Ni kan kalla mig tjejen med kollen

Kom hem efter en dag av jobb, telefon-ringande och pluggande. Kände mig utmattad (och sugen på te, men det hör inte hit). Kände att det var dags för en sådan där härlig "äntligen-hemma-efter-en-lång-dag"-entré. Det vill säga att släppa allt i form av påsar, väskor, koppel och dylikt skrot som ockuperat händer och rygg för att sedan kasta sig raklång i sängen och låta: Aaaah.

Låg där i sängen ett tag och kände mig platt. Rullade över på rygg och sträckte mig vant efter min dator som oftast väntar bredvid sängen. Dock inte denna gång! Suckade djupt när jag insåg att den antagligen låg på köksbordet och att jag skulle tvingas resa mig upp. Reste mig upp med ett i högsta grad vresigt uttryck planterat på min nuna. Blev desto vresigare när jag upptäckte att köksbordet var tomt. Vände mig mot skrivbordet, som också det var tomt. Tittade åter igen bredvid min säng, bakom tv:n, på det tomma köksbordet, under köksbordet, på mina stolar, på köksbänken och tillbaka på mitt skrivbord. Gick med raska steg genom min lägenhet och tittade i alla mina väskor, även de som är för små för att rymma min dator. Vart fan höll datorn hus?

Plötsligt insåg jag vad som hänt: Någon hade rånat mig! Uppenbarligen!

Rusade ut i hallen, vet inte riktigt varför men jag tror att jag letade efter spår. Fann inga spår. Tittade på mina fönster. Men de gav mig inga ledtrådar. Vad fan?! Rånad?! Kände hur jag blev ledsen i mitt hjärta. Tog upp min telefon och gick ledsamt mot toaletten. För, även om jag var rånad så behövde jag faktiskt kissa innan jag skulle ringa mina föräldrar och gråta högt. Öppnade toalett-dörren och där stod den. På min papperskorg, mitt emot porslin-tronen, stod min kära dator och väntade på mig. Plötsligt mindes jag att jag ju lyft in den dit som sällskap under en tidigare toalett-session. Vilken lättnad. Och vad lägligt, eftersom jag ännu var kissnödig.