Började ju, som efterfrågat och utlovat, skriva på min årskrönika. Inser att ett kapitel om de första månaderna under 2012 inte skapar en årskrönika. Så här kommer fortsättningen. För övrigt, första delen är uppdaterad och lite ändrad.
Äntligen kom den där tiden på året, den där tiden då allt faktiskt bara kan och hela blir bli bättre för varje dag. Jag har alltid varit svag för april, för under mitt år är alltid april min fredag. Alltid den månaden som säger: Sådärja, då var det värsta över. Hur ska man kunna göra annat än älska en månad med en högtid som uppmanar en att äta choklad och pynta huset med färgglada fjädrar? Jag hälsade på Alexander över påsk och vi fick för oss att den enda rätta frukosten på påskafton torde vara chokladbollar, lösgodis, kladdkaka, kaffe och en liten shot rom. Minns det hela som.. mättande. Annars gick vi mest omkring och taggade inför att se Den Svenska Björnstammen. Den sjunde april var det dags och jag dansgrät mig igenom hela konserten. Flera dagar senare gick jag fortfarande omkring som på moln. Det kändes så jävla enormt. Deras låtar är lika med så många av mina bästa minnen. Efter påsk var äntligen det värsta i skolan också över. Äntligen träffade jag föreläsare som väckte den där känslan jag börjat utbildningen för. Efter alldeles för många månader av trötta teorier och omotiverade lärare fick jag börja planera min praktikperiod. Det värsta var förbi och jag skulle få avsluta mitt år på Högskolan Väst med en rolig kurs ihop med motiverade föreläsare och handledare.
Emellan föreläsningar och seminarium fortsatte april ge mig anledningar att le. Det blev poppis med dip dye, jag kletade in topparna i rosa, åkte jag till Universeum och den fjortonde hände det absolut bästa - Al Pitcher. Al Pitcher var i Uddevalla och jag skrattade konstant under de två timmar han uppträdde. Den nittonde var det dags att åka mot Stockholm för att spendera en långhelg ihop med mina bästa tjejer. Vi drack vin, pratade undan timmar, byggde pyramider, tog tusen gruppfoton och jag tänkte att jag är lycklig på ett helt speciellt sätt ihop med dem. Nästan vördnadsfullt lycklig. Mina fina. Efter Stockholm åkte jag hem till Tallvägen, packade om, kopplade Aquila och åkte till Karlstad. Igen. Jag tror att jag var på väg till Karlstad nästan hela tiden den där våren, letade hela tiden efter billiga resor och luckor i schemat. Varför skulle jag skriva min projektplan hemma när jag lika gärna kunde skriva den i Karlstad? Varför skulle jag säga puss i telefon när jag hade möjlighet att ligga under hans täcke? Så, jag åkte upp. Skrev projektplan och firade valborg genom att spåra ur ihop med Karlstads studentkår. Drack champagne till frukostgröten, gick på något kortegeliknande vis genom staden, härjade på Gubbholmen och avslutade kvällen med en helt jäkla fantastiskt konsert av Maskinen. När bakfyllan lagt sig åkte jag hem. Hemma stod praktiken runt hörnet och väntade. Jag skulle föreläsa, hålla i två stycken hälsocirklar och ha några hälsosamtal med det allra obehagligaste folkslaget som finns - gymnasieungdomar. Jag antecknade stödord, strök hälften och funderade på vad mitt gymnasie-jag tyckt om att höra, fast kanske framförallt på vad mitt gymnasie-jag hade behövt höra.
Till slut kom den fruktade dagen då jag skulle ställa mig framför min första omgång gymnasieungdomar. Minns hur de tittade på mig, undrade vad fan jag ville och sökte första bästa anledning att tappa respekten för mig. Men jag gav de ingen anledning och drev med mig själv innan de hann. Höll föreläsing kombinerat med hälsocirkel i 90 minuter och tackade sedan för mig, utan att vilja dö helt. De hade inte bollat tankar med mig så mycket jag önskat, men de hade i alla fall lyssnat och fått några aha-upplevelser. När det var dags för den andra föreläsningen/hälsocirkeln kände jag mig taggad. Det ska gå bättre nu, bestämde jag. Och det gick bättre. Den andra omgången ungdomar hade bättre attityd. De förstod det tokgrymma i min uppmaning om att jag vill höra de prata, tycka, fundera, avbryta och fråga. Efter de 90 minuterna fick jag en applåd och några tjejer kom fram efteråt och tackade. Utöver föreläsningarna träffade jag några av eleverna och pratade om deras personliga hälsa. Blev så himla glad av träffa elever som redan landat så otroligt bra i sig själva, samtidigt som jag blev matt i hjärtat av att höra de prata om vikten av vikten.
