onsdag 30 november 2011

Ett sidospår till det här med konsumtionshetsen

Jag har länge tänkt på det här med mobil-rån. Hur det går till för mobil-rånarna numera liksom. För förr i tiden, säg tio år tillbaka, då var det ju ingen större grej. Då visste de ju ungefär vad de skulle få placerat i  näven om de bad en langa över mobilen en mörk novemberkväll. Men numera när det finns ungefär en miljard olika modeller, både utseendemässigt och årsmodellmässigt. Då måste det ju vara mer av en gamble för rånaren. Har man nu kommit till den punkten där man bestämmer sig för att kräva mobilen av en människa, då vill man väl få tag på något av värde. Och inte en gammal 3310 som vägrat dö, eller en sådan däringa pensionärstelefon med rå-stora knappar och inga andra funktioner än den uppenbara; ring-funktionen. För helvete att stå där med sitt hotande tillhygge (som jag utgår att man måste ha vid ett rånförsök) och bara känna att: Nej, den där vill jag inte ha..

Nej. Jag överväger inte själv att mobil-råna någon. Släpp den tanken omedelbums! Jag kommer snart till min poäng. Vilket egentligen inte är vidare till poäng. Men det är i alla fall en grej jag tycker är lite kul. Nämligen detta. Jag kan inte bestämma mig för huruvida detta mest en indikation på att det verkligen är dags att byta upp sig på mobilfronten för den inblandade mannen eller en indikation att jag borde behållit min gamla mobil för att ställa till det för alla elakt kniv-folk? Undrar vilken årgång mobilen ska ha för att nekas av tjuven? Vilken år ska mobilen vara tillverkad för att att inte duga? Är det inte scenariot ovan jämfört med ett fullbordat rån extra jävla elakt?Att först knivhota någon och sedan säga att man inte vill ha det som man tvingat personen langa fram?

Senaste-nytt-är-bäst-trenden har helt klart nått även tjuvarnas värld. Fan, allt jävligt blir bara jävligare.

måndag 28 november 2011

När man tänker säga något men det bara blir: äh

Vissa dagar så är jag ta mig fan helt och hållet åsiktsberövad. De dagarna kan inte ett klokt ord pressas ut genom mina fingertoppar och över till tangenterna. Det blir liksom bara ett tvärstopp. Hjärnan bara gosar ihop sig i sin lilla te-hörna och utbrister: Och nu vart det paus för mig! Det finns liksom inte mycket att göra då när hjärnan inte vill. Inte mycket, annat än att vänta. Vänta tills cynapserna, hjärnbalkarna och nervtrådarna vill börja jobba och ge en lite sköna tankebanor igen. I dag har jag varit helt åsiktsberövad.

Fast inte nog åsiktsberövad för att inte kunna leverera följande analys: Glögg med kaffesmak är en bra grej, medan filmen "Friends with benefits" är usel. Men, detta skulle ju förvisso en mindre begåvad människa också kunna komma fram till. Anywho, anyhow. I morgon är en annan dag och då är det full rulle uppe på hjärnkontoret igen. Håll i hatten!

lördag 26 november 2011

I've got a feeling, this years's for you and me

Advents-tjuvstartaren här. Jag kommer aldrig att tröttna detta. Känslan av en jul som närmar sig. Jag är en sådan jäkla jul-junkie att det är osant. Ska införskaffa lite fräcka tomtar i dag, och göra pepparkakshus hos min syster. Sedan tänker jag tänker spela julmusik i en månad. True fucking story. 

fredag 25 november 2011

Svin

Såg precis en vidrig video föreställande en misshandel. Det är en far som slår sin dotter som straff för att hon laddat ned musik och spel. Dottern har själv filmat misshandeln som skedde 2004. Videon är åtta minuter lång. I nästan åtta minuter gråter hon och ber honom sluta flera gånger. Mamman är också med under misshandeln och säger bland annat åt sin dotter att hon ska vända sig om och ta emot det som en sextonåring. Som om det är något hon var menad till, som om det är något en sextonåring ska kunna ta. Det är ta mig fan bland det vidrigaste jag sett på länge. Att sådana här föräldrar finns, föräldrar som tar sitt bälte och bara slår. Föräldrar som när dottern börjar gråta, bara slår hårdare. Pappan jobbade vid tillfället som domare och har vid flertalet tillfällen dömt i ärenden som handlat om just barnmisshandel. Det är obehagligt. Obehagligt hur människor som vi är menade att lita på, som utsatta barn är menade att känna tillit hos gör sådant. Jag får ont i magen av att se det så tätt inpå, att tänka på hur många som utsätts för detta varje dag.

