lördag 31 december 2011

Hej då 2011!

2011 har varit ett raktigenom fantastiskt år. Mitt bästa hittils, ta mig fan. Något jag dock stört mig på hela året är sifferkombinationen 2011. I mina ögon ser det ut som fan och det har stört mig som en finne i röven hela året. Så, det är med öppna armar som jag snart tar emot 2012. Skål för 2012, ett snyggare år!

Ett år genom en webcam

Hej då 2001, du har vart en hyvens snubbe att hänga med. See you never!

Tvåtusenelva - del 5

Höst brukar ofta vara någon mörkt och obekvämt som kommer farande men i år var det annorlunda. Jag hade precis börjat studera på Hälsovetarprogrammet på Högskolan Väst och om någon månad skulle jag flytta in i min egna lägenhet. Jag pratade mycket med Alex, saknade honom, men försökte övertala mig själv om att han nog inte alls ville samma sak. Självförsvar at it finest. Det är ju det de där första kärlekskänslorna handlar om. Att falla men klamra.

I september fann jag plötsligt mig själv på ett tåg påväg mot Karlstad för några dagar hos Alex. Minns hur jag klev av tåget och såg honom komma gående allra längst bort på perrongen. Promenaden fram till honom var min längsta promenadsträcka i hela mitt liv. Ni vet hur det är när man går någon till mötes. När hälsar man? Hur länge ler man? Ökar man takten? Hur fan ska vi hälsa? Tänk om jag går inför en kyss och han tar kramen? Hur fan? Hur fan? Hur fan? Är det för sent att fly? Men självklart löste det sig. Jag var i Karlstad i tre dagar och upplevde nollning, träffade fantastiska människor, kramades med Alex och kände hur jag fastnade i hela honom. Vissa människor vet man att man måste behålla. Alex var en sådan. Livrädd, förälskad och lycklig satte jag mig på tåget och åkte vidare till Skövde för att ihop med tjejerna hälsa på min Frida som flyttat dit. Skövde bjöd på pyramidspel, massor av dans och en trött morgon framför en dokumentär om 9/11. 

Veckan efter kom Alex hem till mig och vi pratade om känslor men kom fram till att inget behöver stressas på. Det hela handlade väl om den där rädslan, klamrandet istället för frifallet. Hur snabbt får man bli ihop och så vidare, helt oviktiga frågor som plötsligt studsar upp till ytan. Någon dag senare åkte vi hur som helst mot Göteborg där Yvonne och Markus höll inflyttningsfest. Där åts det kräftor och överraskades med besök. På kvällen gick vi ut på krogen och dansade undan några timmar. Efteråt, på lite öl-vinglande ben, sprang Alex ikapp mig och höll ett sådant där brandtal som man bara kan hålla med några promille i blodet. Han förklarade att man ju faktiskt måste "våga hoppa" och "take the leap liksom". Just då var det bland det vackraste någon sagt och där i dimman bestämde vi att vi var ett par.
Vilken tokig känsla när han tog min hand dagen efter och äntligen sa: "Hej flickvän".

I slutet på september var jag helt inflyttat i min lägenhet och den första oktober var det dags för inflyttningsfest. Jag drog oktoberfest-tema på min inflyttningsfest ihop några av favoritdamerna. Vi fyllde mitt bord med fin-öl och lät lägenheten veta vad vi gick för. Oktober blev en ganska pendlande månad, till kärleken och tillbaka. Jag som vridit och vänt på mig inför bara tanken på distansförhållande märkte att det går bra. För även om distansen är jobbig och plånboken ibland klagar så är det alltid värt det. Han alltid värd det. Det är en ganska häftig känsla. I november blev jag rödhårig, svettades ihop med skolans första tentor och belönade mig själv med en weekend ihop med tjejerna hos våran fina Marielle i Stockholm. Helgen i Stockholm var bland det största som hänt mig rent vänskapsmässigt. Det var så himla renande och fint. Tänk att gå omkring med tjejerna i tre dagar och varje dag fullkomligt slås omkull utav hur mycket kärlek man känner inför de där fantastiska tjejerna. De är mina idoler.

