Älskling, på distans

Ju längre tid jag har distansförhållande, desto mer respekt får jag inför det. För det är svårt. Svårt för att det äter upp en att sakna någon, speciellt när det är den där personen som man ju för i helvete inte vill sakna. Svårt för att man ju måste fortsätta att sakna för att ha en anledning att fortsätta alls. Varför ska man annars prata i telefon när man är trött och inte har så mycket att säga? Varför ska man annars skicka hjärtan i sms och pussas via någon himla chatt? Man måste vänja sig vid att inte kunna ta på varandra, att inte kunna se den andras blick samtidigt som man måste fortsätta att förstå den andra. Det rationella blir ännu viktigare. För när man inte sitter mittemot varandra kan man inte se, ta tag i den andras händer och åtminstone visa med kroppen att man ju är där även de där även de där dagarna när man är trött. När man inte orkar prata kan man ge en puss. När man inte vill prata och är på distans blir liksom det dåliga samtalet lika med en dålig dag. Hade man varit där, hos den andra, kunde man umgås ändå, stirra på film och ändå vara nära. Men på distans, det är inte samma sak att luta huvudet på en mobil. På distans kan man trycka på den röda knappen, lägga på och sedan ljudlöst. Käften på oss bara.

Det sägs att man vänjer sig vid distans och det är sant. Man vänjer sig vid att vara isär och hjärtat slutar brista när man säger hej då på tågstationen. Man vänjer sig och lär sig att att sakna lagom. Man lär sig att stänga av en del av hjärtat i omgångar. Det vänjer man sig vid. Men det blir inte lättare. Aldrig någonsin blir det lättare, men hela tiden fortsätter det att vara värt det. För honom. För dig, Alexander.