Blir otroligt imponerad av dottern Hillary Adams som publicerat videon på youtube och väckt en debatt som ofta stampar. Vi måste reagera. Vi måste agera. Vi måste skydda och se efter varandra. Vare sig det händer på andra sidan av Atlanten eller ej. Vi får aldrig titta undan. Aldrig jävla någonsin att de ska få vinna. Svinen får aldrig vinna.

torsdag 24 november 2011

När den galonbeklädda ungen inom en vaknar till liv

Dagens insikt: Att springa genom vattenpölar är kungligt kul.

Kom precis in efter en kvällstur i regnet. Råkade under ett av mina första springsteg hamna mitt i en vattenpöl. Först blev jag förskräckt när jag kände mina tår bli våta, men sedan byttes känslan ut av ett: Wiiih! Efter det var jag som en målsökande robot efter vattenpölar. Jag sprang sicksack, försökte hitta så djupa vattenpölar som möjligt och trampade lite extra för varje pöl-steg. Ju mer skvätt, desto bättre. Åh.  Kände mig som en så fri människa. Inser att jag antagligen inte såg hälften så fri och skön ut som jag tänker, men fy fan, jag längtar till nästa regn-springtur.

Kan inte annat än tänka på en bild som Jossan la upp för ett tag sedan.

onsdag 23 november 2011

Just keep following the heartlines on your hand

Den här lyssnar jag på mest hela dagen. Eller nej, för nu ska jag till skolan. Men efter skolan och nu medan jag borstar bort mina frukostrester så är det till tonerna av denna jag gör det.

tisdag 22 november 2011

Saker min hjärna hittar på

Jag vet. De flesta skiter högaktningsfullt i andra människors drömmar. Men, nu är det som så att jag drömt en av mina bästa drömmar hittills. Brukar du inte läsa referat av andra människors drömmar så gör ett undantag nu. Här kommer min dröm.

Jag sitter hopkrupen på min säng och kliar mig lite mellan benen, i rent kli-syfte och helt utan några sexuella förhoppningar. Då upptäcker jag plötsligt att jag har en finne där nere. "Denna ska klämmas", konstaterar jag åt mig själv och sätter igång. Jag klämmer och ut pyser det där vita, variga kletet som oftast gömmer sig i finnar. Jag klämmer lite till och ser hur det vita plötsligt ändrar färg och börjar resa sig. Till slut har jag klämt ut något i samma form, färg och storlek som ett litet lillfinger. Jag tar tag i vad det än är och drar. Och då! Då händer det! Det jag drar ut är en fullvuxen snopp! En fullvuxen och klart erigerad snopp. Jag stirrar på den i några sekunder. "Herrejävlar, en kuk! EN KUK! Mellan mina ben! Hur fan förklarar jag detta då?". Jag bestämmer mig för att bli av med den. Jag trycker på den, viker och vecklar och vips, så är den tillbaka på den plats som den kom ifrån. Det enda spåret av den är den lilla finnen jag till en början klämt. 

Jag lutar mig tillbaka i sängen och somnar, utmattad och chockad. Efter ett tag vaknar jag dock och känner att jag håller i något som ligger placerat bredvid mig på kudden. Jag tycker mig känna igen konsistensen och tittar upp. Mycket riktigt: en snopp. "Vad ändå in i?!". Jag sätter mig upp i sängen och ser då att snoppen har en ägare. Det är min Alex som ligger där, helt naken och inte större än en kudde i storlek. 

Därefter vaknar jag. Spontan reaktion: Va?! 

måndag 21 november 2011

Det häringa pluggandet

Okej, sätter mig nu ned och påbörjar skrivandet på en uppsats som vi ska använda som grund på ett seminarium på onsdag. Via statusuppdateringar på facebook har jag under de senaste dagarna kunnat följa mina kära klasskamraters brottningsmatcher med denna uppgift. Vi ska alltså skriva ihop tre sidor. Tre sidor om två böcker. Det står till och med att vi ska skriva "cirka tre sidor". Rätta mig om jag har fel, men "cirka" går väl ändå att svänga åt både mer och mindre-hållet. Vad hetsar alla om? Folk uppdaterar som dårar. Det spottas, svärs och frustas ut som om det vore rena rama slutprovet vi stod inför. Det stackars nyhetsflödet på min facebook-sida är belägrat av "Förstår inte hur fan jag ska hinna klart!", "Fattar någon nått?! Jag ger upp!!" och "ORKAR INTE SKRIVA EN BOKSTAV TILL".