Slutet på året har bjudit på mycket. Födelsedagskalas för Linnea, Timbuktu i Karlstad och massvis av julmysande. Jag har njutit av att få hänga upp mina egna julstjärnor, att ringa min Alex varje kväll och ha mina vänner närmare mitt hjärta än någonsin innan. I morgon firar jag året som varit och året som ska komma. Jag kommer att fira ihop med de som betyder mest, de som gjort mitt år till vad det blev.

fredag 30 december 2011

Tvåtusenelva - del 4

Vår och sommarmånaderna rusade in och även om jag försöker ta bort det onödiga, som vad jag åt till frukost och vad favoritdrinken var, så blir jag ändå kvar med ett jävla maraton till inlägg. Men startskottet för den här våren och dess efterföljande sommar är nog ändå min weekend-resa till London för att ihop med några favoritdamer hälsa på min au pair-jobbande vän Frida. Vi bodde i ett  16-bäddsrum på ett hostel där duschen bestod av svag stråle som man fick fånga upp med kupade händer. Boendet med sina sneda bäddar och svettiga italienare i grannsängen var dock inte ett större problem. Vi var ju inte där för att vara på hostel. London var vårvarmt och vi ägnade dagarna åt att fynda och dricka kaffe. På kvällarna drack vi vin, viskade om killar och vinglade fram på höga klackar. Det var en sådan där helg som man egentligen bara ser i Sex and the City.

Efter London var det dags för mig att tatuera mig. Jag fick mig två örnar på underarmen, jobbade väldigt mycket, fick magkatarr och minns hur jag ständigt var påväg. Mot jobbet, påväg hem, ut på promenad, på en fika, till en date, mot gymmet och sedan rätt in i dimman. Det var även mitt upp i detta som jag förlorade en vän. För första gången i mitt tjugoettåriga liv och efter tio års vänskap förlorade jag en vän. Det finns verkligen en linje i mitt år, som någon slags Kristufödelse-linje. Det finns ett innan och efter. Jag vet exakt sista gången som jag pratade med henne och även om vi inte bråkade så var det där vår vänskap vinkade farväl. Man får aldrig glömma att vänskap är en relation. Det som måste väga tyngst är det rationella, det simpla tänket att vi ska göra varandra lyckliga mer än vi besvärar. Det gjorde inte vi. Vi tyngde ned, irriterade och trampade på alltför tunna nerver. Det är inte vettigt att klänga sig fast för att man ju alltid gjort det innan. Mina vänner ska vara mina batterier och jag ska vara mina vänners batteri. Jag har ingen aning om vad hon tänker om allt. Men jag är glad att vi aldrig exploderade. Jag kommer aldrig att spotta i hennes riktning. Jag har många fantastiska minnen med henne, även om vi aldrig mer kommer att skapa några nya ihop. Jag har lärt mig att man aldrig ska hata de som någon gång fått en att le. Och precis så enkelt är det ju. Vi är ett infekterat sår nu, men då var vi faktiskt rätt fräcka ihop.

Sommaren dundrade vidare. Min Frida kom hem från England och midsommar knackade på dörren. Jag firade ihop med vänner och några promille alkohol. Jag minns hur tjejkompisarna slog vad om vem jag skulle kyssa den kvällen och under en mycket full konversation med Marielle hytte jag med näven och förkunnade: "Nädu, nu ska jag ut och förföra den där Alex". Jag har varit bekant med Alex väldigt länge utan att vi egentligen pratat med varandra. Men den kvällen blev annorlunda. Vi pratade massvis, han fick mig att skratta, tjejkompisarna fick rätt i sin vadslagning och mitt upp i allt hade han ett par ögon som fick mig att bli nervös. Vi vaknade upp bredvid varandra morgonen efter.

Efter midsommar förberedde jag mig ihop med min vän Maria för att åka iväg på en resa vi bokat ett halvår tidigare. Vi skulle spendera tre veckor med våra franska kompisar på Frankrikes västkust i den lilla surfingstaden Mimizan. Den första juli stod vi på Landvetter med våra väskor packade med kläder och tusen förhoppningar. Resan till Mimizan var en legend redan innan vi åkte, ändå lyckades de tre veckorna vi fick där klå alla mina förväntningar. Vi bodde i ett strandhus ihop med våra franska vänner, tio minuter bort fanns en flera kilometer lång sandstrand och varje kväll bjöd på nya äventyr. Hundratals glada holländare, lata soldagar, svala drinkar och såpass mycket drama att vi kunnat fylla flera säsonger av tv-serie. Kärlek och hat delade hus många gånger. Det kysstes, det bråkades, det sas vackra ord och slets sönder tröjor i svartsjuka. Men, framförallt så skrattades det.

