måndag 1 oktober 2012

När man är så trött att till och med huden är trött

Min lilla krigare, efter dagens operation.

Min vän i livet

För lite mer än en vecka sedan ringde jag upp Alexander efter skolan. Han och pappa hade tidigare under dagen varit till veterinärer med Aquila för att kontrollera några knölar vi hittat på hennes mage. Jag frågade hur det gått och Alex svarade att det gått bra. Jag andades ut och log för mig själv när jag sedan frågade vad knölarna var för något. Då svarade Alexander helt kort: "Tumörer". Jag blev helt tyst. Förstod inte. Väntade på ett "Skoja bara" som inte kom. Vadå tumörer? Vadå bra? Hur fan det ha gått bra om min hund, min skrålla och söttuss har tumörer? Ja, jag kallar hennes sådana saker. När det kommer till min Aquila är jag lite som en fnittrig fjortonåring. Alexander fortsatte prata på andra sidan luren och berättade att hon skulle behöva opereras. Då sprack något och jag väste i telefonen: "Men för i helvete människa! Hur fan kan du säga att det gått bra när du i nästa mening säger tumörer och operation?! I vilken jävla värld är det någonsin bra?". Det kändes som jag satt mitt i en soptipp.

Men efter att Alexander förklarade lite bättre kunde jag andas igen och nästan garva åt situationen. För det var ju komisk. Alexander är ofta ganska komisk när det kommer till att försöka hitta de där rätta orden. Nej, bra var det inte. Aquila hade juvertumörer och veterinären hade förklarat det som en vanlig åkomma hos äldre tikar. Hon lider inte av det och tumörerna tas bort med ett relativt enkelt ingrepp. Är tumörerna godartade finns det ingen vidare fara på taket, är de däremot elakartade finns en del beslut att ta. Aquilas tumörer tycktes växa långsamt och vara godartade. Men, alltid och hela tiden dessa men, man vet aldrig förrän man testat tumörerna och röntgtat hunden för att titta efter eventuella spridningar.

Och i dag var det alltså dags för operation. Kvart i sex i morse hämtade pappa upp mig och Aquila och åkte ned till Björn Axens Smådjursklinik i Göteborg. På vägen ned småpratade vi, försökte att inte stressa upp oss och lyssna på radion. Men gång på gång kände jag ändå hur ögonen fylldes av oroliga tårar och hur halsen tjocknade av en skrikgråt som ville ut. Det kändes så förbannat läskig, bara faktumet att Aquila skulle sövas kändes som en jävla ruin. Jag tittade ut genom fönstret och tänkte att hon klarar sig samtidigt som jag slogs med den vidriga tanken "Men, tänk om..". Tänk om de var elakartade? Tänk om det spridit sig? Tänk jävla om? Jag gjorde det jag undvikit och googlade på juvertumörer. Läste om spridning och kraschade på en mening som löd: "Har tumören spridit sig är prognosen dålig och för dessa hundar rekommenderas ofta avlivning". Jag har fått knutar i magen förut, men den känslan som kom då.. Det var som om jag inte hade en mage eller ens en ynka tarm. Allt  var bara tung jävla sten. Tänk om det spridit sig? Tänk om det spridit sig? Tänk om det spridit sig? Jag gömde tårarna i morgonmörkret, tackade för regnet som gjorde ljuset så dovt att pappa inte kunde se. För jag vet att om min hjärta krossas så krossas också hans hjärta. Och det fick inte hända. För jag behövde honom stark. Jag behövde honom trygg. När jag insåg det - att jag behöver honom trygg så insåg jag plötsligt hur Aquila kommer behöva mig trygg. Hon behöver mig som lugn och pålitlig. Hon behöver mitt löfte. Så jag samlade mig och var.. trygg. Helt plötsligt var jag helt trygg och säker. Aquila skulle klara sig. Förstås. 

I väntrummet låg Aquila på mina fötter och när de andra hundarna skällde var hon tyst. Hon var lugn, för att jag var lugn, för att pappa var lugn. Veterinären gick igenom operationen och berättade han skulle röntga henne först och kontrollera eventuell spridning. Han sa: "Hittar jag något så ringer jag, för då står vi i ett helt annat läge". Jag förstod vad han sa, vad han menade men kände i hjärtat att: "Hörru. Du kommer inte att ringa mig". Nu har det gått ett par timmar och han har inte ringt. Om en halvtimme åker jag och pappa för att hämta min hund, skrålla och söttuss. Hon kommer att vara trött och sydd om magen. Men hon kommer att klara sig. För hon måste klara sig. Rör inte min kompis!