Där hjärtat hittar rätt

Spenderade förra veckan i Kiruna. Satte mig på tåget ihop med Alexander, bakis eller fortfarande fulla efter en fantastiskt midsommarafton. Tjugo timmars tågresa och sedan en efterlängtat kram av min älskade farfar på Kirunas perrong. Redan där, när jag fick krama honom, ruffsa i hans hår som var längre än vanligt och presentera honom för Alexander så visste jag att de tjugo timmarna sittande i ett tågsäte var värt det. Tusen gånger värt det.

Jag var tio år när vi flyttade från Kiruna, men där finns ännu ett hem. Där finns ännu platser jag saknar, vyer jag kan bli galen av att inte kunna se och personer som får hela mitt inre att le. Magin i att komma tillbaka och att allt är som det ska. Magin i att det finns kvar. Jag tappar min dialekt, jag tappar namnen på gatorna men vet ännu vart de leder mig. Euskeferat sjunger "det är hit man kommer när man kommer hem", och det är väl lite så det är. Det bekanta som man ibland förbannat är ändå alltid det bekanta.

Under veckan hann vi med en del. Även om tiden alltid går för fort. Vi var ned i gruvan, körde gokart, joggade uppför Luossavaara, fjällvandrade till Trollsjön, härjade på Kirunafestivalen, fikade och umgicks med släkten. Min släkt, som faktiskt är bäst. En fantastisk vecka som bjöd på så mycket, inklusive myggbett som ännu kliar. Kommer bilder så fort jag lyckats lokalisera min kamerasladd.