Tvåtusenelva - del 5

Höst brukar ofta vara någon mörkt och obekvämt som kommer farande men i år var det annorlunda. Jag hade precis börjat studera på Hälsovetarprogrammet på Högskolan Väst och om någon månad skulle jag flytta in i min egna lägenhet. Jag pratade mycket med Alex, saknade honom, men försökte övertala mig själv om att han nog inte alls ville samma sak. Självförsvar at it finest. Det är ju det de där första kärlekskänslorna handlar om. Att falla men klamra.

I september fann jag plötsligt mig själv på ett tåg påväg mot Karlstad för några dagar hos Alex. Minns hur jag klev av tåget och såg honom komma gående allra längst bort på perrongen. Promenaden fram till honom var min längsta promenadsträcka i hela mitt liv. Ni vet hur det är när man går någon till mötes. När hälsar man? Hur länge ler man? Ökar man takten? Hur fan ska vi hälsa? Tänk om jag går inför en kyss och han tar kramen? Hur fan? Hur fan? Hur fan? Är det för sent att fly? Men självklart löste det sig. Jag var i Karlstad i tre dagar och upplevde nollning, träffade fantastiska människor, kramades med Alex och kände hur jag fastnade i hela honom. Vissa människor vet man att man måste behålla. Alex var en sådan. Livrädd, förälskad och lycklig satte jag mig på tåget och åkte vidare till Skövde för att ihop med tjejerna hälsa på min Frida som flyttat dit. Skövde bjöd på pyramidspel, massor av dans och en trött morgon framför en dokumentär om 9/11. 

Veckan efter kom Alex hem till mig och vi pratade om känslor men kom fram till att inget behöver stressas på. Det hela handlade väl om den där rädslan, klamrandet istället för frifallet. Hur snabbt får man bli ihop och så vidare, helt oviktiga frågor som plötsligt studsar upp till ytan. Någon dag senare åkte vi hur som helst mot Göteborg där Yvonne och Markus höll inflyttningsfest. Där åts det kräftor och överraskades med besök. På kvällen gick vi ut på krogen och dansade undan några timmar. Efteråt, på lite öl-vinglande ben, sprang Alex ikapp mig och höll ett sådant där brandtal som man bara kan hålla med några promille i blodet. Han förklarade att man ju faktiskt måste "våga hoppa" och "take the leap liksom". Just då var det bland det vackraste någon sagt och där i dimman bestämde vi att vi var ett par.

Vilken tokig känsla när han tog min hand dagen efter och äntligen sa: "Hej flickvän".

I slutet på september var jag helt inflyttat i min lägenhet och den första oktober var det dags för inflyttningsfest. Jag drog oktoberfest-tema på min inflyttningsfest ihop några av favoritdamerna. Vi fyllde mitt bord med fin-öl och lät lägenheten veta vad vi gick för. Oktober blev en ganska pendlande månad, till kärleken och tillbaka. Jag som vridit och vänt på mig inför bara tanken på distansförhållande märkte att det går bra. För även om distansen är jobbig och plånboken ibland klagar så är det alltid värt det. Han alltid värd det. Det är en ganska häftig känsla. I november blev jag rödhårig, svettades ihop med skolans första tentor och belönade mig själv med en weekend ihop med tjejerna hos våran fina Marielle i Stockholm. Helgen i Stockholm var bland det största som hänt mig rent vänskapsmässigt. Det var så himla renande och fint. Tänk att gå omkring med tjejerna i tre dagar och varje dag fullkomligt slås omkull utav hur mycket kärlek man känner inför de där fantastiska tjejerna. De är mina idoler.

Slutet på året har bjudit på mycket. Födelsedagskalas för Linnea, Timbuktu i Karlstad och massvis av julmysande. Jag har njutit av att få hänga upp mina egna julstjärnor, att ringa min Alex varje kväll och ha mina vänner närmare mitt hjärta än någonsin innan. I morgon firar jag året som varit och året som ska komma. Jag kommer att fira ihop med de som betyder mest, de som gjort mitt år till vad det blev.