Skrev samman min projektrapport, sprang Vårruset, besökte Oslo under "syttende mai" och någon gång mitt upp i allt ringde Bohusläningens nöjesredaktör och erbjöd mig jobb. Mitt första uppdrag blev att skriva om en Rockabillykväll. En kvart in på jobbet hade jag tilldelats en blöt puss av en medelålders kvinna och kallats "pingla", "kisse" och "murrekurre" av olika karlar. Det blev en speciell men rolig dag på jobbet och jag njöt av att än en gång få betalt för att skriva. Vilken ofantlig lyx att få jobba med sitt intresse. Högskole-året avslutades med inlämning och seminarium. Jag lämnade Högskolan Väst med en känsla i magen som sa: Sök vidare. Så det gjorde jag. Sedan åkte jag till Karlstad och lät sommaren attackera mig med bad, sol, shorts och lata dagar.
Emellan föreläsningar och seminarium fortsatte april ge mig anledningar att le. Det blev poppis med dip dye, jag kletade in topparna i rosa, åkte jag till Universeum och den fjortonde hände det absolut bästa - Al Pitcher. Al Pitcher var i Uddevalla och jag skrattade konstant under de två timmar han uppträdde. Den nittonde var det dags att åka mot Stockholm för att spendera en långhelg ihop med mina bästa tjejer. Vi drack vin, pratade undan timmar, byggde pyramider, tog tusen gruppfoton och jag tänkte att jag är lycklig på ett helt speciellt sätt ihop med dem. Nästan vördnadsfullt lycklig. Mina fina. Efter Stockholm åkte jag hem till Tallvägen, packade om, kopplade Aquila och åkte till Karlstad. Igen. Jag tror att jag var på väg till Karlstad nästan hela tiden den där våren, letade hela tiden efter billiga resor och luckor i schemat. Varför skulle jag skriva min projektplan hemma när jag lika gärna kunde skriva den i Karlstad? Varför skulle jag säga puss i telefon när jag hade möjlighet att ligga under hans täcke? Så, jag åkte upp. Skrev projektplan och firade valborg genom att spåra ur ihop med Karlstads studentkår. Drack champagne till frukostgröten, gick på något kortegeliknande vis genom staden, härjade på Gubbholmen och avslutade kvällen med en helt jäkla fantastiskt konsert av Maskinen. När bakfyllan lagt sig åkte jag hem. Hemma stod praktiken runt hörnet och väntade. Jag skulle föreläsa, hålla i två stycken hälsocirklar och ha några hälsosamtal med det allra obehagligaste folkslaget som finns - gymnasieungdomar. Jag antecknade stödord, strök hälften och funderade på vad mitt gymnasie-jag tyckt om att höra, fast kanske framförallt på vad mitt gymnasie-jag hade behövt höra.
Till slut kom den fruktade dagen då jag skulle ställa mig framför min första omgång gymnasieungdomar. Minns hur de tittade på mig, undrade vad fan jag ville och sökte första bästa anledning att tappa respekten för mig. Men jag gav de ingen anledning och drev med mig själv innan de hann. Höll föreläsing kombinerat med hälsocirkel i 90 minuter och tackade sedan för mig, utan att vilja dö helt. De hade inte bollat tankar med mig så mycket jag önskat, men de hade i alla fall lyssnat och fått några aha-upplevelser. När det var dags för den andra föreläsningen/hälsocirkeln kände jag mig taggad. Det ska gå bättre nu, bestämde jag. Och det gick bättre. Den andra omgången ungdomar hade bättre attityd. De förstod det tokgrymma i min uppmaning om att jag vill höra de prata, tycka, fundera, avbryta och fråga. Efter de 90 minuterna fick jag en applåd och några tjejer kom fram efteråt och tackade. Utöver föreläsningarna träffade jag några av eleverna och pratade om deras personliga hälsa. Blev så himla glad av träffa elever som redan landat så otroligt bra i sig själva, samtidigt som jag blev matt i hjärtat av att höra de prata om vikten av vikten.
Skrev samman min projektrapport, sprang Vårruset, besökte Oslo under "syttende mai" och någon gång mitt upp i allt ringde Bohusläningens nöjesredaktör och erbjöd mig jobb. Mitt första uppdrag blev att skriva om en Rockabillykväll. En kvart in på jobbet hade jag tilldelats en blöt puss av en medelålders kvinna och kallats "pingla", "kisse" och "murrekurre" av olika karlar. Det blev en speciell men rolig dag på jobbet och jag njöt av att än en gång få betalt för att skriva. Vilken ofantlig lyx att få jobba med sitt intresse. Högskole-året avslutades med inlämning och seminarium. Jag lämnade Högskolan Väst med en känsla i magen som sa: Sök vidare. Så det gjorde jag. Sedan åkte jag till Karlstad och lät sommaren attackera mig med bad, sol, shorts och lata dagar.
 |
| I Stockholm. Varje ögonblick med er varar förevigt. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar