tisdag 29 januari 2013

Hälsan tiger still

Fick ett mail från en av mina lärare som funderade på varför så få fyllt i kursenkäten. Han skrev: "Hälsan tiger still eller orkar ni inte?". Jag antar att jag borde fokuserat på resten av hans text och sedan svarat på enkäten. Men jag fastnade på det där uttrycket. Hälsan tiger still.

För, jag har tänkt på det så många gånger. Hur orden rasade ur mig förut men hur de nu stannar hos mig. Tänkt på hur jag täckt sidor av snurrande tankar, stannat uppe på natten och skrivit tills jag inte orkat skriva längre. Varenda tanke fanns på pränt, till jag träffade honom och plötsligt blev "tyst". Jag behövde inte hålla på och känna så jävla mycket hela tiden även om jag kände mer än någonsin. Är det inte konstigt hur lyckan inte behöver skrikas ut. Hur den liksom syns ändå, hur den räcker som den är och bara behöver vara en känsla i mitt huvud och inte på papper för andra att läsa. Kreativitet gror i ensamhet, sa någon. Tänk om det är så?

"Var plåga har sitt skri för sig, men hälsan tiger still." 
 Uttrycket är hämtat från Erik Gustaf Geijers dikt Odalbonden från 1811. 

onsdag 23 januari 2013

Jag är inte som fru Maggio, jag blir nämligen nöjd

I dag har jag inte köpt ett par skor, utan två par skor för den lilla slanten niohundranittio riksdaler. Båda skorna var på rea. Båda skorna var i min storlek. Det vill säga: båda skorna stod där och vrålade på mig. Så det var klart som korvspad att de fick följa med mig hem. Åh, hörni. Jag är så fruktansvärt nöjd. 

När hämnden är ljuv

I natt drömde jag att jag åt tacos. Min vän Marias pojkvän Jesper satt mittemot mig under hela tiden och sa: "Tjocksmock, ska du verkligen äta allt det där?". Jag blev så arg på honom att jag senare i min dröm klämde ut en bajskorv, lade den i ett kuvert och skickade till honom. Nu skriver jag upp det i mitt stora anteckningsblock över saker att göra mot framtida ovänner. Vilken känsla av vinst det var.


Och i dag ser jag ut som ovan. Det är ett jävla mysterium att jag inte arbetar som modell. Jag vet. Jaja, något att verkligen glädjas över är det här albumet som får min onsdag att dansa. Dessutom trillade CSN in i dag. Glädjen i att få sina lånade pengar, den går inte av för hackor. Äntligen lill-lördag!

tisdag 22 januari 2013

Åh, tillåt mig smörja in din skalle med Voltaren

I dag när jag satt på vagnen hemåt slog sig en herre ned mittemot mig. Jag satt och gnuggade mig lite över huvudet, trött efter en dag i skolan. Herrn mittemot kikade på mig. "Huvudvärk?", frågade han. Jag svarade att jag nog mest var trött. Han log. Jag tittade på den stora IKEA-påse han hade stående framför sig och undrade vad han köpt. Då öppnade påsen och visade innehållet för mig. Hela påsen var absolut fullproppad med Voltaren-tuber. Han log ännu större. "Du förstår kanske varför jag fråga? Du skulle fått en om du haft huvudvärk", sa han. Jag tackade, mmm:ade och undrade hur fan han hade tänkt att det skulle ha hjälpt mig. Sådan är jag. Jag ser inga fina gester, blott anledningar att ifrågasätta.

Morgonstund

Aquila har ätit och morgonpromenerat. Så nu vilar hon. Jag och Alex snubblar runt varandra, söker sockar, gnuggar natten ur ögonen och försöker hinna iväg i tid. Han till jobbet, jag till skolan. Det blir aldrig så mycket morgonstund med guld i mun här hemma. Men, morgon till trots. Så, god morgon.

måndag 21 januari 2013

Evolutionen är vårt vittne

I dag hade vi en föreläsning om livets början och än en gång slogs jag av den hisnande tanken: Vi är inte sist. Vi är blott ett steg i evolutionen. Det är en ganska galen tanke att det en dag ska se annorlunda ut. Evolutionen är vårt vittne. En dag kommer hela vår existens bara att vara ett passerat ögonblick.

