När det är som bäst befinner vi oss ändå bara ett steg från den totala katastrofen

Ibland är det här med kärlek bara tusentals jävla frågor. För när man ger sitt hjärta rakt ut åt någon, när man är så nära någon att det ibland känns som om man delar hud blir, då blir det så ofantligt jävla asläskigt att plötsligt påminnas om hur skört allt är. Hur den andra människan, som man nästan låtit bli ett synonym för en själv, fortfarande bara är just det - en annan människa. Hur vet man att man inte hittat på? Hur vet man att man inte hittat på hur nära man är, hur man förstår och känner varandra? Tänk om man inte kan lita på den som man lämnat hjärtat hos? Tänk om han visst skulle såra mig?

För någon dag sedan ringde min vän. Hon grät, sade mellan snyftningarna att han gjort slut med henne på precis det sätt som hon varit rädd att han skulle. De hade varit ärliga mot varandra. De hade pratat om vad som sårar, erkänt vad som gör dem rädda och hon sa hur han aldrig fick göra mot henne. "Lämna mig, men inte så", sa hon och litade på honom. Men när hon ringde hade han gjort exakt så. Han, som sagt att han brytt sig hade gjort exakt så ändå. Och helt naivt tänkte jag: "Vad tur att jag har Alexander." Det får min mage att krampa. När man ser hur allt kan rasa. 

Allt vi gör är att hoppas. Hoppas, hoppas, hoppas och önskar med varenda del av ens kropp att man är så nära som man tror och inte älskar förgäves. Allt man kan göra är att fortsätta tro, fortsätta hålla nära och älska. Man måste fortsätta våga stå där, precis mellan molnen och det obarmhärtiga fallet. För det är ju precis där det ligger. Kärlek är inte safe. Men det är ju förresten inte alkohol, fester, dans, tända ljus, bungyjump och resor till någon annanstans heller.