  • Vi ska skriva tre sidor.
  • Vi ska skriva ett underlag till en diskussion. 

Är jag dum i huvudet som inte tycker att detta låter som freaking Mount Everest att bestiga? Vad fan står på? Borde jag också åka löpa amok på facebook med tokstressade statusuppdateringar, och därmed få alla mina facebook-vänner att löpa amok i ren jävla "jag-bryr-mig-fortfarande-inte-om-ditt-skolarbete-och-vad-din-bokjävel-heter"-hysteri? Är det vad jag borde göra som hälsovetare? Sprida sinnessjukdom?

Äh! Jag tänker citera en av mina klasskompisar, en av mina klasskompisar som inte håller på med tokstressande på facebook: "Glöm inte bort att det finns omtentor, och om-omtentor". Lugna sig lite. 

söndag 20 november 2011

Grå och bakis

När man vaknar upp och ser ut såhär. Då kan man direkt starta dagen med att sänka alla eventuella förhoppningar inför dagen. Det blir inget med det. I dag vilar jag. I dag ser jag på tv. 

lördag 19 november 2011

En till text om kärlek

Kärlek är att hitta en person som inspirerar och motiverar dig, men som inte vill förändra dig. Kärlek är inget krav, aldrig ett tvång. Kärlek är helt tvärtom. Det är att vara sig själv ännu mer, ihop med någon. Kärlek är att prata och se saker på nya sätt. Lära känna, lyssna på ny musik och dansa till nya takter. Kärlek är det samma för alla, fast helt annorlunda. Kärlek är det knasigaste, underbaraste och värsta man kan råka ut för. Kärlek är lite granna allt på en och samma gång. Det är att lite granna tappa fotfästet och sväva. Kärlek ska inte tynga och hindra mer än den får dig att le.

Kärlek är en relation. Och det är det som gör den knepig. För en relation handlar om att vara ihop. Att få något att hålla, för varandras skull. För varandras, men samtidigt alltid, alltid, alltid för sin egen skull. Annars kan ju inte den där fantastiska tangon fortsätta. Kärlek kryper in under skinnet och får en att tänka i banor man inte tänkt. På gott och ont. För, plötsligt reagerar man kanske annorlunda. Plötsligt pratar vänner som aldrig varit svartsjuka om hur de tjuvläst sms, plötsligt bryr sig någon om vem någon varit kär förut, fast än det inte spelar någon jävla roll. Egentligen.

Den största och viktigaste byggstenen i en relation är rationalitet. Och det är ju det som många gånger är svårt. När man behöver sitt huvud som mest svävar det iväg på tokiga kärleksresor. För kärlek är inte rationellt. Kärlek är väldigt mycket men nästan aldrig rationellt. Kärlek är oftast hjärta och inte hjärna. Ändå måste en relation ha båda. För att få det att funka, för att inte tynga och klänga i varandra och förvandla den där fantastiska känslan till något infekterat måste man använda båda. Det är då man kan utvecklas ihop, det är då det håller, det är då man fortsätter skratta och hitta takter att dansa till.

OBS! Uppdatering 11 januari 2013
Har hittat min text på lite andra håll senaste dagarna och även om det är kul att den uppskattas så är det väldigt tråkigt när den lämnas utan hänvisning eller länkning. Sprid den gärna, men då ihop med mitt namn! Upphovsrättslagen hörni. Tack.

fredag 18 november 2011

Hälsa till Satan, vi hörs

 När artister levererar och ger sitt allt på scenen. Då vill man verkligen vara där, för då kan det inte bli annat än bra. I går var Timbuktu och Damn kungar i Karlstad.

torsdag 17 november 2011

Sorry, but I'm addicted to wasting time

Så, eh, jag kom på mig själv med att sitta och stirra på mitt egna tryne i webcamen och vogue:a. Ni vet, man flaxar med händerna och ramar in sig själv. Riktigt ocoolt. Speciellt och i synnerhet då det görs sittande helt själv mittemot sin webcam. Bestämde mig för att för i helvete lägga av med det omedelbart.