Tillbaka i Sverige, lite brunbrändare än innan, var det det dags att fira min killkompis Kristians tjugoandra födelsedag. Plötsligt satt Alex där igen. Än en gång trillade jag omkull lite på grund av hans ögon och dagen efter delade vi en flottig bakispizza. Jag minns hur jag tittade igenom mina bilder en dag och slogs av hur många bilder som jag tagit på honom. Började fråga efter honom om vi skulle spela brändboll samtidigt som jag förnekade hur jag börjat tänka på honom. För det är ju satans obekvämt. Så obekvämt att plötsligt längta efter någon när man sjunger singelramsor, obekvämt att brottas med frågor om huruvida man duger, vad han tänker, om man kan, om man vågar och.. "Och hur långt är det Karlstad?", frågade jag en arbetskompis en dag och ljög sedan ihop något för att täcka upp att jag ju frågat det på grund av honom, honom, honom.

Frida höll en kräftskiva som skulle gå till historien. Inte som den mest minnesvärda dock, vad det gäller mig i alla fall. Detta eftersom mitt minne tar slut strax efter halv elva på kvällen och först kommer åter klockan åtta på morgonen dagen efter. Hur som helst. Sommaren rullade in i slutet på augusti, jag och Alex blinkade en del åt varandras håll och jag minns hur jag försökte övertyga mig själv om att jag inte skulle bli ledsen om det sket sig. Allra sista Augustiveckan överraskade Kristian, Alex och Markus med att erbjuda mig en plats på deras tänkta killresa till Mallorca. Jag kunde inte annat än tacka ja. Så, i slutet på augusti, just innan studiernas kommande allvar, flydde vi till Mallorca och en brutalt varm och alkoholbetonad vecka. Vi levde svenne-semester fullt ut. Bad på dagen och Magaluf på kvällen ihop med alldeles för många drinkbiljetter. Jag fick somna bredvid Alex varje kväll och jag vet att jag låg där en kväll och tänkte att: "Jag är redo att dö nu. Så jävla lycklig är jag.". Mallorca blev verkligen en sann inramning av sommaren.

När vi kom hem kom allvaret åter. Kristian och Alex åkte tillbaka till Karlstad, Markus flyttade till Göteborg och jag fick veta att jag blivit antagen på mitt förstahansval på hälsovetarprogrammet i Trollhättan. Vardagen och hösten kom fort, men minnen av sommaren höll mig väldigt varm.

fredag 23 december 2011

Tvåtusenelva - del 3

Så, fortfarande ett rätt nytt år, och ny relationsstatus - singel. Jag dundrade huvudstupa in i det hela och skålade som om det inte fanns en morgondag. Och det fanns det ju inte riktigt. Inte en morgondag som krävde att jag skulle komma i tid i alla fall. Jag hade ingen skola att gå till, inget jobb att hinna i tid till. Jag var singel, hade tusen människor att träffa och så många nya och gamla vänner att hänga med. Det gick bra att skåla, ett tag. Fast det blir ju rätt ointressant efter ett tag. Framförallt blir det satans dyrt. Jag hade ju inte kommit tillbaka till Uddevalla för att spendera tid, utan för att fånga tid.

Jag for runt med jobbansökningar, ringde, tjatade och bråkade med föräldrarna när dagarna varit för långa. För dagarna hade en tendens att bli långa utan något annat än gym och hund att underhålla. Precis när jag skulle till att bli stressad och funderade på huruvida jag kanske skulle till att börja tveka på mitt egna tjat om att: "Saker rullar dit du vill när du lutar underlaget åt det håll du siktar", så nåddes jag äntligen av två samtal. Och plötsligt stod jag med två jobb. Fem dagar i veckan jobbade jag på Sportshopen i Nordby och en dag i veckan städade jag på ett bygge i Tanumstrand. April-månad var verkligen månaden då bilåkande blev en del av min vardag. Tjugo mil, cirka tre timmar varje dag for jag fram längst vägarna för att ta mig fram och tillbaka ihop med mitt samåkningsgäng från Sportshopen. Minn att det var många som frågade hur mycket det sög, hur trött jag var och hur länge jag skulle stå ut. Men för mig handlade det aldrig om att "stå ut". Jag njöt. Njöt av att vara på en arbetsplats som jag verkligen gillade, ihop med arbetskamrater som blev vänner. Det var rätt lyxigt att jobba ihop med människor som gjorde att ett motorstopp på motorvägen blev en picknick.