lördag 19 januari 2013

Löksirap, mina vänner

Fick ett tips i går som löd: Hacka gullök, lägg det i en skål och blanda ned några matskedar socker. Fös över löken på ena sidan av skålen. Sätt plastfolie över och ställ in denna skapelse "på lut" i kylen. Efter ett antal timmar kommer det ha runnit vätska ur gullöken. Drick den vätskan. Så. Det gjorde jag. Och nu mår jag rätt bra. Det är inte toppen, men ändå rätt bra. Såpass bra att jag överväger att kliva utanför Hammarkullens gränser i kväll, för första gången på en vecka. Känns bra, fast kanske allra mest ovant.

fredag 18 januari 2013

Vart är dina föräldrar tösabit

Så. Jag är 22 och bor i radhus. Har upptäckt något väldigt komiskt. Varje gång det ringer på försäljare eller ansvariga från samfälligheten vet de aldrig om de kan ta sitt ärende med mig. Just i dag var det dags för Securitas att fundera på saken. Vi hälsade, han kikade in bakom min rygg, som om han letade efter någon annan och sa sedan: "Ehm, bor du här?". Jag sa att det var korrekt och då harklade han sig lite och sa: "Men eh, bor du här som.. vuxen?".

torsdag 17 januari 2013

Tvåtusentolv - del 2

Började ju, som efterfrågat och utlovat, skriva på min årskrönika. Inser att ett kapitel om de första månaderna under 2012 inte skapar en årskrönika. Så här kommer fortsättningen. För övrigt, första delen är uppdaterad och lite ändrad.

Äntligen kom den där tiden på året, den där tiden då allt faktiskt bara kan och hela blir bli bättre för varje dag. Jag har alltid varit svag för april, för under mitt år är alltid april min fredag. Alltid den månaden som säger: Sådärja, då var det värsta över. Hur ska man kunna göra annat än älska en månad med en högtid som uppmanar en att äta choklad och pynta huset med färgglada fjädrar? Jag hälsade på Alexander över påsk och vi fick för oss att den enda rätta frukosten på påskafton torde vara chokladbollar, lösgodis, kladdkaka, kaffe och en liten shot rom. Minns det hela som.. mättande. Annars gick vi mest omkring och taggade inför att se Den Svenska Björnstammen. Den sjunde april var det dags och jag dansgrät mig igenom hela konserten. Flera dagar senare gick jag fortfarande omkring som på moln. Det kändes så jävla enormt. Deras låtar är lika med så många av mina bästa minnen. Efter påsk var äntligen det värsta i skolan också över. Äntligen träffade jag föreläsare som väckte den där känslan jag börjat utbildningen för. Efter alldeles för många månader av trötta teorier och omotiverade lärare fick jag börja planera min praktikperiod. Det värsta var förbi och jag skulle få avsluta mitt år på Högskolan Väst med en rolig kurs ihop med motiverade föreläsare och handledare.

Emellan föreläsningar och seminarium fortsatte april ge mig anledningar att le. Det blev poppis med dip dye, jag kletade in topparna i rosa, åkte jag till Universeum och den fjortonde hände det absolut bästa - Al Pitcher. Al Pitcher var i Uddevalla och jag skrattade konstant under de två timmar han uppträdde. Den nittonde var det dags att åka mot Stockholm för att spendera en långhelg ihop med mina bästa tjejer. Vi drack vin, pratade undan timmar, byggde pyramider, tog tusen gruppfoton och jag tänkte att jag är lycklig på ett helt speciellt sätt ihop med dem. Nästan vördnadsfullt lycklig. Mina fina. Efter Stockholm åkte jag hem till Tallvägen, packade om, kopplade Aquila och åkte till Karlstad. Igen. Jag tror att jag var på väg till Karlstad nästan hela tiden den där våren, letade hela tiden efter billiga resor och luckor i schemat. Varför skulle jag skriva min projektplan hemma när jag lika gärna kunde skriva den i Karlstad? Varför skulle jag säga puss i telefon när jag hade möjlighet att ligga under hans täcke? Så, jag åkte upp. Skrev projektplan och firade valborg genom att spåra ur ihop med Karlstads studentkår. Drack champagne till frukostgröten, gick på något kortegeliknande vis genom staden, härjade på Gubbholmen och avslutade kvällen med en helt jäkla fantastiskt konsert av Maskinen. När bakfyllan lagt sig åkte jag hem. Hemma stod praktiken runt hörnet och väntade. Jag skulle föreläsa, hålla i två stycken hälsocirklar och ha några hälsosamtal med det allra obehagligaste folkslaget som finns - gymnasieungdomar. Jag antecknade stödord, strök hälften och funderade på vad mitt gymnasie-jag tyckt om att höra, fast kanske framförallt på vad mitt gymnasie-jag hade behövt höra.

