fredag 31 augusti 2012

Jag är redo för ridån

Just det. Efter skoldagen i går var det dags att ta sig hemåt. Jag segade mig igenom Göteborg, log för mig själv och bara trivdes. Gick ut och in i butiker och på Stadium sprang jag in i ett par träningstights som skrek: "TA MED OSS HEM DÅ DIN DÅRE". Jag sa: "Jaja, lugna er" och gick till kassan med dem. Såg på klockan att det skulle gå ett tåg om tjugo minuter, så efter att jag fått min kasse tackade jag glatt och patrullerade iväg. Var dödens jäkla hungrig så jag skuttade in på en Hemköp, greppade lite ätbart och gick till kassan där jag upptäckte att min bankkort var borta.. FAN! Fan, fan, fan. Och helvete.

Tog bort mina saker från rullbandet, ställde mig bredvid kassan och letade igenom påse, väska och fickor med skakiga panik-och-helvetes-jävla-skit-händer. Inget bankkort. Hittade kvittot från Stadium och letade i minnet: Tog jag ut kortet efter betalningen? Nej. Nej, ingen minnesbild av det. Kastade mig ut från mataffären och skyndade mot Stadium.. Inser nu att jag lämnade en yoghurt där i kassaområdet. Förlåt Hemköp, det var taskigt. Hur som helst. Rusade in på Stadium med vild blick, när kassörskan såg mig jublade hon och hojtade: "Där är du ju!". Hon hade tydligen sprungit efter mig med kortet, men jag hade försvunnit snabbare än blixten. Andades ut med bankkortet tillbaka i plånboken, kikade på klockan och insåg att tåget åkt ifrån mig. Jaja, nästa tåg skulle gå 13:42. Jag var på stationen strax efter halv, travade runt lite och gick ut till perrongen 13:44. Men, där stod det inget tåg. Va? Vad falls? Tittade i reseplaneraren igen. Tåget gick 13:42.. FAN! Fan, fan, fan. Och helvete.

Jag la mig ned på perrongen, sparkade med benen, sprattlade okontrollerat med armarna, rev hårtussar ur min hjässa, grät och skrek tills betongen sprack. Sedan köpte jag en macka.

torsdag 30 augusti 2012

Klockan halv sju i morse var jag redo att bege mig mot Göteborg. Nu, efter första lill-dagen känns det lite farligt/fånigt att ropa hej så här rackarns tidigt. Men, jag tror att jag kommer trivas bra.

onsdag 29 augusti 2012

Morgonmys

Tar vara på den här morgonen. En av de allra sista lediga dagarna ihop med Aquila. I morgon är det dags att åka till Göteborg för en introduktionsdag på nya utbildningen. Ett år av kostvetenskap, nu kör vi!

tisdag 28 augusti 2012

Envis ork är väl a och o

Stod på Ica i en lite för lång kö, lite för länge. Framför mig stod en flicka och hennes mamma. Flickan hade fått välja några tidningar, men precis när det var dags att betala så ångrade hon sig. Mamman sa åt henne att snabbt springa och byta då. Flickan greppade en av tidningarna och sprang iväg. Sedan velade hon, funderade, undrade, tittade, lyfte en tidning och jämförde den med en annan. Mamman ropade: "AMANDA! Kom då!". Folk i kön vred på sig, tittade Amanda och hennes mamma, suckade och stampade med foten i backen. Mamman ropade: "Men Amanda! Nu kommer du! Det är kö och du kommer NU!". Amanda tog en tidning och sprang tillbaka, men när hon kom fram till kassan blev hon osäker igen och undrade om hon kanske valt fel ändå. Då högg mamman tag i hennes tidning och sa: "Nu tar du den här!". Då började Amanda gråta en sådan där hulkande, snorig och alldeles för högljudd barnagråt.
Och då tänkte jag: Men himla dumma Amanda-unge. Låt din mamma vara en snäll mamma, himla krångel-du. 
När jag ser sånt här vill jag ge mina föräldrar varsin enorm medalj i renaste guld. De har alltså överlevt och gjort vettigt folk av inte bara en unge utan hela fyra stycken. Vilka kämpar, vilka vardagshjältar. Tänk alla trotsperioder, matköer, snornäsor och tusen legobitar som legat spridda som minor väntande på ovetande, trötta föräldra-fötter. Jag minns själv hur jag stått där vid någon kassa och sagt "Men snälla mamma..." och viljat byta ut en tidning, få en godis, visa en leksak eller himla vad som helst. För när man är liten så fattar man ju inte riktigt det där med kö eller att ha bråttom. Föräldrarna hade bråttom, men själv hade man ju aldrig bråttom. Själv hade man ingen tid att passa eller saker att stressa till. En kö var liksom något alla vuxna gjorde. Det var aldrig något besvärligt hinder, utan snarare tvärtom. När det var kö kunde man hinna bläddra lite till i de där knasiga tidningarna MAD och En Ding Ding Värld. Man ville ju bara en sak till hela tiden. "Jag ska bara.." och allt det där, för det hade man ju hela tiden tid till när man var barn. Man var inte elak, man fattade bara inte hur mycket de där föräldrarna skulle hinna med medan vi helst ville att de skulle leka. En enorm medalj i renaste guld, det är ni värda kära föräldrar.