Den här tiden av året går verkligen all ära till alla otroliga, roliga och knepiga skapelser till människor som jag träffade. Så många roande konversationer, så många jag aldrig borde gett numret till, så många nyfunna vänner. Bland annat Samuel som innan bara var en bekant men som numera är en bästa vän. Utan människorna från den här tiden hade jag stått utan en väldans massa minnen och anekdoter.

torsdag 22 december 2011

Go, christmas, go

Jag väntar på julafton. I dag har jag verkligen väntat på julafton. Stirrat på mina inslagna presenter, druckit glögg och träffat mina tjejer och haft julmys med tomtegröt, vörtbröd och ännu mera glögg. Vill ha jul omgående, nu, nyss!

tisdag 20 december 2011

En ser som fram emot en del

The right moments, they catch you in the end

Den här låten med fantastiska Xavier Rudd ger mig en så himla bra känsla. Den här låten är ett ton god energi injekterat direkt in under huden. Den låten har gett mig samma känsla sedan 2008. Magi.

söndag 18 december 2011

Tvåtusenelva - del 2

Början på året, mina första månader tillbaka hemma i Uddevalla var en minst sagt schizofren period. Jag var så himla glad, så himla ledsen. Hela tiden en sekund från eufori eller fosterställning.

Jag mådde bättre än någonsin, var mer närvarande och kände mig så himla mycket i kontakt med allt. Jag såg på saker ur en örns perspektiv. Inte med mina egen-anpassande och bortförklarande glasögon som jag gärna hängt med innan. Saker kändes lättförstådda, för de var och är ju lättförstådda. Det hade aldrig handlat om platsen, utan om mig själv. Jag hade inte mått dåligt på grund av Uddevalla. Förstås. Så banalt och busande enkelt, men jag minns ändå hur jag liksom upplevde en känsla av "Heureka!" och skrev i ett anteckningsblock någonstans att: "Det är inte platsen, det är alltid du." Jag mådde så förbannad bra. Pratade i timmar med vänner, promenerade, småpluggade, dansade, drack. 

Samtidigt höll mitt två år långa förhållande att ta slut, och även om det var jag som ville ut, och förberett mig på det så länge, var det ändå så förbannat tungt. Jag spenderade timmar ihop med Eldkvarn, sittande på mitt golv mitt i natten utan att kunna somna. Mitt sanna anthem var "Fulla för kärlekens skull".   I februari visste nog både jag och mitt ex att det var slut, att vi inte hade mer att hämta. Men orden var så satans svåra att fånga så det dröjde ända tills början på mars då jag till slut kunde se honom i ögonen, gråta, snora honom på axeln men ändå med någon sorts trygghet säga: Det är slut. 

Någon måste vara svinet. Någon måste vara svinet som går. 

Jag minns hur vissa tyckte att jag läkte fort. Hur någon ifrågasatte varför jag inte bara åt yoghurt och lyssnade på Kent. Men jag tyckte aldrig att det handlade om att jag läkte fort. Att jag stod på egna ben och skrattade högt dagarna efter handlade inte om att jag läkt fort. Det handlade om att jag var säker. Jag hade ju vetat och bestämt mig. När det tog slut hade jag redan sörjt, bölat och vindränkt tusen tankar. När vi gjorde slut skildes vi som vänner. Vi behövde aldrig skrika, för det fanns inget kaos. Vi var de vi alltid varit. Inget hade exploderat, det var bara slut. Jag fick ett sms av en vän dagen efter att vi gjort slut: "Hur mår du?" Jag svarade: "I dag bryter jag ihop. I morgon pratar jag om det. I övermorgon går jag vidare.". 

Och det var exakt vad jag gjorde. Våren kom tidigt. Jag hade stöttande vänner, en ny vårjacka att ta på mig, tusen människor att träffa på högljudda barer, förutsättningar och en värmande sol att läka i. 