Bestämde mig för att göra något vettigare. Började tänka på mina kommande kvällar och blev genast studsande glad. Se bild nedan. Jag har där försökt fånga mina känslor inför de kommande kvällarna.
I kväll ser jag Timbuktu. Inom några yttepyttesmå timmar ser jag fantastiska Timbuktu. Om i morgonkväll lade Alex nyligen fram ett förslag. Han föreslog att vi skulle "leka maffia", jag sa ja. Lite maffia har väl ingen dött av, tänkte jag. HA..HA! Right? I alla fall. Dagen efter det, lördag, är det kalas till ära för en dam som beger sig till Australien i ett halvår. Det blir ett par bra kvällar här framöver.

onsdag 16 november 2011

Livet på en snodd

Älskar det här inlägget så himla mycket. Inte för att det är så satans välskrivet, för det är det inte. Men för att Calle har pinpointat exakt det där, den där känslan av när saker helt plötsligt händer på exakt samma gång. Ni vet, man trampar runt i ungefär samma takt och sedan är det helt plötsligt som att man är sen till alla bussar och tåg i hela stan och bara rusar, rusar, rusar. Plötsligt står man mitt i det där året, det året som förändrade. Plötsligt är livet en gummisnodd som skjuts iväg.

tisdag 15 november 2011

Jag och de andra

Tv:n stod på medan jag låg i soffan med datorn på magen. Då plötsligt hör jag någon vråla: "WE LOVE THE 90'S". Jag tittade upp och möts av blinkande ljus och en illa ihopklippt bild av människor som dansar. Bandnamn som man inte sett på ett tag visas på skärmen. Tydligen är det alltså så att det ska hållas en "partykväll" i Stockholm med tema: 90's. Gamla OKEJ-hjältar så som Vengaboys, Dr Alban, Pandora och S.O.A.P dammar av sina mikrofoner och kommer för att uppträda.

Om det tänker jag: Nej, åh gud, nej.

Jag gör som så att jag istället åker upp till Karlstad i morgon för att träffa min karl och för att på torsdag gå på en några snäpp bättre konsert - Timbuktu!

måndag 14 november 2011

Vad jag gjorde i lördags

Skötte mig väl inte helt bra kvällen innan tävlingen. Festade till det på fredagen, efter veckor av förberedelse. Halvt oexemplariskt sådär inför sin första tävling. Men hur som helst, jag lyckades ändå lyfta, skutta, springa och ro in en vinst i tjejklassen och bli Motionshusets Mästare 2011. Ett riktigt fint kvitto. Riktigt roligt att genomföra alla grenarna, att känna hur kroppen ger sitt allt och hur det håller.

Är riktigt nöjd med min insats, om man bortser från min löpning och missen jag gjorde på roddmaskinen. Tog i mer än någonsin på den däringa roddmaskinen. Såpass mycket att jag flög av sitsen. Taskig tajming och redigt obekvämt. Men som sagt, låt mig upprepa det viktigaste: Jag är numera Motionshusets Mästare 2011.

torsdag 10 november 2011

Ett sant hån

När läraren på slutet av en uppgiftsbeskrivning skriver: "Mycket nöje!", då känns det mest som en ordentlig omgång av den gamla klassikern tisseblå. Jo, man tackar. Och godnatt.

onsdag 9 november 2011

Runt jorden och sen tillbaka till er, alltid tillbaka till er

Helgen i Stockholm ihop med mina tjejer var så ruskigt bra. Så stor på många sätt. Med risk att låta högtravande och överdriven så vill jag ändå påstå att alla vi tjejer har ett lite lättare och stoltare hjärta efter helgen. Det var verkligen en så himla fin helg. På det där sättet som bröllop, studenter och dop är fina på. Stort, hjärtknipande.

En av kvällarna i Stockholm satt vi runt ett bord och pratade om vad vi förknippade varandra med, vad vi betytt och betyder nu. Så mycket som aldrig blivit sagt blev sagt, så många tack, så många förlåt. Varenda en av oss grät vid något tillfälle. En sedan där rörd gråt, en sådan där gråt som tar med sig tusen tunga stenar som legat på ens axlar. 

