tisdag 31 juli 2012

En tisdag, i väntan på något bättre

Jag har en väldigt löjlig dag. Jag har en dag där jag mest av allt bara känner att jag vill köpa något. Vill skjuta mig själv.. i foten.. Som ett straff. För fy fan vad ointressant och tråkig jag är nu. Nåväl, det blir bättre. För i kväll jobbar jag och det är kul! Denna gång är det Haaks som ska recenseras. Enligt min källa, modell äldre, så kommer det att bli ett jävla drag. Vi får se. Recension finnes inom kort i en tidningsstånd nära dig.
Uppdatering 12:51. Fick precis veta att jag ska få recensera Maskinen i morgon. Maskinen intar Harrys i Kungshamn och  JAG står som recensent. Hade jag vart kristen hade jag utbrustit "Gud hör bön". Men det är jag inte. Så jag säger: sweet!

måndag 30 juli 2012

Mina finaste vänner i regnet

Såhär såg det alltså ut de där sista timmarna innan vi fick komma in på
Ullevi.Väl innanför grindarna och under konserten tog jag dock inte
upp mobilen och avlossade några bilder. Var väl upptagen med annat. 

söndag 29 juli 2012

Tack till bossen

Jag var alltså på Bruce Springsteen i går. I går vid samma tid som nu stod jag på ett fullkomligt exploderande Ullevi framför dessa livs levande legender som Bruce Springsteen och The E Street Band ju är.

Vi köade från strax innan elva, kom tidigt och fick nummer skrivna på handen för förtur i kön. Vi köade i duggregn, vi köade i värme som fick oss att kasta av oss regnponchos och tjocktröjor och slutligen så köade vi i vad som tidningarna i dag refererar till som "det stora regnkaoset". Tusentals var vi som väntade och jag insåg det helt verkliga med hans smeknamn The Boss. Ingen tvekar att vänta, alla vill vara där, under hundra kilo regn vill alla vara där. Vi kröp ihop i våra regnponchos, skrattade åt galenskapen, såg fingrarna förvandlas till russin som om man badat alldeles för länge.

Det plaskade om våra Converse och ändå log man påväg in på Ullevi där vi skulle vänta i ytterligare tre timmar. Det låter så himla löjligt, men, det var något i luften, det fanns ett löfte om något stort som höll humöret uppe. Jag har sett i dagens recensioner att Steve strax innan konserten twittrat: "There's something about the thought of fans waiting out in the rain all day that makes us crazy. I feel one for the ages coming on.". Kanske var det vad vi kände av. 

När klockan var halv nio på kvällen började molnen spricka upp och när de lade ut de sista sakerna på scenen var vädret såpass bra att regnponchon åkte av. Men då kom den riktiga stormen. Då kom allt som de skriver om i tidningarna, allt som de beskriver som oförglömligt, magisk och legendariskt. Enorma ord och helt sanna ord. Att se hela arenan lysa upp av tusentals kameror och mobiltelefoner när Bruce ber oss visa våra "fireflies", att stampa i takt och vifta med händerna tills axlarna knappt går att hålla upp och höra publiken sjunga med låt efter låt var inget annat än allt det. 

De exploderade på scen och vi exploderade tillbaka. När Bruce hyllade Clarence, pratade om hur Göteborg varit speciellt för honom och sedan spelade Jungleland föll många i tårar. Clarence brorson Jake spelade saxofon där hans morbror förut gjort det. I slutet på låten lyfte han saxofonen mot himlen som en hälsning och då tårades också mina ögon. Ännu en gång.

Jag är inget galet Springsteen-fan, jag lyssnar inte på honom varje dag eller ens varannan dag, jag kunde inte alla låtar som han spelade igår och ibland sjöng jag jättehögt och jättefel. Men det spelar ingen roll. För det här framträdandet kommer jag minnas varje jävla dag för resten av mitt liv. 

lördag 28 juli 2012

Med siktet inställt på ett minne

I dag köar jag i timmar. Men det kommer det att vara värt. För jag gör det i goda vänners sällskap och sedan kommer Bruce Springsteen stå på scenen framför mig. Glory days och hela den grejen.

fredag 27 juli 2012

Tre bilder från tre drömdagar



Bild 1, en glad och solig onsdag på Skeppsviken. Bild 2, från dag efter att vi överlevt två dagars segelskola. Bild 3, gårdagens belöning efter första dagen på segelskolan. Inte illa alls.