I am in love, I am Nikon

Åh, vad jag gillar den där Nikon-reklamen. Sista scenen när ett kompis-gäng samlar ihop sig för att ta ett gruppfoto och killen som fotograferar zoomar in på tjejen i mitten. Så himla gulligt och sant. För åh, det är ju exakt så det är när känslor tillåts ta kort.

Finns nästan inget rarare än de gånger som man trott att en vän tagit kort på ett grupp människor. Men sedan när man tittar igenom bilderna så ser man fem kort på honom som för henne stavas med stora, kursiva bokstäver. Tänker på mina egna bilder, de bilderna jag tog lite i smyg, på min egna HONOM.

Den däringa kärleken är allt ett sött påhitt. 

lördag 17 december 2011

När support-teamet räddade julen

Jag känner så otroligt mycket bra människor. Människor som ställer upp i vått och torrt. Jag ska inte bli långrandig eller så. Men i morse, innan klockan slagit nio och jag ännu låg och nosade i kudden knackade det plötsligt på min ruta. Jag blev förstås livrädd. Vad kunde det vara för hemsk person som stod där utanför rutan och bankade? Jag lyfte försiktigt på persiennen och kikade ut med ett i allra högsta grad oroligt uttryck. Men, till min glädje var det inget pedofil, blottare eller dylikt skumrask på andra sidan rutan. Istället var det en av mina favoritmänniskor som stod där och log - Marielle!

Jag for ur sängen, slängde på mig vad jag hittade i klädväg och sprang till dörren där jag möttes av Marielle som sträckte fram en gåva ackompanjerat av ett glädjens utrop: God jul!

Titta! Titta vad jag fick! Finaste Lambi-toalettpappret! Jul-edition! Så mjukt! Det blir en fröjdefull jul.

torsdag 15 december 2011

Make it an high five or wave

Böda Camping står på som bakgrundsljud. Just nu snackar de med en man som åker bil då han ska ta sig fram på campingen. När de frågar honom varför han inte går som alla andra så svarar han att: "Det är ju så jävla långt, vad kan det vara, typ en kilometer. Fy fan!" Det är skönt att vila. Jag håller med.

onsdag 14 december 2011

Tvåtusenelva - del 1

2011 har börjat hota med att ge sig av. Jag har försökt klänga mig fast i dess byxben, pratat om allt vi gått igenom och sagt: "Du kan väl stanna ett tag?". Men 2011 säger att den måste gå snart. Jag fattar inte riktigt vad jag gjort fel, men jag antar att det är en av de där sakerna som bara måste få ha sin tid. En eld brinner inte för evigt, en ny tronarvinge måste få komma och så vidare.

2011 började det med en flytt som jag till en början såg som ett slut. Jag skulle flytta hem, tillbaka till Uddevalla efter ett halvår i Stockholm. Jag såg det verkligen som ett slut på en era. Ändå tills en arbetskompis sa, på min allra sista arbetsdag i charken, samma dag som jag skulle flytta: "Fan, vad fräck du är ändå Lisa! Två dagar in i det nya året och du ska flytta. Tillbaka till en stad där du vart, men ändå som en helt ny du, ett helt nytt år. Du har liksom alla förutsättningar."

Hon sa det helt i förbifarten när vi sprang förbi varandra mellan kycklingugnen och fiskdisken. Hon sa det helt utan avsikt att träffa djupt, men ändå var det precis där det landade. Tänk om hon vetat hur de orden verkligen träffade.  De enkla orden, sagda mitt i charken med väntande kunder, blev början på en kedjereaktion. Jag hade alla förutsättningar, och precis där drogs startskottet för 2011. 