Jag älskar mina tjejer. Det går inte att upprepa nog många gånger. Ser upp till var och en av dem så mycket. Inspireras, motiveras. Av alla deras egenskaper, deras skratt och sättet de stått kvar bredvid mig hela tiden. Jag kan inte sluta imponeras av er, tjejer. Jag är så otroligt tacksam att jag har just er.

Mina favorit-minnen är mina minnen med er.

tisdag 8 november 2011

Ett fult fotografi

Sådana här fotografier fattar jag ta mig fan inte. Fotografier som är så otroligt jäkla arrangerade att det enda som finns kvar är en något obekvämt och knepigt. En "Jaha-och-vad-gör-de-då"-stämning? För, vad fan gör de? För det är ju inte bara ett par som kysser varandra i skogen. Det är ju något så mycket obekvämare än det. Vad är det som händer i det här fotografiet, egentligen?

Vi har till att börja med en tjej. Hon ligger på ett fällt träd i någon skog eller park, alternativt på baksidan av en skola, iklädd sin allra bästa date-klänning (ni vet, den fina fast ändå sexiga). På fötterna har hon ett par ljusa klackar. En perfekt utstyrsel för skogspatruller. Med sig har hon en herre i rutig skjorta a la Dressman-stuk. Av någon anledning har de kommit till den punkten där hon lagt sig på det fällda trädet och han böjt sig ned för att ge henne en ömhetens kyss. Hennes sätt att ligga på ser ut som ren och skär kramp. Minsta felbelastningen och hon faller. Så ser det ut.

Jag fattar inte sådana här fotografier. Fine att man beger sig ut i skogen för att fotografera i lite vackrare miljöer än husväggar och asfalt. Fine att ett par kan stå i en skog och kyssas. Fine att det kan bli helt magiska kort av komponenterna fin miljö och ett kärlekspar. Men när det blir såhär. När det blir såhär genomtänkt, strukturerat och arrangerat att all känsla bara lägger sig ned och dör. Man kan fotografera nästan vad som helst, så länge det förmedlar någonting. Det gör inte detta kort. Detta kortet är värdelöst. Ännu värdelösare är personen som laddade upp det på weheartit, en sida som ska fyllas av inspirerande kort. Detta kort är ungefär lika inspirerande som att tappa en ostekt köttbulle på golvet.

Sådärja, fick jag skriva en lite för lång text om det också. Vad skönt att ha ett eget rike att göra sådant i.

fredag 4 november 2011

Att göra sekundsbeslut

Vi blev klara tidigare än våra lärare räknat med. Jag kastade mig på första bästa tåg, bokstavligen, trots att jag både bokat och betalt för ett senare. Biljetten jag köpte var för ett tåg som skulle gå 14:42. Jag köpte biljetten 14:43. En ekvation att klura på.

Oftast förbannar jag förseningar, men där och då. Åh, vad jag jublade. Så nu sitter jag på tåget, några minuter ifrån Stockholm och mina tjejer. Några riksdaler fattigare, men oj vad värt det.

Chock

Sann chock är att lyfta ut en flaska med vad man tror är vatten och ta en stor morgonklunk av det för att i nästa sekund bli brutalt påmind om att man ju hällde över den sista skvätten Smirnoff i den flaskan.

Oj, hej! Nu är i alla fall jag vaken.

torsdag 3 november 2011

Ibland vill jag inte riktigt dit mina tankar vill

Varför ska det alltid vara som att förlösa en fullvuxen jävla karl varje gång när man sätter sig ned för att skriva på sin uppsats? Vareviga gång är det samma pressade, svettande och vrålande för att ens få fram en ynka liten stavelse. Varje gång sitter man där och tänker att: "Nej, det här går inte. Det här går bara inte. Inte denna gång, aldrig någonsin att det går." Men sen när man väl kommit igång så går det liksom av bara farten, precis som när man förlöser en fullvuxen jävla karl. Kommer bara huvudet ut på fanskapet så. Plopp! Och sedan klart. Ungefär.

Nej fy fan. Tillbaka till skrivandet. Jag har fortfarande inte förlöst den där karln. Än ligger han och sprattlar i min stackars mage. Fy fanskap. I morgon är det inlämning och seminarium. Och sedan! Sedan får jag äntligen sätta mig på tåget mot Stockholm för en helg ihop med några favorit-tjejer.