En vecka som värmer

Den här veckan skämmer bort mig. För jag har nog det lite för bra. Jag var i Karlstad hos min kärlek till på tisdag. I onsdags låg jag på stranden ihop med Anja och sedan blev det fest, tätt följt av en tung torsdagsmorgon. Men det var bara morgonen som var tung. För sedan drog jag på seglingskurs ihop med syster Karin och hennes Nicklas. På kvällen blev det Batman med pojkarna och nu ska jag mot havet igen där ännu en dag av seglingskurs väntar. Och vad jag ska göra på lördag? Äh, inget särskilt, bara se Bruce freaking Springsteen!

Bra liv.

tisdag 24 juli 2012

När materiella ting räddar dagen

I fredags hände det igen. Mina favoritshorts sprack. Än en gång sprack de såpass mycket att de helt enkelt inte var brukbara. När jag inspekterade dem idag insåg jag att de spruckit och sytts såpass mycket att de var mer hål än tyg. Jag satt och stirrade på dem länge. Mina käraste, skönaste och allra bästa shorts. Skulle vi behöva skiljas åt nu? Dessa shorts har hängt med så länge. De var från början min systers byxor som jag fick ta över när jag var sexton. Då blev de omedelbart mina favoritbyxor. De hade fräckt häng och allt jag saknat i ett par byxor. Men sedan sprack båda knäna efter ett fall. Så jag klippte av dem och gjorde shorts. De senaste tre åren har de varit mina bästa shorts, så när de nu var så skadade var det tungt. Jag trodde att vi passerat vårt bäst-före-datum när jag ändå bestämde mig för att ge dem en sista chans. En nionde lagning. Denna gång med lappar och textil-lim. 

Och hörni! Det funkade! De är hela och fantastiska igen! Och i dag åker vi hem till Uddevalla. 

måndag 23 juli 2012

När det är som bäst befinner vi oss ändå bara ett steg från den totala katastrofen

Ibland är det här med kärlek bara tusentals jävla frågor. För när man ger sitt hjärta rakt ut åt någon, när man är så nära någon att det ibland känns som om man delar hud blir, då blir det så ofantligt jävla asläskigt att plötsligt påminnas om hur skört allt är. Hur den andra människan, som man nästan låtit bli ett synonym för en själv, fortfarande bara är just det - en annan människa. Hur vet man att man inte hittat på? Hur vet man att man inte hittat på hur nära man är, hur man förstår och känner varandra? Tänk om man inte kan lita på den som man lämnat hjärtat hos? Tänk om han visst skulle såra mig?

För någon dag sedan ringde min vän. Hon grät, sade mellan snyftningarna att han gjort slut med henne på precis det sätt som hon varit rädd att han skulle. De hade varit ärliga mot varandra. De hade pratat om vad som sårar, erkänt vad som gör dem rädda och hon sa hur han aldrig fick göra mot henne. "Lämna mig, men inte så", sa hon och litade på honom. Men när hon ringde hade han gjort exakt så. Han, som sagt att han brytt sig hade gjort exakt så ändå. Och helt naivt tänkte jag: "Vad tur att jag har Alexander." Det får min mage att krampa. När man ser hur allt kan rasa. 

Allt vi gör är att hoppas. Hoppas, hoppas, hoppas och önskar med varenda del av ens kropp att man är så nära som man tror och inte älskar förgäves. Allt man kan göra är att fortsätta tro, fortsätta hålla nära och älska. Man måste fortsätta våga stå där, precis mellan molnen och det obarmhärtiga fallet. För det är ju precis där det ligger. Kärlek är inte safe. Men det är ju förresten inte alkohol, fester, dans, tända ljus, bungyjump och resor till någon annanstans heller. 

fredag 20 juli 2012

Och på söndag ska vi skämmas

Äntligen fredag. Sitter och sträcker natten ur mina lemmar till tonerna av kaffebryggarens gurglande. I dag åker jag till Karlstad ihop med några vänner. Där ska det hängas och härjas. Förhoppningsvis under en stor och varm Karlstadssol. Har packat klart så nu blir det väl att rulla tummarna ett tag. Blir hämtad 15:00. Pepp!

torsdag 19 juli 2012

Ändringar i mitt bloggrike

I dag har jag pysslat om min blogg lite. Lite som i pyttelite, men ända. Jag behandlar min blogg precis som om det vore en gammal lokaltidning. Vill inte ändra för mycket, vända upp och ned eller toka till det. Det jag gjort är i alla fall att jag lagt till så kallade etiketter/kategorier, hivat in världens kortaste beskrivning av mig själv (samt en bild) och lagt in en sökruta. Allt det här nya och spännande hittar ni allra längst ned i min blogg. Scrolla nedåt och ta del av denna nya, galna värld.

