Ibland vill jag inte riktigt dit mina tankar vill

Varför ska det alltid vara som att förlösa en fullvuxen jävla karl varje gång när man sätter sig ned för att skriva på sin uppsats? Vareviga gång är det samma pressade, svettande och vrålande för att ens få fram en ynka liten stavelse. Varje gång sitter man där och tänker att: "Nej, det här går inte. Det här går bara inte. Inte denna gång, aldrig någonsin att det går." Men sen när man väl kommit igång så går det liksom av bara farten, precis som när man förlöser en fullvuxen jävla karl. Kommer bara huvudet ut på fanskapet så. Plopp! Och sedan klart. Ungefär.

Nej fy fan. Tillbaka till skrivandet. Jag har fortfarande inte förlöst den där karln. Än ligger han och sprattlar i min stackars mage. Fy fanskap. I morgon är det inlämning och seminarium. Och sedan! Sedan får jag äntligen sätta mig på tåget mot Stockholm för en helg ihop med några favorit-tjejer.