Till slut kom den fruktade dagen då jag skulle ställa mig framför min första omgång gymnasieungdomar. Minns hur de tittade på mig, undrade vad fan jag ville och sökte första bästa anledning att tappa respekten för mig. Men jag gav de ingen anledning och drev med mig själv innan de hann. Höll föreläsing kombinerat med hälsocirkel  i 90 minuter och tackade sedan för mig, utan att vilja dö helt. De hade inte bollat tankar med mig så mycket jag önskat, men de hade i alla fall lyssnat och fått några aha-upplevelser. När det var dags för den andra föreläsningen/hälsocirkeln kände jag mig taggad. Det ska gå bättre nu, bestämde jag. Och det gick bättre. Den andra omgången ungdomar hade bättre attityd. De förstod det tokgrymma i min uppmaning om att jag vill höra de prata, tycka, fundera, avbryta och fråga. Efter de 90 minuterna fick jag en applåd och några tjejer kom fram efteråt och tackade. Utöver föreläsningarna träffade jag några av eleverna och pratade om deras personliga hälsa. Blev så himla glad av träffa elever som redan landat så otroligt bra i sig själva, samtidigt som jag blev matt i hjärtat av att höra de prata om vikten av vikten.

Skrev samman min projektrapport, sprang Vårruset, besökte Oslo under "syttende mai" och någon gång mitt upp i allt ringde Bohusläningens nöjesredaktör och erbjöd mig jobb. Mitt första uppdrag blev att skriva om en Rockabillykväll. En kvart in på jobbet hade jag tilldelats en blöt puss av en medelålders kvinna och kallats "pingla", "kisse" och "murrekurre" av olika karlar. Det blev en speciell men rolig dag på jobbet och jag njöt av att än en gång få betalt för att skriva. Vilken ofantlig lyx att få jobba med sitt intresse. Högskole-året avslutades med inlämning och seminarium. Jag lämnade Högskolan Väst med en känsla i magen som sa: Sök vidare. Så det gjorde jag. Sedan åkte jag till Karlstad och lät sommaren attackera mig med bad, sol, shorts och lata dagar.

I Stockholm. Varje ögonblick med er varar förevigt.

Livet som bakterie

Det värsta med att vara sjuk är att man inte är sig själv, för det går inte. Under de senaste dagarna har jag enbart varit snor, feber och brutal hosta. Med en värktablett, en hosttablett och fyra pysch nässpray i kroppen så kan jag rasta hunden. Det har varit mina dagars absoluta höjdpunkt, när jag känt att jag haft nog med kraft för att gå upp och ned för trappan som leder till skogen där jag kan släppa Aquila. Skulle ha fått jobba i morgon. Men jag fick tacka nej. Hade någon kunnat bära mig till spelningen och sedan hem igen, så kanske. Men när jag blir utmattat av en omgång Shoot Bubble på mobilen och får snurrig huvudvärk av att stå upp så är det bara att inse att jag inte bör köra bil. Så vad gör jag om dagarna? Tittar på tv. Har blivit så fruktansvärt insatt i Real Housewifes of New Jersey att Alex inte ens bryr sig om att mobba mig längre när jag berättar om deras intriger. Han har accepterat det som något jag gör. Snart accepterar han väl även 16 & Pregnant som ett Lisa-program. Fy fan, hemska tanke. Jag måste bli frisk! Inga husmorsknep biter på denna sjuka. Jag har druckit ingefärste med vitlök i hela veckan och gnagt på råa vitlöksklyftor igår. Jäkla dårar som tipsade om det! Som ni hör börjar läget att bli desperat här på Hammarkullen. Ro hit lite krya-på-dig-hälsningar!