Den andra januari 2011 packade jag ihop mitt, slängde nycklarna i brevinkastet och lämnade min andrahandslägenhet i Stockholm och flyttade tillbaka till Uddevalla, ihop med mina förutsättningar.

tisdag 13 december 2011

Problemlösning

I dag skar jag sönder en rulle hushållspapper eftersom mitt toalettpapper är slut och jag inte  har råd med nytt. Hushållspappret som jag rotade fram ur mitt städskåp hade fräckheten att vara av märket Serla. När fan hade jag råd med Serla liksom? För det ska gudarna, du och alla veta - det var längesedan jag använde Serla. Det jag torkat mig med den senaste tiden har varit det strävaste, billigaste, mest gråa toalettpapper som jag kunnat hitta på Lidls lastpallar. Så mitt i min studentfattiga misär där jag tvingas skära sönder hushållsrullar för att skapa toalettrullar så gör jag liksom ett uppköp. Kan inte bestämma mig för huruvida jag är förbannad eller glad över detta. Nåväl. Sånt är läget. Mot dass styrs jag nu.

Den här bloggposten innehåller nötkräm

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt att bidra. För i och med att publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på denna tysta katastrof, utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Foto: UNICEF



Vill du stödja UNICEF och hjälpa dem att leverera dessa livsviktiga fältprodukter som räddar barns liv, besök då UNICEFs gåvoshop. Det finns så mycket vi kan göra. Hjälp till. Rädda liv!

måndag 12 december 2011

Lite lektyr innan dagens besök på ungdomsmottagning

Nej, vi kan ju inte ha preventivmedel som ger biverkningar så som akne, humörsvängningar och minskad sexlust! Om det gäller män alltså. Angående det här artikeln.

söndag 11 december 2011

Man kan ju inte hålla på och dansa hur som helst

Jönköping är väl vanligtvis inte en stad man hör så mycket väsen från, men nu, nu fräser de ifrån. Det är dags att räta upp leden, tycker de. Det är dags att stoppa spontandansandet. Det är nämligen så att det under hösten genomförts danskontroller på Jönköpings uteställen. Genom dessa danskontroller har det upptäckts att det dansas på ställen som inte har danstillstånd. Oacceptabelt, förstås. Många pubar har nu fått ta emot stränga tillsägelser, den spontana dansen skall väck eller danstillstånd sökas!

Många frågor väcks. 

Först och främst, polisen i Jönköping, är detta verkligen ett vettigt bruk av resurser? Det sker väl ta mig fan mord i detta land? Vad håller ni på med? Hade ni verkligen inget annat som ni kunde sysselsätta er med under hösten istället för att kika på huruvida folk rörde sina lurviga över golvet eller ej? 

Visste någon innan detta blev en nyhet och snackis att det finns något som heter danstillstånd? Nog har man fått en och annan tillsägelse över alltför flaxande danssteg, men att det faktiskt är förbjudet för vissa pubar att tillåta oss dansa? Visste någon det? 

Och, om en pub söker danstillstånd för att möjliggöra spontandansen, kan då de kommande dansstegen på puben räknas som spontana fortfarande? För en spontandans som först sökt tillstånd känns ju direkt ospontan, kontrollerad, godkänd och statlig.

torsdag 8 december 2011

I've PMS and GPS, which means I'm a bitch who will find you

Skickade precis in ett examinerande skolarbete och precis i den sekunden där jag förväntade mig en härlig känsla av "äntligen-klar" så kom istället en känsla av rå ilska instampande. Arg blev jag. Arg så hela pannan veckade ihop sig. Helt utan anledning. Är helt medveten om att det är utan anledning. Men ändå är jag helt okapabel att släppa känslan av att något står jävligt snett till. Jag vill spela krigspel nu.

På bilverkstaden och pluggar

onsdag 7 december 2011

Jag minns en tid när jag hade sunda värderingar

Om man vill få julklappar måste man vara snäll. Så är det sagt och bestämt. Och för att vara snäll måste man i sin tur vara ärlig. Så, jag tänker därför kasta mig själv under bussen lite samtidigt som jag säkrar årets julklappar. Ett erkännande. Angående Justin Biebers julskiva. Jag gillar den där Mistletoe.

