Tvåtusenelva - del 4

Vår och sommarmånaderna rusade in och även om jag försöker ta bort det onödiga, som vad jag åt till frukost och vad favoritdrinken var, så blir jag ändå kvar med ett jävla maraton till inlägg. Men startskottet för den här våren och dess efterföljande sommar är nog ändå min weekend-resa till London för att ihop med några favoritdamer hälsa på min au pair-jobbande vän Frida. Vi bodde i ett  16-bäddsrum på ett hostel där duschen bestod av svag stråle som man fick fånga upp med kupade händer. Boendet med sina sneda bäddar och svettiga italienare i grannsängen var dock inte ett större problem. Vi var ju inte där för att vara på hostel. London var vårvarmt och vi ägnade dagarna åt att fynda och dricka kaffe. På kvällarna drack vi vin, viskade om killar och vinglade fram på höga klackar. Det var en sådan där helg som man egentligen bara ser i Sex and the City.

Efter London var det dags för mig att tatuera mig. Jag fick mig två örnar på underarmen, jobbade väldigt mycket, fick magkatarr och minns hur jag ständigt var påväg. Mot jobbet, påväg hem, ut på promenad, på en fika, till en date, mot gymmet och sedan rätt in i dimman. Det var även mitt upp i detta som jag förlorade en vän. För första gången i mitt tjugoettåriga liv och efter tio års vänskap förlorade jag en vän. Det finns verkligen en linje i mitt år, som någon slags Kristufödelse-linje. Det finns ett innan och efter. Jag vet exakt sista gången som jag pratade med henne och även om vi inte bråkade så var det där vår vänskap vinkade farväl. Man får aldrig glömma att vänskap är en relation. Det som måste väga tyngst är det rationella, det simpla tänket att vi ska göra varandra lyckliga mer än vi besvärar. Det gjorde inte vi. Vi tyngde ned, irriterade och trampade på alltför tunna nerver. Det är inte vettigt att klänga sig fast för att man ju alltid gjort det innan. Mina vänner ska vara mina batterier och jag ska vara mina vänners batteri. Jag har ingen aning om vad hon tänker om allt. Men jag är glad att vi aldrig exploderade. Jag kommer aldrig att spotta i hennes riktning. Jag har många fantastiska minnen med henne, även om vi aldrig mer kommer att skapa några nya ihop. Jag har lärt mig att man aldrig ska hata de som någon gång fått en att le. Och precis så enkelt är det ju. Vi är ett infekterat sår nu, men då var vi faktiskt rätt fräcka ihop.

Sommaren dundrade vidare. Min Frida kom hem från England och midsommar knackade på dörren. Jag firade ihop med vänner och några promille alkohol. Jag minns hur tjejkompisarna slog vad om vem jag skulle kyssa den kvällen och under en mycket full konversation med Marielle hytte jag med näven och förkunnade: "Nädu, nu ska jag ut och förföra den där Alex". Jag har varit bekant med Alex väldigt länge utan att vi egentligen pratat med varandra. Men den kvällen blev annorlunda. Vi pratade massvis, han fick mig att skratta, tjejkompisarna fick rätt i sin vadslagning och mitt upp i allt hade han ett par ögon som fick mig att bli nervös. Vi vaknade upp bredvid varandra morgonen efter.

Efter midsommar förberedde jag mig ihop med min vän Maria för att åka iväg på en resa vi bokat ett halvår tidigare. Vi skulle spendera tre veckor med våra franska kompisar på Frankrikes västkust i den lilla surfingstaden Mimizan. Den första juli stod vi på Landvetter med våra väskor packade med kläder och tusen förhoppningar. Resan till Mimizan var en legend redan innan vi åkte, ändå lyckades de tre veckorna vi fick där klå alla mina förväntningar. Vi bodde i ett strandhus ihop med våra franska vänner, tio minuter bort fanns en flera kilometer lång sandstrand och varje kväll bjöd på nya äventyr. Hundratals glada holländare, lata soldagar, svala drinkar och såpass mycket drama att vi kunnat fylla flera säsonger av tv-serie. Kärlek och hat delade hus många gånger. Det kysstes, det bråkades, det sas vackra ord och slets sönder tröjor i svartsjuka. Men, framförallt så skrattades det.

Tillbaka i Sverige, lite brunbrändare än innan, var det det dags att fira min killkompis Kristians tjugoandra födelsedag. Plötsligt satt Alex där igen. Än en gång trillade jag omkull lite på grund av hans ögon och dagen efter delade vi en flottig bakispizza. Jag minns hur jag tittade igenom mina bilder en dag och slogs av hur många bilder som jag tagit på honom. Började fråga efter honom om vi skulle spela brändboll samtidigt som jag förnekade hur jag börjat tänka på honom. För det är ju satans obekvämt. Så obekvämt att plötsligt längta efter någon när man sjunger singelramsor, obekvämt att brottas med frågor om huruvida man duger, vad han tänker, om man kan, om man vågar och.. "Och hur långt är det Karlstad?", frågade jag en arbetskompis en dag och ljög sedan ihop något för att täcka upp att jag ju frågat det på grund av honom, honom, honom.

Frida höll en kräftskiva som skulle gå till historien. Inte som den mest minnesvärda dock, vad det gäller mig i alla fall. Detta eftersom mitt minne tar slut strax efter halv elva på kvällen och först kommer åter klockan åtta på morgonen dagen efter. Hur som helst. Sommaren rullade in i slutet på augusti, jag och Alex blinkade en del åt varandras håll och jag minns hur jag försökte övertyga mig själv om att jag inte skulle bli ledsen om det sket sig. Allra sista Augustiveckan överraskade Kristian, Alex och Markus med att erbjuda mig en plats på deras tänkta killresa till Mallorca. Jag kunde inte annat än tacka ja. Så, i slutet på augusti, just innan studiernas kommande allvar, flydde vi till Mallorca och en brutalt varm och alkoholbetonad vecka. Vi levde svenne-semester fullt ut. Bad på dagen och Magaluf på kvällen ihop med alldeles för många drinkbiljetter. Jag fick somna bredvid Alex varje kväll och jag vet att jag låg där en kväll och tänkte att: "Jag är redo att dö nu. Så jävla lycklig är jag.". Mallorca blev verkligen en sann inramning av sommaren.

När vi kom hem kom allvaret åter. Kristian och Alex åkte tillbaka till Karlstad, Markus flyttade till Göteborg och jag fick veta att jag blivit antagen på mitt förstahansval på hälsovetarprogrammet i Trollhättan. Vardagen och hösten kom fort, men minnen av sommaren höll mig väldigt varm.