OCH! Som om inte allt detta djävulskap skulle vara nog så har jag inte fått pussa Alex sedan i söndagskväll. Jag vill inte smittas och han vill förstås inte bli smittad. Så - vi har pussförbud. Jag springer ur köket om jag måste hosta, ber om ursäkt när jag glömmer nysa i armvecket, tvättar händerna med alkogel, har en egen vattenflaska och torkar av husets handtag med jämna mellanrum. KUL. LIV.

måndag 14 januari 2013

Måndagspepp

Så, förra veckan trodde jag att jag mådde dåligt. Stannade hemma från skolan, snöt mig, snörvlade och ojade mig. I dag vet jag bättre. I dag har jag mått så dåligt att jag gråtit, feberfrossat i timmar och hostat så att jag nästan spytt. I dag har jag mått förjävligt. Nu vet ni.

torsdag 10 januari 2013

Att stå upp

Mange Hellberg fortsätter leverera låtar där han tar upp obekväma ämnen på helt geniala vis. Han står upp för de som många besvärat ryggar ifrån. Visar hur vi alla är lika mycket människa. Lika mycket människa, vare sig livsöde, så är vi lika mycket människa när vi skrattar, gråter och känner. Lyssna på låten och se videon till "Christer P (lallare)" här. Bra låt, bra video, bra budskap. Mer sånt!

En sorts vardag

Så, jag gjorde en videoblogg. Jag skulle plugga, men jag gjorde istället en videoblogg. Och efter att ni sett denna, så lovar jag att ha full förståelse om ni sedan känner att ni inte vill återvända till min blogg. Men, lyssna, till mitt försvar så har jag varit ensam hemma hela veckan. Människor behöver prata med andra människor. Människor behöver umgås. Annars blir människor knepiga och uppträder såhär:

onsdag 9 januari 2013

Tvåtusentolv - del 1

Att hälsa 2012 välkommet, åh vad jag minns det som bitterljuvt. Det kändes som att jag sa farväl till en älskare när 2011 försvann. Det året hade ju varit mitt bästa, hur skulle något någonsin kunna slå det? 2011 hade varit så lekande lätt och jag minns hur jag knöt ihop min mage med barnsliga tankar om att "Min bästa tid var då och sen aldrig mer". Jag pluggade, lite i väntan på något. Jag var nykär i Alexander. Men också det, på något knepigt vis, lite i väntan på något. Jag väntade mig någon sorts krasch, någon sorts kris som skulle vara för stor eller bara ett "Äsch, vi skiter i detta". Jag tänkte så under de första dagarna, stressade upp mig tills huden kliade och slogs sedan av den helt banala tanken: Fortsätt bara. Den här låten blev mitt anthem. Det bästa har inte hänt än. Fortsätt.

Året för mig började på riktigt då. Jag skålade i tanken och den nioende januari hämtade jag min äldsta vän, min sanna barndomsvän, Christine på Landvetter. Då var det över två år sedan vi sist hade setts och nu skulle hon bo hos mig i tre veckor under hennes praktik. Jag minns att jag blev tårögd och pirrig i magen när jag såg henne komma gående. Min Christine, äntligen! På vägen hem tänkte jag på hur sällsynt det är att man har en sådan vän, någon som man alltid kan landa hos. Vi kommer alltid att vara desamma. Under sista veckan i januari var mina tjugosex kvadratmeter fyllda till sin bredd då jag delade den ihop med både Christine och Alexander som också han kommit ned för sin praktik-period. Tiden rusade förbi och jag minns hur vi bestämde oss för att gå på en väns fest i Göteborg och plötsligt insåg att det var dagen innan Christine skulle åka. Vill man så kan man, sa vi och hon hann med både fest och flyg hem. När hon åkt följde fem veckor av något sorts samboliv ihop med Alexander. Jag njöt. Njöt av vår vardag och slapp äntligen undan saknaden. Förhållanden ska inte ha förnamnet Distans. 