Har kommit på mig själv med att gå omkring och nynna på den. Den har en ohygglig förmåga att krypa in i mitt undermedvetna och sedan fara ut genom min mun i inget annat än ren skönsång (tänk; änglakör). Till en början lyssnade jag på den i rent hån-syfte. Förlöjligade vissa fraser och dylikt, och jag hade gärna gett er ett exempel på någon fras att förlöjliga.. Men nu är det ju så att låtjäveln har växt fast i mig. Jag hittar inte längre de där fåniga fraserna. Inte ens: "I don't want to miss out on the holiday, but I just can't stop staring at your face" får det att klia längre. Det är ju bara sött. Inte heller det härliga rimmet: "I should be playing in the winter snow, but I'mma be under the mistletoe" gör att jag vill löpa amok. Istället bara gungar jag från sida till sida och ylar med i refrängen: "With yoOOouu". Justin Bieber liksom?! Trodde aldrig att jag skulle hitta honom i en av mina spotify-listor. Men nu ligger den satans snorvalpen där och myser mitt i min jul-lista. Fick alldeles nyss hindra en vidrig impuls att klippa ut ett citat ur låttexten och spara i mitt "Fina-citat"-dokument. Hit! Men inte längre Justin! 

Detta stör mig ännu mer än min forna Saade-episod. Och det var ändå en fruktansvärt störande episod. Undrar om det var då, i min Saade-episod, som jag öppnade Pandoras ask? När jag tillät mig själv att tycka att Saade var nått att hänga i granen, var det då jag lämnade dörren öppen för unge herr Bieber att smita in han med? Fy fan för mig i sådana fall. 

A kiss with a fist is better then none

Grejen är alltså Florence + and the Machine. Har tipsat om halva hennes album känns det som. Men i alla fall och skit samma. Lyssna på den här låten med. Hos mig går den på repeat, repeat, repeat.

måndag 5 december 2011

När man är en tönt

Men annars då? Jo, så att, eh. I dag har jag varit så in i helvetes jävla pinsam att jag presenterat mig själv i telefonen på följande vis: "Det är Lisa Mäki... Mästaren.."

Åh. Ni vet den där känslan när hör sina ord som i ett eko och man nästan kan se dem studsa ut. Man liksom försöker svälja tillbaka dem medan de hejdlöst far iväg. Ungefär så kändes det. 

Ni kan kalla mig tjejen med kollen

Kom hem efter en dag av jobb, telefon-ringande och pluggande. Kände mig utmattad (och sugen på te, men det hör inte hit). Kände att det var dags för en sådan där härlig "äntligen-hemma-efter-en-lång-dag"-entré. Det vill säga att släppa allt i form av påsar, väskor, koppel och dylikt skrot som ockuperat händer och rygg för att sedan kasta sig raklång i sängen och låta: Aaaah.

Låg där i sängen ett tag och kände mig platt. Rullade över på rygg och sträckte mig vant efter min dator som oftast väntar bredvid sängen. Dock inte denna gång! Suckade djupt när jag insåg att den antagligen låg på köksbordet och att jag skulle tvingas resa mig upp. Reste mig upp med ett i högsta grad vresigt uttryck planterat på min nuna. Blev desto vresigare när jag upptäckte att köksbordet var tomt. Vände mig mot skrivbordet, som också det var tomt. Tittade åter igen bredvid min säng, bakom tv:n, på det tomma köksbordet, under köksbordet, på mina stolar, på köksbänken och tillbaka på mitt skrivbord. Gick med raska steg genom min lägenhet och tittade i alla mina väskor, även de som är för små för att rymma min dator. Vart fan höll datorn hus?

Plötsligt insåg jag vad som hänt: Någon hade rånat mig! Uppenbarligen!

Rusade ut i hallen, vet inte riktigt varför men jag tror att jag letade efter spår. Fann inga spår. Tittade på mina fönster. Men de gav mig inga ledtrådar. Vad fan?! Rånad?! Kände hur jag blev ledsen i mitt hjärta. Tog upp min telefon och gick ledsamt mot toaletten. För, även om jag var rånad så behövde jag faktiskt kissa innan jag skulle ringa mina föräldrar och gråta högt. Öppnade toalett-dörren och där stod den. På min papperskorg, mitt emot porslin-tronen, stod min kära dator och väntade på mig. Plötsligt mindes jag att jag ju lyft in den dit som sällskap under en tidigare toalett-session. Vilken lättnad. Och vad lägligt, eftersom jag ännu var kissnödig. 

lördag 3 december 2011

Den här rytmen vill bara ha min kropp

Plugg och potatisbullar till tonerna av Bob Hunds senaste singel "Harduingetmankandansatill?". Om ett par timmar blir det öl och musik på Bastionen. Det finns värre lördagar.

