måndag 30 januari 2012

Things you do and things you simply don't

Läste någonstans att Justin Bieber gjort någon sorts lista över skådespelare han vill ska spela honom då det görs en film om hans liv. Redan här vill jag att vi stannar upp lite och hälsar på unge herr Biebers hybris. "Jag är inte arton år fyllda, men ja, jag är redo för filmen om mitt liv". Hur som helst. Den skådis som står högst upp på hans lista för skådespelare som ska få spela honom i en film är.. Chuck Norris! Chuck-fucking-Norris, männens man, mannen som istället för hjärta har en vrålande motor, mannen som skrämmer Freddy Krueger och använder Tabasco som ögondroppar. Den mannen borde alltså enligt Justin Bieber spela en Disney-sponsrad tonårssångare. Än en gång vill jag att vi hälsar på unge herr Biebers hybris och sedan begraver våra pannor i varsin ordentligt facepalm.

tisdag 24 januari 2012

På tjugosex kvadratmeter

Det blir att skutta över varandras saker och lite granna känna sig som en deltagare i "Inte nudda golv". Men, finns det hjärterum så finns det stjärterum. I kväll äter vi pizza, jag och mina sambos.

Åldras med värdighet, you're doing it wrong

Ni har kanske minns ben-kudden? Kudden som räddar våra ryggar, knän och höfter från sidlägets alla farhågor? Ni kanske också har, likt mig, många gånger tänkt att: "NU! Nu måste det ju vara slut på dessa hittepå-åkommor?". Men icke. Tyvärr, icke. Det finns fler låtsatsbehov där ute som kräver sin lösning. Framförallt så finns det fler låtsatsbehov som går att tjäna en massa pengar på. I dag stötte jag på en alldeles särskild produkt sprungen ur just ett sådant låtsatsbehov. Nämligen: Bröstkudden.

Bröstkudden är inte bara fint prydd med en rosett, den har har ett uppdrag. Den ska förhindra rynkor mellan brösten. Rynkor som tydligen uppstår då man sover på sida. Wow. Elegant. Frågan är vad som är värst på en ren skäms-gradering - En kuddjävel som du spänner fast mellan tuttarna och som är "lika bekväm som en baby-sele" eller helt jävla tok-naturliga smårynkor mellan brösten som kommer då vi gör hela den där grejen med att åldras? Jag vet ju i alla fall på vilket av alternativen jag hade valt att resa segel för om jag var karl. 

onsdag 18 januari 2012

Välkommen in inspiration

I dag har jag än en gång nickat ivrigt och pratat om hur ofantligt mycket det är värt med inspirerade föreläsare. Inspirerade föreläsare ger inspirerade studenter. Ser fram emot morgondagens föreläsning med Eddy Nehls. Där har vi en man som pratar kritiskt tänkande. Han uppmanade oss att släppa pennan och inte anteckna under hans föreläsning. Lyssna och väck er egna tanke, var hans uppmaning.

Och väckt, det blev i alla fall min tanke. Definitivt. Har tvingat nära och kära att lyssna på väldigt mycket tjat om samhällets varande och hans föreläsningssätt. Ska bli ordentligt kul i morgon då han håller nästa föreläsning. Hoppas att han kommer åt samma lys-knapp i min skalle då. 

tisdag 17 januari 2012

Mellan tvätt-tider och telefonköer kan vi väl istället göra någonting som vi kommer kunna minnas ihop

Jag saknar dig som fan, din jävla apa

Jag och Christine satt och åt frukost i morse till tonerna av Hellströms låt "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig" då hon tittade upp från sin müsli, slog ut med armarna och halvt besvärat, halvt glatt utbrast: Ja, men precis, så är det ju!

Och sådant är den ju med den där kärleken. Inte bara när den är olycklig och över, utan ibland också mitt upp i allt det fantastiska. Mitt upp i nykärleken, förälskelsen eller flörten så är den så satans besvärande ibland. För plötsligt saknar man, plötsligt väntar man på någon annan, plötsligt tänker man kanske först på henne och honom innan man tänker på sig själv, plötsligt är man så liten inför de stora känslorna, plötsligt är man sårbar.. sårbar, sårbar, sårbar.. Och det, den där förbannande sårbarheten, känns ju ibland som ett öde värre än en livstid med analklåda.