Älskling, på distans

Ju längre tid jag har distansförhållande, desto mer respekt får jag inför det. För det är svårt. Svårt för att det äter upp en att sakna någon, speciellt när det är den där personen som man ju för i helvete inte vill sakna. Svårt för att man ju måste fortsätta att sakna för att ha en anledning att fortsätta alls. Varför ska man annars prata i telefon när man är trött och inte har så mycket att säga? Varför ska man annars skicka hjärtan i sms och pussas via någon himla chatt? Man måste vänja sig vid att inte kunna ta på varandra, att inte kunna se den andras blick samtidigt som man måste fortsätta att förstå den andra. Det rationella blir ännu viktigare. För när man inte sitter mittemot varandra kan man inte se, ta tag i den andras händer och åtminstone visa med kroppen att man ju är där även de där även de där dagarna när man är trött. När man inte orkar prata kan man ge en puss. När man inte vill prata och är på distans blir liksom det dåliga samtalet lika med en dålig dag. Hade man varit där, hos den andra, kunde man umgås ändå, stirra på film och ändå vara nära. Men på distans, det är inte samma sak att luta huvudet på en mobil. På distans kan man trycka på den röda knappen, lägga på och sedan ljudlöst. Käften på oss bara.

Det sägs att man vänjer sig vid distans och det är sant. Man vänjer sig vid att vara isär och hjärtat slutar brista när man säger hej då på tågstationen. Man vänjer sig och lär sig att att sakna lagom. Man lär sig att stänga av en del av hjärtat i omgångar. Det vänjer man sig vid. Men det blir inte lättare. Aldrig någonsin blir det lättare, men hela tiden fortsätter det att vara värt det. För honom. För dig, Alexander.

onsdag 18 juli 2012

En efterlängtad sommarkväll

Gårdagskvällen var kort, men fin. Det fanns ju en studsmatta på gräsmattan och vänner på altanen.

tisdag 17 juli 2012

När solen till slut värmer

Nu kom den till slut. En till av de där riktiga sommardagarna. Äntligen! Har varit på Mollön, hittat lä, badat, solat och snart blir det grill. Det kommer att bli en sådan där kväll där man lyssnar på bra musik, drar på sig en extra tröja när solen går ned, rotar fram en filt och sedan förbannar de sablans myggen som hittat en. Så himla enkelt och samtidigt ändå exakt det man lever för ibland.

måndag 16 juli 2012

Att träna på okänd mark

I kväll har jag varit på min i särklass allra märkligaste löprunda. Låt mig berätta. Läs om det intresserar, hoppa över om du bara känner "Äh, håll käften" inför det hela.

Så. Jag var springsugen och bestämde mig för att fräsa ut till Herrestadsfjället. Jag har inte sprungit där förut så jag var extra taggad inför min löprunda. Läste att det minsann skulle finnas ett elljusspår och satte sikte på det. Började jogga åt det håll jag trodde var rätt. Insåg dock efter någon kilometer att jag inte alls var på rätt spår och joggade snällt tillbaka till bilen. Läste på skyltar och googlade mig till visdom. Hittade spårets början och satte iväg med endast de röda markeringarna som min guide. "Det här går nog bra". hann jag tänka innan jag trädde in i galenskapens landskap.

Det pågick tydligen skogsskövling så det så kallade elljusspåret var enbart kaos. Det låg trädrester överallt och djupa traktorspår hade bildat monsterdjupa lerpölar. Monsterdjupa och helt oundvikliga lerpölar. De flesta träden som haft markeringar på sig var dessutom nedhuggna och på väg bli brasved i någon stuga. Dock fanns vimplar som skogsarbetarna hivat ut som nya vägvisare. Dessa var dock väldigt få så jag fick använda min bästa falksyn för att hitta dem. Trodde att kaos-området skulle ta slut rätt snart, men det gjorde det inte. Förstås. Istället fortsatte det i fem jäkla kilometer. Det var rena rama tjurrus-terrängen. Jag snubblade över trädrester, hoppade över och under stockar, plaskade i tusen pölar och med ungefär en kilometer kvar passade jag även på att ramla och därefter landa i en av alla lerpölar. Men, märkligast av allt var att jag under hela tiden sjöng på "Mössens julafton". 


