Det var en stor dag igår, men idag är ta mig fan ännu större

Jag har i hela mitt liv önskat att jag en dag ska få se en bäver. Jag har spejat, kikat, stirrat i vattenbryn där folk viskat om att de synts tidigare. Sedan jag blev ihop med Alex och började besöka Karlstad så har det växt till en sorts besatthet. Alex sa nämligen första gången jag var här att det finns bävrar i Karlstads vatten och att han minsann sett en. Jag jublade inombords och trodde att Klaraälvens delta, som ju Karlstad är, skulle vara rena rama bäver-museet. Men. Nio månader passerade och jag såg ingen bäver. Senast igår när vi var ute på kvällspromenad påminde han mig: "Kom ihåg att titta efter bävrar, Lisa". 

- Jag tittar ju! Hela tiden! Jag tittar hela jäkla tiden och kommer aldrig någonsin att få se en bäver, vrålade jag uppgivet och slog ut med armarna.

Jag hade gett upp. Jag var utmattad. Jag var ledsen. Jag var trött att stirra ut i vattnet och försöka se en simmande bäver. Trött på att jubla i tron om att jag sett en bäver och sedan behöva inse att det var en pinne, en stock eller en gammal colaburk. Igen. Det är svårt att titta efter saker man faktiskt inte har en aning om hur de ser ut. Jag ville så hemskt gärna se en bäver att det lite granna blev ett knivhugg varje gång jag inte såg en. 

Men sedan. Idag. För cirka en och en halv timme sedan inträffade det. Jag var ute på långpromenad med Aquila, hade tagit mig till nya områden i Karlstad och gick ned till vattnet för att låta hunden dricka. Själv satte jag mig ner och tog av mig skorna för att tömma dem på grus. Såg något flyta förbi i vattnet, en bred pinne eller något hann jag tänka innan jag plötsligt kände hur hela min kropp fylldes upp av vetskapen om att "DET DÄR VAR EN BÄVER!". Jag ställde mig upp och sprang längst vattnet, följde efter den flytande saken och visste i hela mitt hjärta att det denna gång verkligen var en bäver. Den lilla flytande saken vände på sig, mot strömmen och mot mig. Det var en bäver. DET VAR EN BÄVER! Det var en livs levande, fantastiskt och underbar bäver som kom simmande motströms. En kort, kort ögonblick tittade den på mig och mina ögon tårades. En bäver. En bäver med glansig päls och ett så himla gulligt ansikte. Jag tror att den bävern var perfekt och finast i världen.

Jag stod där i ungefär tio minuter och tittade på den med tårögda ögon och ett leende som var konstant. Den simmade runt, dök, gnagde på kvistar och flyttade runt grejer innan den till slut försvann upp på en liten ö. Och det var först då det slog mig att jag stod där vid vattenbrynet i bara strumplästen. When love takes over och så vidare.