måndag 27 augusti 2012

Kallar vi det höst nu eller

Någon har kidnappat sensommaren. Det var huttrande jäkla kallt när jag cyklade hem från gymmet ikväll. Det blir till att ha med sig överdragsbyxor från och med nu. Vilket helvete ändå. Tur att den där kalla hösten drar med sig en del spännande och bra också. Flytt till Göteborg, samboliv, ny utbildning och förhoppningsvis ett ton med nya minnen.

torsdag 23 augusti 2012

Dum i huvudet

Jag antar att det här är dagens samtalsämne. Det vill säga Ulfs Brunnbergs intervju i Slitz där han bland annat påstår att mordet på Karen Gabreab är feminismens fel (och inte de 38 slag som träffade henne under 53 sekunder.. märkligt, jag vet..). Jag känner bara hur jag blir så ofantligt utmattat av bara tanken på Ulf Brunnberg och hans ofantligt låga bildningsnivå. Det är lite samma känsla som när Sverigedemokraten Per kikade in här på bloggen. En fullständigt utmattande känsla, en lång suck och än en gång känslan av: "Oj, vad lite du kan om så mycket". Det finns så många motfrågar och argument att dra, men samtidigt känner jag bara.. Nej, Ulf. Jag orkar inte.

onsdag 22 augusti 2012

Eftersom du får nudlar att kännas som finaste pasta

I morgon åker jag upp till Karlstad för att hjälpa Alexander att packa ihop sin lägenhet för att sedan, på lördag, hoppa i skåpbilen och flytta hans saker hit. Hit som inte längre är mitt hem, utan vårt hem. I slutet på månaden kommer hans namn att stå på dörren bredvid mitt. Ingen kommer längre att fråga "Hur länge stannar Alex då?" och vi kommer inte längre behöva spara, pussla, planera och fundera för att kunna träffas. Äntligen får vi ett förhållande utan förnamnet distans. Äntligen vi, på riktigt.

Låt vardagen komma! Låt tunga matkassar, städgnabb, inredningskrockar, hej-och-hej-då-pussar i hallen, tvätthögar och middag mittemot varandra (eller framför tv:n ibland). Låt allt det komma! Låt vår vardag sätta fart. Jag ser fram emot allt. För även det aptrista är så mycket roligare ihop med honom.

måndag 20 augusti 2012

Hej och hej då

Nu har sommaren verkligen börjat vinka hej då på allvar. Vänner har återvänt till sina studiestäder, vardagsklockan har börjat ticka och några stygga träd har till och med börjat kasta av sig löven. Det är inte sommar och inte höst. Det är mellanting, treans växel och mitt-i-veckan-köttbullar. Just nu väntar jag mest, trappar ned tempot på vissa håll och trappar upp tempot på andra. Småplockar med saker hemma, pratar flytt, planerar flytt, kontaktar skola, kollar kurslitteratur, schema-checkar och väntar.

måndag 13 augusti 2012

söndag 12 augusti 2012

My milkshake brings all the boys to the yard och hela den grejen, ni vet

Just när jag trodde att min kväll var så bra som den någonsin kunnat bli så bestämde sig en 97:a för att försöka ragga upp mig. Och inte på vilket sätt som helst, utan med de attraktiva orden: "Din pojkvän behöver aldrig få veta vad vi gör i kväll". Jag behövde dock inte skjuta ned hans förhoppningar själv, det gjorde istället hans vän Johan som smällde till honom i huvudet och hånskrattande sa:
- Haha! Vad skulle du erbjuda henne, ett moppe-åk? Du är pinsam! Pinsam Jovve! Hennes pojkvän är både äldre och bättre än dig. Du är femton för fan! Ser du inte hur oimpad hon är? Vad kan DU ge HENNE liksom?
Jovve tittade på mig: "Men jo. Vi har nått. Eller hur?". Jag svarade: "Men nä, nä, verkligen inte.. Jovve.. Vi har inget.". Då undrade Jovve om jag åtminstone kände mig smickrad och jag förklarade att det verkligen gjort hela min dag att bli raggad på av en kille som just lärt sig runka. 

lördag 11 augusti 2012

Något så enkelt, något så bra

Det är nästan fånigt hur mycket jag kan längta efter att sitta ned ihop en vän och göra något så enkelt som att bara prata, prata, prata och prata. Prata om ingenting, om något som förbannar, om saker som får en att garva, om en flytt, om studier och alla de där olika relationerna man snurrat in sig i. Så i kväll tänker jag göra just det. Det blir Göteborg och Yvonne på hennes (förhoppningsvis) soliga balkong.

