i ek lite längre bort. Massor av färgglada höstlöv föll från trädet och landade på de förmultnade löven. Jag kom plötsligt ihåg att det gråa bara gömmer saker ibland. Det fina finns ju hela tiden, om man tittar på rätt ställe. Om man tittar på sina smutsiga Converse kommer hela dagen kännas som just det. Men, tittar man upp och ser sig omkring kan man plötsligt få se naturen skapa konfetti-regn.

Jag plockade med mig några kvistar med envisa höstlöv och satte i mitt sängfönster. Innan jag ser det gråa utanför fönstret ska jag se dem, och även när jag ser det gråa utanför fönstret så ska jag se dem.  



Man ska alltid erkänna när man har fel

Angående detta inlägg så har jag fått ta emot kritik riktat mot mitt tvivelaktiga djurvetande. Djuret på bilden är förstås ingen säl, utan ett sjölejon. Mitt försvar är att de i orginaltexten faktiskt också skriver seal, och inte sea lion. En tror ju på allt man läser och så vidare. Eh?

Hur som helst. Älskar det där sjölejonet. 

tisdag 1 november 2011

En ska inte klaga

Sådärja, sticker upp mitt huvud ifrån den tidigare tenta-stressen och andas ut. Phuuh.

Klarade gårdagens alla prov och vill kaxigt nog lägga till "helt utan problem". Så här kommer det. Jag klarade gårdagens alla prov helt utan problem. I dag har vi grupparbetat med konditionstest och nu är det hemtenta i form av uppsats-skrivande som står näst på tur. Inlämning och seminarium på fredag. Sedan tänker jag vråla "KLAR!" och åka upp till Stockholm för en helg med tjejerna. 

söndag 30 oktober 2011

Söndagsblues

Visst fan finns det roligare grejer att göra på en söndag än att rota ned näsan i kurslitteratur. Dock är det väldigt nödvändigt att jag gör just det eftersom nästa vecka stavas; e-x-a-m-i-n-a-t-i-o-n.

Från måndag till fredag ska jag ha examinationens pistol inknödd i ryggen på mig. Så, hej då. 

lördag 29 oktober 2011

"Before you diagnose yourself with depression or low self-esteem
first make sure that you are notin fact,
just surrounded by assholes."

William Gibson

"Tough being ginger even when you're a seal"

Åh herregud, titta på det här. Lille herr säl-vän föddes med rödbrun päls och ljusblå, nästan blinda små ögon. I den här artikeln skriver de om hur den lilla sälen direkt efter födseln stöttes bort av de andra och blev "the lonely seal no-one wanted". Hela mitt hjärta går ut till den lilla krabaten när jag läser om hur han tvingades gömma sig från de andra. Raraste, lilla rödhåriga säl-vän. Hur söt är han inte i all sin ensamma tragik? Bilden när han tittar mot de andra sälarna.. Åh, hjärtekrossande!

Han skulle inte ha överlevt, men precis som i en Disney-film så har han nu ett nytt hem. Han bor numera på ett delfinarium. Där ser de till vad han har och inte till vad han saknar. Där älskas han, har vänner och utvecklas. En dag ska han få revansch, en dag ska han stå på de stora scenerna och föreläsa om utanförskap. En dag kommer hans familj se honom på stora affischer, och då ska de ångra sig. Då ska de söka upp honom och snyftande be om ursäkt.. Och lilla herr säl-vän ska då förlåta. För hans hjärta är så mycket större än deras. Åh, stora saker väntar herr säl-vän. Vi har inte sett det sista av honom inte. Det känner ju jag det.

I dag saltade jag frukostäggen med lite tårar

Den här låten med fantastiska Xavier Rudd får mig att bryta ihop lite. Den är så fruktansvärt vacker att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Så fort jag hör den är det som hela mitt väsen bara pausar. Avskalad, ren jävla perfektion. Klockan är åtta på lördagsmorgonen, och jag har redan hunnit gråta till hur fin den är. Lyssna på Xavier hörni. Han så har så många raktigenom fantastiska låtar. Hans röst, hans texter och hur han sätter ihop hela ljudbilden. Det finns få musiker som fångar känslor på det sättet som Xavier gör i sina låtar, och får med budskap! Lyssna!

You've been hit by the time bandit

Det är ju jävligt märkligt hur klockor ibland inte låter tick och tack utan bara väser swiiiish. Alldeles, alldeles nyss var klockan elva och jag bestämde mig för att dricka en kopp te. Jag bryggde, hällde, drack. Nu har jag precis tömt min tekopp och klockan är halv ett! Klockan är halv ett även om den alldeles nyss var elva! Hur? Hur gick det till? Jag vill ha tillbaka min tid, och jag vill ha tillbaka den nu. Jag skulle ju använda min tid till att läsa några sidor om konditonstest. Jaha, men nä, god natt.

fredag 28 oktober 2011

Placerad i minnesbanken

Igår var det City-torsdag och jag patrullerade runt på Uddevallas gator ihop med några av mina favorit-damer. Vi fyndade och fikade, och på Kungsgatan gick halloween-pyntade människor omkring och skrämde barn till tonerna av klassisk musik. En torsdagskväll i Uddevalla, helt enkelt. 

Nu bär det av mot Trollhättan där det ska övas på konditionstest. Tre dagar till första del-tentan.

Ibland matchar vi hösten så pass bra att vi helt glömmer bort att frysa trots att höstvindarna blåser på oss allt de kan


torsdag 27 oktober 2011

Hon skrev om krossad kärlek och pusselbitar

Åh. Hur underbart är det inte att återupptäcka något man råälskat och bara börja råälska det igen. Omedelbart, i samma sekund som återupptäckten sker. Åh! Så underbart. I dag återupptäckte jag min underbara Emelie Thorén som var min bästa helt okända vän under min tid i Stockholm. Varje torsdagmorgon var som julafton, det var nämligen då hennes krönikor publicerades i City. Jag älskade varenda krönika. Minns den första krönikan jag läste med henne. Jag rev ut den och bar omkring på den i flera månaden. Så himla bra tyckte jag att hon var. Jag googlade på henne och hittade hennes blogg. Älskade hennes blogg minst lika mycket som henne krönikor och bestämde att om jag (..och hon) någonsin skulle bli lesbiska så skulle vi bli ihop, gifta oss och adoptera små barn.

Men sen bytte hon bloggforum och jag flyttade. Vi gled isär. Men idag kom jag plötsligt att tänka på henne. Min Emelie. Googlade, hittade och snap back! Känslorna kommer åter. Hon är ta mig fan bäst.

En student rapporterar vad som är upp

I dag är det pluggning deluxe ihop med Anja som gäller. Trillade in hemma hos henne strax innan tio och avnjöt en frukost innehållande både nybakad bröd och nybyggt kaffe. Har sagt det förut, men säger det igen. Fler frukostdejter till folket! Nu sitter vi och pluggar järnet under stenhård plugg-tystnad. Näsorna är nedgrävda i varsin hög med böcker och de kommande tentorna flåsar oss i nacken. Fast ja, just nu tar jag en liten smygrast för att spexa och visa upp min fiffiga markeringspenna-stjärna. Titta!