Jag och Christine pratade om hur verkligt provocerande det ibland kan vara att vara kär. För när man är kär, när man har träffat någon som får det att kännas sådär i magen, då börjar man ju nästan omgående också att sakna dem när de inte är bredvid. Man börjar tänka på dem, och ännu värre, man börjar tänka på vad de tänker på. Jag kan bli så himla irriterad över själva saknaden, arg på hjärtat som bara vill ha honom och nästan förbannad på honom för att han gör så här. För att han gjort mig kär och får mig att sakna honom i helt vardagliga lägen ( när jag borstar tänderna, när hans kudde är tom, när jag diskar ). Saknad är en känsla av att stå på en busshållplats i minusgrader. Men det är också en känsla av att stiga på en varm buss när luften utanför är kall.

Saknad är ett kvitto på det där, en bekräftelse på att jag vill bara vara med dig. Saknaden talar om för mig att det är värt det, att han är värd det. Men ibland så känns det ändå bara som Christine sjungande sammanfattade sin situation genom att citera gamle herr Broberg: "Jag älskar dig, ditt helvete". 

fredag 13 januari 2012

Fredag och jag är redo för fredagsmyset

En glad nyhet: Angry Birds, mitt tidsfördriv när nätterna är långa och sömnen ute på vift, ska bli till godis.

Läser också att det ska lanserar Mumingodis i Japan. Detta gör mig förbannad. Varför ska japanerna få Mumingodis när inte jag kan få tag på det? Räcker det inte med att de ska ta över världen och allt det? Nöj er, Japan. Ro hit med Mumingodiset. Jag skulle äta det varje dag om jag visste att det fanns. 

onsdag 11 januari 2012

Du och jag under täcket, baby

Är på kvällsdejt ihop med hemtentans allra sista fråga. En bra dejt, till tonerna av Ansiktet - Äckligt.

tisdag 10 januari 2012

Glädje är ett klent sätt att beskriva det hela på






































Alltså! Jag är så otroligt jäkla lycklig nu. Al Pitcher, min kommande make, en av mina topp tio bästa män al time, en av mina absoluta favorit-komiker, min idol ( ..övermänniska, Gud och så vidare ) kommer till Uddevalla! Åh, vilket fantastiskt besked att nås av såhär på tisdagskvällen! Den fjortonde april når han mitt lilla Uddevalla ihop med sin Fika Tour. Jag kommer vara där. Bokar i morgon. 

måndag 9 januari 2012

"The foolish man seeks happiness in the distance, the wise grows it under his feet." 

J. Robert Oppenheimer

söndag 8 januari 2012

En flämtande låga som lyser starkare än en hel jävla majbrasa

Folk och fä, håll i hatten. Vänsterpartiet har bytt partiledare och plötsligt har vi nu en partiledare som pratar om ohållbar konsumtion, downshifting för ökad livskvalité, social rättvisa, uthålligare jordbruk och ekologisk hållbarhet. Kanske fånigt att hets-jubla såhär tidigt. Men, detta är så jävla uppfriskande så att jag ändå tänker göra det ändå. För det är ju så sällan man får göra det när det handlar om politik. Jonas Sjöstedt, jag gillar tugget!

Du ska självklart finnas kvar

I morgon kommer min äldsta vän Christine på besök. Alltså min äldsta om man ser till åldern på vår vänskap, inte till åldern på henne. Hon var den första vännen som jag sov över hos, den första vännen som jag blev tvungen att bli hämtat ifrån mitt natten för att jag inte riktigt än vågade sova utanför mitt egna hus, innanför väggar där inte mamma och pappa sov. Vi bodde hundra meter ifrån varandra, gick på samma dagis, möttes mitt i backen mellan våra hus, lärde varandra olika fräcka sätt att springa på, vinkade i varje fönster när vi gick hemifrån varandra och åkte helst i samma pulka på vintern. Vi var bästisar. Det bestämde vi redan första dagen på dagis. "Ska vi bli bästisar", frågade jag. "Ja", svarade hon. Så enkelt att bara ett barn kan förstå.

