Eftersom du får nudlar att kännas som finaste pasta

I morgon åker jag upp till Karlstad för att hjälpa Alexander att packa ihop sin lägenhet för att sedan, på lördag, hoppa i skåpbilen och flytta hans saker hit. Hit som inte längre är mitt hem, utan vårt hem. I slutet på månaden kommer hans namn att stå på dörren bredvid mitt. Ingen kommer längre att fråga "Hur länge stannar Alex då?" och vi kommer inte längre behöva spara, pussla, planera och fundera för att kunna träffas. Äntligen får vi ett förhållande utan förnamnet distans. Äntligen vi, på riktigt.

Låt vardagen komma! Låt tunga matkassar, städgnabb, inredningskrockar, hej-och-hej-då-pussar i hallen, tvätthögar och middag mittemot varandra (eller framför tv:n ibland). Låt allt det komma! Låt vår vardag sätta fart. Jag ser fram emot allt. För även det aptrista är så mycket roligare ihop med honom.