+ Fokuserade nått så jävulsk på att hålla mig uppträtt och på rätt spår att jag egentligen aldrig tänkte på huruvida det var jobbigt att jogga. Kul att springa i pölar (gammal störning). Hunden tyckte det var kul. Inga andra motionärer på spåret. Spännade på ett "är-jag-vilse"-sätt.

- Skrapsår, blod och lera. Smutsig hund. Smutsiga skor. Glömde stretcha. Myggbett. Spännade på ett "är-jag-vilse-på-riktigt"-sätt.

En dag

I dag har jag hängt med två håriga donnor och haft det himla trevligt. I natt drömde jag att jag gick omkring med min arm inlindad plast. Detta eftersom jag just tatuerat den hur himla fint som helst. När vaknade stirrade jag på min arm.. Tom.. Då spottade, fräste och väste jag argt. Jävla skit-helvete.

lördag 14 juli 2012

Om en anekdoternas herre

Om någon vill veta hur bra Patrik Isaksson var i torsdags så kan ni läsa min recension här.

fredag 13 juli 2012

Isaksson bjöd på sommaridyll

Var och tittade på Patrik Isaksson när han uppträdde på Lyckorna Brygga. Åkte dit för Bohusläningens räkning och det är bara att tacka. För vilken himla fin spelning att få betalt för att bevittna. Kändes verkligen som taget direkt ur en Pripps Blå-reklam. Recension i tidningen på lördag! 

torsdag 12 juli 2012

Mäki ger svar på tal och så

Fick en reaktion från "Per" på förra inlägget då jag tipsade om "Flyktingar, åk hem". Härligt att se att det krävs så lite för att jaga fram någon stackars Sverigedemokrat ur sin gömma. Jag publicerar hans kommentar och ger ett lite längre svar än vad jag fick plats med i kommentarsfältet.

Per sa 
Jag ska rösta på Sverigedemokraterna.Du skyddar alla invandrare bara för att du har finsk bakgrund.Ser du inte alla problem?Sverige klarar inte av alla invandrare, det finns inte jobb till alla.Allt fler invandrare blir kriminella.Finland kan väl ta emot några nu?

Oj Per, vad lite du kan om så mycket. Jag "skyddar alla invandrare" för att jag är född med ett hjärta, och inte för någon "finsk bakgrund". Jag är född och uppvuxen i Kiruna, tackar som frågar. Du som är så väldigt svensk borde veta vart det ligger. Men jag ger dig ändå en ledtråd. Tänk typ: Sverige.

Klart som fan att det är svårt med jobb nu, men det är ju inte på grund av att det finns invandrare i landet. Det råder sådan där kris på den fronten förstår du, över hela världen. Personer med invandrarbakgrund är förresten väldigt välrepresenterade när man tittar på statistik över exempelvis nyöppnade restauranger och butiker. Nya restauranger och butiker betyder självfallet nya arbetstillfällen. Något som också är värt att nämna är ju faktumet att de företag som drivs av personer med invandrarbakgrund sysselsätter 2,16 personer medan de företag som drivs av personer med svensk bakgrund sysselsätter 1,65 personer. 
Vet du vad det skojiga med det här om att "allt fler invandrare blir kriminella"? Det är ju att exakt samma sak händer bland helsvenska, blonda, Mamma Scan och Svensson-Svensson ungdomar. Jag är emot kriminalitet, inte människor. Jag tänker lite så som bland annat Promoe någon gång rappat: "Dont hate the player, hate the game.".

Jag säger inte att vi har en perfekt invandringspolitik. Nej, verkligen inte. Vi skulle kunna göra MER och framförallt skulle vi kunna göra BÄTTRE. Sverige är ett land med bra villkor och tusen resurser. Ska vi verkligen vara den där elaka ungen som inte låter någon annan trampa i våran sandlåda? Det tycker inte jag. Därför tänker jag aldrig jävla någonsin rösta på något så trångsynt som Sverigedemokraterna. Tack och hej, Per.