fredag 10 augusti 2012

En bra kväll i väst

I går gick jag på Way Out West ihop med Kristian. Vi lyssnade lite på Florence + And The Machine, som självklart sjöng som något överjordisk men ändå inte föll oss i smaken. Vi ville skutta. Så vi hittade falafel, öl, Feed Me, Hot Chip och det bästa någonsin - ett bollhav! Vilken dröm. Jag blev ganska glad.

torsdag 9 augusti 2012

Om jag bara kunde ta den kulan

Hon vaknar, sträcker på sig och sitter sedan vid sitt bord. Äter frukost och reser sig för att göra kaffe. Förut bryggde hon fyra koppar, nu brygger hon bara två. Häften så mycket. Han brukade vara där. Hon går till skolan. Men allt är bara han, han, han. Han brukade vara hennes. De brukade vara klassens kärlekspar. Nu sitter de på varsin sida av ett alldeles för litet klassrum. Allt är allt, allt är som det brukade vara. Fast nu kan hon inte prata med honom. Nu kan hon inte förlåta honom. Nu kan hon inte förstå honom. Han som hon var närmast för bara ett ögonblick sedan. Det är som att det bara gått ett andetag och tusen år på samma gång. Hur kan man vara så nära för att sedan vara så långt bort.

Hon tänker "Ditt jävla helvete", "Det är du som ska lida" och "Fan, kom tillbaka". Det är inte gjort för att vara lätt, det är gjort för att suga och punktera hela magen. Hon vet att det är tillfälligt, läser "This too shall pass" och vet att det är sant. Men det hjälper ju inte ett jävla skit just nu. För just nu sitter han där, några bord från hennes och ser lika bra ut som han alltid gjort. Allt är krossat, allt är en jävla Håkan Hellström-låt som fastnat på repeat. Allt är Thåström och ett fan, fan, fan, det skulle vart du.

Vänskap är att lida när hon lider. Att önska bort det onda och känna sig hopplös när man inte kan plåstra känslor. Vänskap är att veta att hon är värd så mycket mer. Vänskap är att försöka torka tårar över en jävla telefonen och peka på allt som gör att det är han som förlorat och inte hon. 

onsdag 8 augusti 2012

Pingvinpasset

Här ser ni rara Olivia, inne på den tionde timmen på nattpasset. Där satt vi, såg staden vakna till liv och konstaterade att vi hade det förjävla trevligt. Vakt på Way Out West är vi gärna igen. Och! I år är den gröna festivalen ännu grönare då de kör på en helt vegetarisk linje. Läs mer om det här. Bra initiativ, tycker jag. 

tisdag 7 augusti 2012

Hela tiden en erfarenhet rikare

Den här sommaren har lärt mig att regnkläder är bra att ha. Tack för det skitsommar.

Funktionär för fanken

Inom några timmar beger jag mig till Göteborg för att jobba som funktionär inför Way Out West. Mitt pass börjar 20:00 och slutar i morgon 09:00. Det känns som att jag kommer vara bästa vän med kaffet i natt. På torsdag drar festivalen igång! Då ska jag vara på plats med min "lön", det vill säga fritt inträde.

måndag 6 augusti 2012

När man hoppas att ensam är stark

Senast jag åkte tåg satt jag bredvid en liten flicka och hennes mamma. Efter att flickan funderat på stora ting så som huruvida hon föredragit att äta tre maskar eller tre sniglar, så frågade hon:
- Mamma, tror du att alla i hela världen känner någon?
Oj. Vilken avgrundshål att hoppa ned i. Känner alla i hela världen någon? Och vad innebär det att känna någon? Finns det de som är helt ensamma? Som verkligen är bara en mot hela världen? 

torsdag 2 augusti 2012

Varje vänskap är en vinst

Det är häftigt när man plötsligt inser att människor som funnits i ens liv länge plötsligt blivit en del av ens liv. När de plötsligt går från att vara någon som alltid funnits där, till att bli någon som man vill fortsätta ha där. I dag satt jag på min uteplats ihop med en sådan människa och insåg att jag verkligen fått en ny vän i en gammal bekantskap. Vilken ofantlig lyx.

onsdag 1 augusti 2012

En skål med långfil, för nu är det onsdag

Käkar långfil och översköljs av barndomsminnen. Det är samma visa varje gång. Långfil är lika med stugan i Pajala, farfar, de färgglada skålarna i skåpet, spigg, att cykla på stugstigen och sitta på ljugarbänken och höra historier om stugtomten Ärland. För övrigt så hittade jag en fantastisk bok hemma hos föräldrarna. Den heter "Min hemliga dagbok, Adrian 13 ¾ år" och den är så himla fin.

Annars? Laddar inför nästa omgång av jobb. I går var jag på Scen på Bönn ihop med omkring 1500 personer och såg bröderna Haaks bränna av hundra kilo pyroteknik till tonerna av "Vittring", "I Would Walk 500 miles" och dylika allsångsvisor. I dag blir det Maskinen i Kungshamn och jag är så nöjd!