Tvåtusenelva - del 2

Början på året, mina första månader tillbaka hemma i Uddevalla var en minst sagt schizofren period. Jag var så himla glad, så himla ledsen. Hela tiden en sekund från eufori eller fosterställning.

Jag mådde bättre än någonsin, var mer närvarande och kände mig så himla mycket i kontakt med allt. Jag såg på saker ur en örns perspektiv. Inte med mina egen-anpassande och bortförklarande glasögon som jag gärna hängt med innan. Saker kändes lättförstådda, för de var och är ju lättförstådda. Det hade aldrig handlat om platsen, utan om mig själv. Jag hade inte mått dåligt på grund av Uddevalla. Förstås. Så banalt och busande enkelt, men jag minns ändå hur jag liksom upplevde en känsla av "Heureka!" och skrev i ett anteckningsblock någonstans att: "Det är inte platsen, det är alltid du." Jag mådde så förbannad bra. Pratade i timmar med vänner, promenerade, småpluggade, dansade, drack. 

Samtidigt höll mitt två år långa förhållande att ta slut, och även om det var jag som ville ut, och förberett mig på det så länge, var det ändå så förbannat tungt. Jag spenderade timmar ihop med Eldkvarn, sittande på mitt golv mitt i natten utan att kunna somna. Mitt sanna anthem var "Fulla för kärlekens skull".   I februari visste nog både jag och mitt ex att det var slut, att vi inte hade mer att hämta. Men orden var så satans svåra att fånga så det dröjde ända tills början på mars då jag till slut kunde se honom i ögonen, gråta, snora honom på axeln men ändå med någon sorts trygghet säga: Det är slut. 

Någon måste vara svinet. Någon måste vara svinet som går. 

Jag minns hur vissa tyckte att jag läkte fort. Hur någon ifrågasatte varför jag inte bara åt yoghurt och lyssnade på Kent. Men jag tyckte aldrig att det handlade om att jag läkte fort. Att jag stod på egna ben och skrattade högt dagarna efter handlade inte om att jag läkt fort. Det handlade om att jag var säker. Jag hade ju vetat och bestämt mig. När det tog slut hade jag redan sörjt, bölat och vindränkt tusen tankar. När vi gjorde slut skildes vi som vänner. Vi behövde aldrig skrika, för det fanns inget kaos. Vi var de vi alltid varit. Inget hade exploderat, det var bara slut. Jag fick ett sms av en vän dagen efter att vi gjort slut: "Hur mår du?" Jag svarade: "I dag bryter jag ihop. I morgon pratar jag om det. I övermorgon går jag vidare.". 

Och det var exakt vad jag gjorde. Våren kom tidigt. Jag hade stöttande vänner, en ny vårjacka att ta på mig, tusen människor att träffa på högljudda barer, förutsättningar och en värmande sol att läka i.