"Kids are so unstable"

Åh. Ibland tänker jag att jag vill vara ett barn igen. För, det var ju på många sätt enklare. Tankebanorna var ju helt annorlunda. För det var ju helt ärligt inte så mycket att fundera över, föräldrarna klädde på en och sa till när man var hungrig. Tänk de där dagarna när man är riktigt trött och bara inte vill något. Då hade det kunnat vara riktigt skönt att få tulta runt som fyraåring igen. Om så bara för en dag. Hoppa i vattenpölar, hiva runt maten lite nonchalant och rita fula teckningar som alla ändå skulle berömma och pryda sina kylskåp med.

Ibland tänker jag att det hade varit skönt. Fast sen kommer jag och tänka på hur mycket tid man ägnade åt att böla och snyfta. För man var ju rätt lättretat när man var sådär liten. När det inte fanns så mycket att fundera på så blev liksom de små sakerna väldigt stora. En barbie som blev av med armen kunde förstöra hela dagen. Minns fortfarande hur arg jag blev när mina äldre syskon utnyttjade mitt outvecklade tal till sin fördel. De brukade kittla, nypas och tortera mig rent allmänt tills jag tvingades ge upp och be dem att sluta. Jag hade dock lite problem med att uttala "s", så sluta blev luta. De brukade med andra kittla vidare samtidigt som de lutade sig lite åt sidan, varpå jag brukade skrika ännu högre: "MEN LUTA DÅ". Då brukade de hånskratta: "Men vi lutar ju Lisa, vi lutar ju!". Då brukade jag börja gråta och förkunna att: "Jag säger inte luta, jag säger luta". Åh. Vad de älskade det. Så det är liksom så att när jag tänker tillbaka på det som jag ångrar mig. För frustrationen av att vara liten, jag vet inte om jag tycker att den vägs upp av att man kan hoppa i vattenpölar utan att anses vara skum.

Hur som helst. Angående det här med barn. Titta på den här videon som min kära vän Frida tipsade mig om. Uppmärksamma särskilt den söta killen som kommer i bild två minuter in i klippet och de sista grabbarna i soffan. Killen i röd pyjamas är ta mig fan värd att dö för. 

torsdag 1 december 2011

Sparar pengar för att fånga drömmar























I dag har jag pratat med en herre som ska få tatuera mig en dag inom en förhoppningsvis snar framtid.

Chuck Norris can smell your fear trough the phone

Hjärtat i halsgropen. Lite sådan har den här dagen varit. "Varför?!", undrar du och skuttar ett par centimeter närmare skärmen. "Telefonsamtal", svarar jag och hör dig sucka. Jag avskyr att ringa viktiga samtal. Det är ta mig fan bland det grisigaste som finns i kategorin: Vardag. I dag har jag haft fem sådana där viktiga samtal att ringa. Inför varje samtal har jag drämt händerna i soffan, sprattlat, sparkat och brölat: Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Och sedan har jag gjort det ändå, till tonerna av ett hjärta som bultat hårdare än mitt i ett spinningpass. Jag tycker verkligen att det är pest att ringa upp folk. Tiden då signalerna går fram och man bara väntar, det är det allra värsta. Då är det knytnävsslagmål i mitt inre mellan Team Vill-Inte och Team Måste. En galen dragkamp pågår till ringsignalens dova toner. Mitt flyende jag skriker: "LÄGG PÅ! LÄGG PÅ NU! Lägg på nu så kan du med handen på hjärtat ändå säga att du ringt ju. Lägg på!" och mitt mitt mogna business-self går sakligt igenom olika hälsningsfraser så som: "Hej, jag heter Lisa Mäki" samtidigt som den försöker tysta mitt flyende jag med hårda ord så som: "Håll käften ditt stora fån!". 

Ungefär så. Sann terror är verkligen att trycka på ring-knappen och sedan vänta. Jag lär mig aldrig hantera det på ett vettigt sätt. Beter mig istället som deltagarna i ett avsnitt av Fear Factor. Vad upp med det? Jag gillar ju samtalen. Älskar i många fall samtalen. Ändå blir jag helt rabiat inför dem. Man tycker att jag borde vara van. Jag har ändå jobbat som skribent under två år! I alla fall 60% av jobbet som skribent gick ut på att ringa upp folk. Hej på er dagliga frispel!