När vi var sju år och ägnade varje dagisdag åt att drömma om skolan så berättade plötsligt Christine att hon skulle flytta till Luleå. Jag trodde hon lurades och sa bestämt att det skulle hon inte alls det. Men hon fortsatte påstå det tills jag blev förbannad och vägrade prata med henne. Hon fortsatte prata med mig dock och sa att hon hoppades att jag hade rätt. När hennes mamma kom för att hämta henne den dagen så rusade jag fram till henne: "Eva! Christine säger att ni ska flytta. Men det ska ni ju inte alls?". Men, det visade sig att Christine inte lurats. De skulle flytta, och mitt lilla hjärta krossades. Vi som planerat så mycket. Vi som skulle gå till skolan ihop, sitta bredvid varandra och köpa doftsudd. 

Efter ett tag började det dock kännas lite spännande med hennes flytt. För mamma sa att det inte var så långt till Luleå och min bror Ulf var ju kompis med hennes bror så då kunde vi ju åka ned dit ihop. Så, vi fortsatte planera inför skolan. Minns hur vi sista veckorna på dagis började använda våra inköpta ryggsäckar och kände oss så himla stora. "Tänk att vi har ryggsäckar, Lisa. Skol-ryggsäckar!", sa Christine en dag och jag minns hur häftigt jag tyckte det lät. Skol-ryggsäckar.

Christine flyttade, vi skrev brev, skickade små presenter och åkte tåg till varandra för att leka bort ett sportlov eller en helg. När jag var tio och skulle börja fyran var det dags för min familj att flytta. Från Kiruna till Uddevalla. Och även om milen mellan oss blev fler så fortsatte vi ses. Flyg, tåg och fina föräldrar hjälpte oss att ses. Vi har växt upp ihop, sett mjölktänder släppa, stöttat när föräldrar skiljts, grattat åt jobb, rest ihop, skrattat åt fyllor som tumlat omkull oss och alltid, alltid ringt upp varandra allra först. Det har gått över två år sedan vi senast sågs. Jobb, studier och för små löner har kommit i vägen. Men ändå är det samma sak. Vi fortsätter finnas. Även om vi nu har många bästisar och inte längre skulle vägra dela bästis-halsband med någon annan än oss, så fortsätter vi finnas. 

I morgon kommer hon, min Christine, för att bo hos mig i tre veckor.

fredag 6 januari 2012

Som en vårdag i januari


I dag tog Alexander mamma med oss till stallet där vi fick umgås med islandhästar. Vi ryktade i utbyte mot att hästarna sedan bar oss på ryggen ett tag. En bra dag, gott folk.

torsdag 5 januari 2012

If you want to be happy, be

Alltså, ibland fastnar man i tankesnurror som inte riktigt tar slut åt något håll. Ni vet, som när man sitter på en gunga och börjar snurra den åt ett håll så att repen tvinnar ihop sig så hårt att de helt av sig själv kommer tvinna ihop sig åt andra hållet när man väl släpper taget. Som sådana där kulrader som alltid står på viktiga personers skrivbord, där kulorna på sidorna ständigt slås fram och tillbaka. En ständig rörelse, utan utveckling. Visst kan tankarna funka exakt så ibland. För mig är det oftast framtidstankar som gör att det tvinnar upp sig, att jag fastnar och bara matar ett tomt eko. Att planera framåt, att ha drömmar och motivation är det viktigaste för en människas hälsa. Så har jag lärt mig att det är och så tror jag verkligen att det är. De gånger jag mått som sämst är då jag drömt som minst. När fokus varit precis framför mina tår, eller enskilt på min mages reflektion i spegeln. Då har jag mått så fruktansvärt dåligt. När man inte siktar och inte vet var man vill, då kommer hopplösheten.

Och hopplösheten, det är vår värsta fiende inom alla livets kategorier. En människa som upplever sin situation som hopplös kommer lägga av eller helt enkelt aldrig börja. Hopplösheten är en gegga som täpper igen våra porer och lurar oss att tro att vi är hjälplösa, att det inte är någon idé. Hopplöshet föds ofta ur en motgång, när vi tvingas backa när vi tänkt rusa. Eller i vägskäl, när vi står mellan val, när vi ska bestämma nästa sikte och plötsligt inte är säkra längre. Då är det jättelätt att inta fosterställning och inte orka, inte kunna eller ens vilja välja. För tänk om vi väljer fel? Nuet avgör framtiden, och vi krampar. Vi krampar och glömmer bort att hopplösheten bara är en gegga. Jag tror verkligen att hopplöshet är en direkt följd av tankar vi låtit tvinnas för länge. Vi har liksom glömt bort att det ju för helvete bara är att ställa ned fötterna i marken för att få gungans snurrar att sluta. Vält kulraden!

