If you want to be happy, be

Alltså, ibland fastnar man i tankesnurror som inte riktigt tar slut åt något håll. Ni vet, som när man sitter på en gunga och börjar snurra den åt ett håll så att repen tvinnar ihop sig så hårt att de helt av sig själv kommer tvinna ihop sig åt andra hållet när man väl släpper taget. Som sådana där kulrader som alltid står på viktiga personers skrivbord, där kulorna på sidorna ständigt slås fram och tillbaka. En ständig rörelse, utan utveckling. Visst kan tankarna funka exakt så ibland. För mig är det oftast framtidstankar som gör att det tvinnar upp sig, att jag fastnar och bara matar ett tomt eko. Att planera framåt, att ha drömmar och motivation är det viktigaste för en människas hälsa. Så har jag lärt mig att det är och så tror jag verkligen att det är. De gånger jag mått som sämst är då jag drömt som minst. När fokus varit precis framför mina tår, eller enskilt på min mages reflektion i spegeln. Då har jag mått så fruktansvärt dåligt. När man inte siktar och inte vet var man vill, då kommer hopplösheten.

Och hopplösheten, det är vår värsta fiende inom alla livets kategorier. En människa som upplever sin situation som hopplös kommer lägga av eller helt enkelt aldrig börja. Hopplösheten är en gegga som täpper igen våra porer och lurar oss att tro att vi är hjälplösa, att det inte är någon idé. Hopplöshet föds ofta ur en motgång, när vi tvingas backa när vi tänkt rusa. Eller i vägskäl, när vi står mellan val, när vi ska bestämma nästa sikte och plötsligt inte är säkra längre. Då är det jättelätt att inta fosterställning och inte orka, inte kunna eller ens vilja välja. För tänk om vi väljer fel? Nuet avgör framtiden, och vi krampar. Vi krampar och glömmer bort att hopplösheten bara är en gegga. Jag tror verkligen att hopplöshet är en direkt följd av tankar vi låtit tvinnas för länge. Vi har liksom glömt bort att det ju för helvete bara är att ställa ned fötterna i marken för att få gungans snurrar att sluta. Vält kulraden!

Alla har väl någon gång pratat med en vän som mått dåligt, som viljat kräkas på sin situation och bara lägga av med allt. Och även om man hört all skit som står på för vännen så ser man ju, som publik, att det inte kommer att vara förevigt. Som åskådare ser man lösningen och den där omtalade solen bakom molnen. Ändå glömmer vi gärna bort det när vi själva sitter i en situation vi inte är bekväm i. Något som landat snett välter oss helt, även om vi skulle rått någon annan i samma situation att helt enkelt "släppa det". Självklart ska man inte ta beslut på en höft och släppa obekväma saker så fort de dyker upp. Reflektion för att förstå sin situation är nödvändigt. Jag vet inte vem som sa det, men visdomsord till trots är följande: "Happiness is not the absence of problems, it's the ability to deal with them."

Jag tror på något som i böckerna beskrivs som en känsla av sammanhang. När vi kan begripa vår situation, hantera dess följder och behålla en känsla av vår egna meningsfullhet. Då kan vi också förstå. Då har vi klätt av situationen och funnit dess sammanhang. På samma sätt som vi stänger av en film vi inte fattar handlingen i, tappar vi lusten för vår egna utveckling när vi inte förstår hur stegen vi tar ska ta oss framåt. När vi tillåter händelser att äta upp oss måste vi komma ihåg det svåraste och enklaste jävla rådet i boken - släpp det. Släpp det du grävt ned dig ur, stig upp på läktaren och se på situationen rent kliniskt. Var din egna bästa vän. Det är väldigt sällan hopplöst. Tvärtom är det väldigt ofta bara att göra som den gamle moralfilosofen Leo Tolstoy sa: "If you want to be happy, be."