Vad löjligt man beter sig, vad lycklig man är

En vän presenterade sin pojkvän för mig och hörni, det måste ju vara bland det finaste som finns. Att se två människor stå bredvid varandra och vara lika stolta. Lika stolta över att vara varandras. När jag tittar på Alex känns det ibland som om jag ska rasa ihop över att han är min. När han tackar en pizzabagare eller frågar om en storlek på en sko, så små, till synes helt obetydliga saker kan ibland tippa omkull mitt hjärta fullkomligt. Att se en vän, någon som man så länge hållit så nära sin hjärta, titta på killen hon presenterar en för och veta att det är så hon känner inför honom. Kärlek har ingen ålder och det är inget vin som ska årgångs-godkännas. Det handlar bara om den där blicken som just då säger att de bara vill vara med varandra. Den blicken får mig att rysa varje gång. Vare sig jag ser den hos min Alex, hos en vän när hon tittar på sin pojkvän som varit hennes sedan tre år tillbaka eller de som varit tillsammans i en vecka. Jag kanske är lite mjuk i själen i dag. Men hjärtan som ler, hörni, det är grejen.