Lagom till att jag och Maria skulle anordna födelsedagsfest med temat "Ursäkta, vi måste ha kommit fel" släppte den Svenska Björnstammen sitt nya album. Minns hur vi gjorde i ordning oss medan albumet spelade på repeat i bakgrunden. Lägenheten fylldes sedan av ett väldigt omatchande gäng festdeltagare som vi underhöll med lekar och bål. När vi vaknade på morgonen efter såg min lägenhet ut som ett krig och jag gjorde mitt bästa för att övertala mig själv om att det bara var bevis på en jävligt bra fest. Men jag vette fan så här i efterhand, det var nog mest grisigt. Mars inleddes med årets första uteserveringsfika och jag minns hur vi direkt började prata balkonghäng, grillkväll och varma bad tills Anja sa: "Tjejer, det är första dagen i mars. Det kommer hinna snöa och töa minst två gånger till innan vi får göra allt det där". Men som tur var hade hon fel. Mars blev en tidig vårmånad och den  andra mars satt jag på kajkanten ihop med Maria och drack öl. Jag tog promenader iklädd min tunnaste jacka, ignorerade den kalla skuggan och riktade huvudet mot solen. Den nionde mars begav jag mig till Stockholm ihop med ett glatt gäng för att fira bror Ulfs 25-årsdag. Vi var fem stycken från Uddevalla och sex stycken från Kiruna som sammanstrålade för att fara ut på Östersjön och härja ihop. Det blev ett vingligt dygn på färjan och ingens snubblande gick att skylla på vågor. Efter Stockholmshelgen fortsatte solen att skina. Jag var i Karlstad en helg och jag minns hur hysteriskt varmt jag tyckte det var trots att jag bara hade skjorta och jeansväst på mig. Jag och Alexander ägnade dagar åt att promenera mellan olika bänkar runt om i stan. Promenerade runt med varsin glass, öl eller latte i handen. Och när jag tyckte att mars gett mig allt den kunnat så hivade Maskinen ut sitt nya album som slag-i-magen-hårt. Precis som jag hoppats. Våren 2012 var här och det bästa hade inte hänt än. 

På färjan. En rockstjärnas födelsedag.

tisdag 8 januari 2013

En ängel i Göteborg

Jag vet, halva världen är förkyld och snorar. Men just i dag var det ändå fruktansvärt synd om mig när jag gick ifrån skolan innan lektionen startat på grund av min dumma förkylning. Jag gick igenom stan och kände mig helt överkörd. Snorade, nyste och fräste bort näsduk efter näsduk. Köpte ett kilo ingefära, fyra apelsiner och dylika immunbostande livsmedel. Förkylning, vik hädan, snörvlade jag upprört där jag traskade gatan framåt med huvudet moloket hängande. Och då hände det. 

En varm vind slog emot mig, regnet upphörde, tusen stråkspelare spelade och en doft av kärlek, omtanke och fantastiska kaffebönor nådde mig. Jag tittade upp och hörde en stämma: "Vill du ha en kopp kaffe?". Jag svarade: "Ja. Och jag älskar dig.". Jag svär, jag träffade en ängel. En ängel från Espresso House. 



Dessutom fick jag ett presentkort på en till kopp kaffe. Den gäller till och med den 28:e februari, min himla födelsedag. Espresso House, ni är inte vardagshjältar, ni är så mycket mer. Ni är vardagsänglar.

måndag 7 januari 2013

Och så blev det 2013

Tjenare gänget! Som ni ser på min ivriga lilla näve är jag rätt taggad på att sitta parkerad framför datorn igen och blogga. "Woho! Reunion", vrålar jag och hoppas att ni hör. Sedan sist jag kikade förbi har både jul och nyår passerat. Förra året gjorde jag en fyradelars årskrönika om 2011 och i år hade jag tänkt göra samma sak med 2012. Men december, den busen, bara rusade förbi och jag hann inte. Och att skriva en årskrönika om 2012 nu, det känns ju lite bakvänt. Och förresten har ni ju mitt arkiv här i bloggen. Eller? Årskönika om 2012, vill ni ha det? Såg att en av er ville att jag skulle skriva om jul och nyår, och det ska självfallet ordnas fram inom kort. 

Tills dess tycker jag att ni ska lyssna på Imagine Dragons som är ett av världens bästa band just nu.