Förlåt, Per. Men jag kom faktiskt på en sak till, det blir lätt så när man har dig på tråden! Mellan skiljetecken och ny mening ska det faktiskt vara ett mellanrum. Så, puss på dig.

onsdag 11 juli 2012

Tips-tisdag

Syster Anna tipsade om denna artikel. Det tycker jag var klokt tipsat så - läs, fnissa och fundera.

Syster Karin och hennes make tipsade om programmet "Flyktingar, åk hem". I programmet följer man sex stycken invandringsfientliga australiensare. De får åka de vägar som tusentals flyktingar tagit för att komma till Australien och se hur flyktingar verkligen behandlas.. eller snarare hanteras. Klicka här.

måndag 9 juli 2012

Man ska sikta även om man står på en raksträcka

Rätt ofta så pratar man om saker som varit. Man passerar GG och minns utekvällar, loggar in på sin gamla bilddagbok och påminns om gamla vänner. Någon skriver ett sms, föreslår att man ska ses och "prata minnen". Mycket som varit fortsätter på något sätt genom det. Genom att man fortsätter prata om dem. Man minns, kommer ihåg hur det var och varför det inte är så nu. Eller tvärtom. Jag funderar väldigt ofta på sådana saker. Frågar mig själv vad som gjorde att jag föll för honom, varför de gjorde slut, när vändpunkten kom, hur han kunde göra så mot henne, varför jag mådde så dåligt då och varför jag mår så bra nu. Jag tror att det är klokt. Jag tror att det är viktigt. Viktigt för att man ska kunna fortsätta lära så länge man lever och fortsätta bli stark av det som inte dödade. Allt det där, för att man ska kunna fortsätta carpe vad man fan man vill.

lördag 7 juli 2012

Just nu

Lite otålig.

Ett problemfritt problem, egentligen

Är lite oense med mig själv. En del av mig känner mig som en säck potatis som helst sitter i soffan medan den andra delen av mig själv skriker att den är ON FIRE och borde få dansa. Det hela resulterar i ett halvschizofrent beteende. Alexander försökte få med mig på fest tidigare men då mådde jag inte bra. Led av olust, huvudvärk och dylika opeppigheter. Jag vek mig inte ens inför hans försök till smicker. När han sa "Men det är så kul när du är med", så svarade jag "Jag vet". När han sa "Men du är ju så snygg", så svarade jag "Jag vet". Men nu sitter jag ändå här och bara.. jahopp..

Knäppte i alla fall en öl nyss. För en öl passar liksom både delarna av min schizofreni. Får se hur det blir. Kan ännu gå ut, kan ännu tvätta bort sminket. Kan ännu leta upp den där förfesten, kan ännu rota fram mjukisarna. HATAR att vela! ÄLSKAR att det är mitt största problem just nu.

Kärlek blir aldrig oaktuellt

Efter veckan i Kiruna stod jag och packade ihop mina sista saker då farmor kikade in i gästrummet. Hon höll i något. Kupade sina rynkiga händer kring något och log nästan ursäktande.
- Jag har en grej till dig. Jag har sparat den i tio år, tänkt ge dig den i tio år men glömt bort. Och nu är det nog inte ens aktuellt längre, men den var ändå sparad till dig. Här, sa hon  och öppnade sina kupade händer.
I hennes ena hand låg en liten fotbollssko i plast och farmor förklarade att det var Beckhams sko. Jag blev så himla glad, tog den lilla plastskon i min hand och kramade om min lilla farmor. Min lilla farmor som sett den där lilla skon och tänkt på mig, kommit ihåg barnbarnets idol och sedan sparat den. För mig och min skull. En så himla liten sak, knappt värd något alls men ändå värd så himla mycket. Fina farmor. Du har sparat den i tio år, nu ska jag spara den hela mitt liv.

fredag 6 juli 2012

Midsommar 2012



Lite bilder från årets midsommar som var helt magisk. Bästa vännerna, kalla drycker, god mat och danspaus till halv fem på morgonen. Det behövs inte mer. Var så löjligt glad när jag trampade hemåt bredvid två av mina favoritherrar. Första bilden är snodd av min Yvonne som ni hittar här.

Där hjärtat hittar rätt

Spenderade förra veckan i Kiruna. Satte mig på tåget ihop med Alexander, bakis eller fortfarande fulla efter en fantastiskt midsommarafton. Tjugo timmars tågresa och sedan en efterlängtat kram av min älskade farfar på Kirunas perrong. Redan där, när jag fick krama honom, ruffsa i hans hår som var längre än vanligt och presentera honom för Alexander så visste jag att de tjugo timmarna sittande i ett tågsäte var värt det. Tusen gånger värt det.

