Jag saknar dig som fan, din jävla apa

Jag och Christine satt och åt frukost i morse till tonerna av Hellströms låt "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig" då hon tittade upp från sin müsli, slog ut med armarna och halvt besvärat, halvt glatt utbrast: Ja, men precis, så är det ju!

Och sådant är den ju med den där kärleken. Inte bara när den är olycklig och över, utan ibland också mitt upp i allt det fantastiska. Mitt upp i nykärleken, förälskelsen eller flörten så är den så satans besvärande ibland. För plötsligt saknar man, plötsligt väntar man på någon annan, plötsligt tänker man kanske först på henne och honom innan man tänker på sig själv, plötsligt är man så liten inför de stora känslorna, plötsligt är man sårbar.. sårbar, sårbar, sårbar.. Och det, den där förbannande sårbarheten, känns ju ibland som ett öde värre än en livstid med analklåda.

Jag och Christine pratade om hur verkligt provocerande det ibland kan vara att vara kär. För när man är kär, när man har träffat någon som får det att kännas sådär i magen, då börjar man ju nästan omgående också att sakna dem när de inte är bredvid. Man börjar tänka på dem, och ännu värre, man börjar tänka på vad de tänker på. Jag kan bli så himla irriterad över själva saknaden, arg på hjärtat som bara vill ha honom och nästan förbannad på honom för att han gör så här. För att han gjort mig kär och får mig att sakna honom i helt vardagliga lägen ( när jag borstar tänderna, när hans kudde är tom, när jag diskar ). Saknad är en känsla av att stå på en busshållplats i minusgrader. Men det är också en känsla av att stiga på en varm buss när luften utanför är kall.

Saknad är ett kvitto på det där, en bekräftelse på att jag vill bara vara med dig. Saknaden talar om för mig att det är värt det, att han är värd det. Men ibland så känns det ändå bara som Christine sjungande sammanfattade sin situation genom att citera gamle herr Broberg: "Jag älskar dig, ditt helvete".