Alla har väl någon gång pratat med en vän som mått dåligt, som viljat kräkas på sin situation och bara lägga av med allt. Och även om man hört all skit som står på för vännen så ser man ju, som publik, att det inte kommer att vara förevigt. Som åskådare ser man lösningen och den där omtalade solen bakom molnen. Ändå glömmer vi gärna bort det när vi själva sitter i en situation vi inte är bekväm i. Något som landat snett välter oss helt, även om vi skulle rått någon annan i samma situation att helt enkelt "släppa det". Självklart ska man inte ta beslut på en höft och släppa obekväma saker så fort de dyker upp. Reflektion för att förstå sin situation är nödvändigt. Jag vet inte vem som sa det, men visdomsord till trots är följande: "Happiness is not the absence of problems, it's the ability to deal with them."

Jag tror på något som i böckerna beskrivs som en känsla av sammanhang. När vi kan begripa vår situation, hantera dess följder och behålla en känsla av vår egna meningsfullhet. Då kan vi också förstå. Då har vi klätt av situationen och funnit dess sammanhang. På samma sätt som vi stänger av en film vi inte fattar handlingen i, tappar vi lusten för vår egna utveckling när vi inte förstår hur stegen vi tar ska ta oss framåt. När vi tillåter händelser att äta upp oss måste vi komma ihåg det svåraste och enklaste jävla rådet i boken - släpp det. Släpp det du grävt ned dig ur, stig upp på läktaren och se på situationen rent kliniskt. Var din egna bästa vän. Det är väldigt sällan hopplöst. Tvärtom är det väldigt ofta bara att göra som den gamle moralfilosofen Leo Tolstoy sa: "If you want to be happy, be."

onsdag 4 januari 2012

Främlingen inom

I dag vaknade jag upp med en konstig känsla i kroppen. En lust. En lust till att plugga. Jag vaknade upp och kände hur hela jag helst av allt ville sitta ned ihop med hemtentan och krossa några klurigt ställda frågor. Har försökt slösurfa men märker hur jag gång på gång längtande blickar ned på min Word-symbol. Jag vill skriva på hemtentan. Antar att jag borde ta vara på det och skriva när det känns lockande. Men nej, detta känns för konstigt. Blir högst misstänksam av den här känslan. Högst, högst misstänksam.

tisdag 3 januari 2012

Vad löjligt man beter sig, vad lycklig man är

En vän presenterade sin pojkvän för mig och hörni, det måste ju vara bland det finaste som finns. Att se två människor stå bredvid varandra och vara lika stolta. Lika stolta över att vara varandras. När jag tittar på Alex känns det ibland som om jag ska rasa ihop över att han är min. När han tackar en pizzabagare eller frågar om en storlek på en sko, så små, till synes helt obetydliga saker kan ibland tippa omkull mitt hjärta fullkomligt. Att se en vän, någon som man så länge hållit så nära sin hjärta, titta på killen hon presenterar en för och veta att det är så hon känner inför honom. Kärlek har ingen ålder och det är inget vin som ska årgångs-godkännas. Det handlar bara om den där blicken som just då säger att de bara vill vara med varandra. Den blicken får mig att rysa varje gång. Vare sig jag ser den hos min Alex, hos en vän när hon tittar på sin pojkvän som varit hennes sedan tre år tillbaka eller de som varit tillsammans i en vecka. Jag kanske är lite mjuk i själen i dag. Men hjärtan som ler, hörni, det är grejen.

måndag 2 januari 2012

Idag har jag:

Vaknat, hämtat tvätt som varit inlåst i en tvättmaskin som stått utan ström, ätit stuvade makaroner och promenerat med min hund. Tråkigt och oproduktivt skulle vissa säga. En dag i ett lugnare tempo skulle jag säga. Det får man ha ibland.

Let's go out with a bang