Drar en knockout på det grå

Edward Stanley sa redan på 1800-talet att: "De som tror att de inte har tid för fysisk aktivitet måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom”

När det är som mest att göra är det som viktigast att pausa. Mitt i all tenta-jäkt gick jag i dag till gymmet och stängde av mig själv. I tre timmar var jag på gymmet. Träning är för mig sann jävla meditation. När jag tränar tänker jag inte på någonting utanför löpspårets svängar eller gymmets väggar. När jag tränar är motivationen precis där jag är, så som den alltid borde vara.

Det är så satans nyttigt att hitta "sin plats", där man bara är i det exakta nuet och får möjlighet att ventilera kropp och huvud. Jag tror stenhårt på att träning möjliggör för huvudet att ladda om. Jag tror inte att det är en slump att det är efter träning som jag är som mest inspirerad. I dag kom jag exempelvis hem och skrev två sidor på min uppsats som jag tidigare under dagen inte kunnat komma vidare på. 

Det är rätt häftigt att gå en utbildning där de uppmuntrar oss till att pausa. En utbildning som inte bara pushar, utan coachar. Som hela tiden påminner oss om vikten att ta hand om oss själva. Vi ska inte lära oss så mycket som möjligt om stress och fysisk aktivitet för att klara en tenta. Vi ska, framförallt, omsätta kunskapen i medvetna handlingar och val. Prioritering ett ska hela tiden vara vi och vår hälsa.


onsdag 2 november 2011

När min rullgardin åker upp ska det spraka av färger

I dag vaknade jag upp till en sådan där grå höstdag. Hela himlen var fylld av ljusgrå moln som liksom inte ens var moln, utan mer bara en hinna. Höstmolnen, de är inte fluffiga, de har inte ens en kant eller början. De är liksom bara över hela himlen ändå. På varenda kvadratmeter av himlen ändå.

Jag drog ned rullgardinen, tog till flykt under täcket och försökte sova bort skiten. Vaknade upp några timmar senare till en lika grå himmel. Gick upp och ut på morgonpromenad med Aquila, muttrande om hur helvetes helvetiskt grått allt var just i dag. Inte ens löven på marken var färgglada, sådär som de brukar vara. I dag hade de börjat förmultna. I dag var de bruna. I dag låg de som halkiga lerklumpar i redan halkiga trätrappor. Riktade mitt bittra, tunga huvud mot marken tills jag nästan krockade med en förbipasserande liten dam. Drog upp mitt huvud och tittade upp lagom till att en höstvind ryckte tag i ek lite längre bort. Massor av färgglada höstlöv föll från trädet och landade på de förmultnade löven. Jag kom plötsligt ihåg att det gråa bara gömmer saker ibland. Det fina finns ju hela tiden, om man tittar på rätt ställe. Om man tittar på sina smutsiga Converse kommer hela dagen kännas som just det. Men, tittar man upp och ser sig omkring kan man plötsligt få se naturen skapa konfetti-regn.

Jag plockade med mig några kvistar med envisa höstlöv och satte i mitt sängfönster. Innan jag ser det gråa utanför fönstret ska jag se dem, och även när jag ser det gråa utanför fönstret så ska jag se dem.  



Man ska alltid erkänna när man har fel

Angående detta inlägg så har jag fått ta emot kritik riktat mot mitt tvivelaktiga djurvetande. Djuret på bilden är förstås ingen säl, utan ett sjölejon. Mitt försvar är att de i orginaltexten faktiskt också skriver seal, och inte sea lion. En tror ju på allt man läser och så vidare. Eh?

Hur som helst. Älskar det där sjölejonet. 

tisdag 1 november 2011

En ska inte klaga

Sådärja, sticker upp mitt huvud ifrån den tidigare tenta-stressen och andas ut. Phuuh.

Klarade gårdagens alla prov och vill kaxigt nog lägga till "helt utan problem". Så här kommer det. Jag klarade gårdagens alla prov helt utan problem. I dag har vi grupparbetat med konditionstest och nu är det hemtenta i form av uppsats-skrivande som står näst på tur. Inlämning och seminarium på fredag. Sedan tänker jag vråla "KLAR!" och åka upp till Stockholm för en helg med tjejerna.