Du ska självklart finnas kvar

I morgon kommer min äldsta vän Christine på besök. Alltså min äldsta om man ser till åldern på vår vänskap, inte till åldern på henne. Hon var den första vännen som jag sov över hos, den första vännen som jag blev tvungen att bli hämtat ifrån mitt natten för att jag inte riktigt än vågade sova utanför mitt egna hus, innanför väggar där inte mamma och pappa sov. Vi bodde hundra meter ifrån varandra, gick på samma dagis, möttes mitt i backen mellan våra hus, lärde varandra olika fräcka sätt att springa på, vinkade i varje fönster när vi gick hemifrån varandra och åkte helst i samma pulka på vintern. Vi var bästisar. Det bestämde vi redan första dagen på dagis. "Ska vi bli bästisar", frågade jag. "Ja", svarade hon. Så enkelt att bara ett barn kan förstå.

När vi var sju år och ägnade varje dagisdag åt att drömma om skolan så berättade plötsligt Christine att hon skulle flytta till Luleå. Jag trodde hon lurades och sa bestämt att det skulle hon inte alls det. Men hon fortsatte påstå det tills jag blev förbannad och vägrade prata med henne. Hon fortsatte prata med mig dock och sa att hon hoppades att jag hade rätt. När hennes mamma kom för att hämta henne den dagen så rusade jag fram till henne: "Eva! Christine säger att ni ska flytta. Men det ska ni ju inte alls?". Men, det visade sig att Christine inte lurats. De skulle flytta, och mitt lilla hjärta krossades. Vi som planerat så mycket. Vi som skulle gå till skolan ihop, sitta bredvid varandra och köpa doftsudd. 

Efter ett tag började det dock kännas lite spännande med hennes flytt. För mamma sa att det inte var så långt till Luleå och min bror Ulf var ju kompis med hennes bror så då kunde vi ju åka ned dit ihop. Så, vi fortsatte planera inför skolan. Minns hur vi sista veckorna på dagis började använda våra inköpta ryggsäckar och kände oss så himla stora. "Tänk att vi har ryggsäckar, Lisa. Skol-ryggsäckar!", sa Christine en dag och jag minns hur häftigt jag tyckte det lät. Skol-ryggsäckar.

Christine flyttade, vi skrev brev, skickade små presenter och åkte tåg till varandra för att leka bort ett sportlov eller en helg. När jag var tio och skulle börja fyran var det dags för min familj att flytta. Från Kiruna till Uddevalla. Och även om milen mellan oss blev fler så fortsatte vi ses. Flyg, tåg och fina föräldrar hjälpte oss att ses. Vi har växt upp ihop, sett mjölktänder släppa, stöttat när föräldrar skiljts, grattat åt jobb, rest ihop, skrattat åt fyllor som tumlat omkull oss och alltid, alltid ringt upp varandra allra först. Det har gått över två år sedan vi senast sågs. Jobb, studier och för små löner har kommit i vägen. Men ändå är det samma sak. Vi fortsätter finnas. Även om vi nu har många bästisar och inte längre skulle vägra dela bästis-halsband med någon annan än oss, så fortsätter vi finnas. 

I morgon kommer hon, min Christine, för att bo hos mig i tre veckor.