Jag var tio år när vi flyttade från Kiruna, men där finns ännu ett hem. Där finns ännu platser jag saknar, vyer jag kan bli galen av att inte kunna se och personer som får hela mitt inre att le. Magin i att komma tillbaka och att allt är som det ska. Magin i att det finns kvar. Jag tappar min dialekt, jag tappar namnen på gatorna men vet ännu vart de leder mig. Euskeferat sjunger "det är hit man kommer när man kommer hem", och det är väl lite så det är. Det bekanta som man ibland förbannat är ändå alltid det bekanta.

Under veckan hann vi med en del. Även om tiden alltid går för fort. Vi var ned i gruvan, körde gokart, joggade uppför Luossavaara, fjällvandrade till Trollsjön, härjade på Kirunafestivalen, fikade och umgicks med släkten. Min släkt, som faktiskt är bäst. En fantastisk vecka som bjöd på så mycket, inklusive myggbett som ännu kliar. Kommer bilder så fort jag lyckats lokalisera min kamerasladd.

onsdag 4 juli 2012

Det var en stor dag igår, men idag är ta mig fan ännu större

Jag har i hela mitt liv önskat att jag en dag ska få se en bäver. Jag har spejat, kikat, stirrat i vattenbryn där folk viskat om att de synts tidigare. Sedan jag blev ihop med Alex och började besöka Karlstad så har det växt till en sorts besatthet. Alex sa nämligen första gången jag var här att det finns bävrar i Karlstads vatten och att han minsann sett en. Jag jublade inombords och trodde att Klaraälvens delta, som ju Karlstad är, skulle vara rena rama bäver-museet. Men. Nio månader passerade och jag såg ingen bäver. Senast igår när vi var ute på kvällspromenad påminde han mig: "Kom ihåg att titta efter bävrar, Lisa". 
- Jag tittar ju! Hela tiden! Jag tittar hela jäkla tiden och kommer aldrig någonsin att få se en bäver, vrålade jag uppgivet och slog ut med armarna.
Jag hade gett upp. Jag var utmattad. Jag var ledsen. Jag var trött att stirra ut i vattnet och försöka se en simmande bäver. Trött på att jubla i tron om att jag sett en bäver och sedan behöva inse att det var en pinne, en stock eller en gammal colaburk. Igen. Det är svårt att titta efter saker man faktiskt inte har en aning om hur de ser ut. Jag ville så hemskt gärna se en bäver att det lite granna blev ett knivhugg varje gång jag inte såg en. 

Men sedan. Idag. För cirka en och en halv timme sedan inträffade det. Jag var ute på långpromenad med Aquila, hade tagit mig till nya områden i Karlstad och gick ned till vattnet för att låta hunden dricka. Själv satte jag mig ner och tog av mig skorna för att tömma dem på grus. Såg något flyta förbi i vattnet, en bred pinne eller något hann jag tänka innan jag plötsligt kände hur hela min kropp fylldes upp av vetskapen om att "DET DÄR VAR EN BÄVER!". Jag ställde mig upp och sprang längst vattnet, följde efter den flytande saken och visste i hela mitt hjärta att det denna gång verkligen var en bäver. Den lilla flytande saken vände på sig, mot strömmen och mot mig. Det var en bäver. DET VAR EN BÄVER! Det var en livs levande, fantastiskt och underbar bäver som kom simmande motströms. En kort, kort ögonblick tittade den på mig och mina ögon tårades. En bäver. En bäver med glansig päls och ett så himla gulligt ansikte. Jag tror att den bävern var perfekt och finast i världen.

Jag stod där i ungefär tio minuter och tittade på den med tårögda ögon och ett leende som var konstant. Den simmade runt, dök, gnagde på kvistar och flyttade runt grejer innan den till slut försvann upp på en liten ö. Och det var först då det slog mig att jag stod där vid vattenbrynet i bara strumplästen. When love takes over och så vidare.

tisdag 3 juli 2012

Det är en stor dag för oss alla

Kolla vem som är tillbaka! Your favorite girl för fanken! Låt oss andas ut ihop. Pust och puuh! Kan tänka mig att ni känner ungefär som apostlarna gjorde när Jesus återuppstod. Fy fan vad härligt hörni!