Chuck Norris can smell your fear trough the phone

Hjärtat i halsgropen. Lite sådan har den här dagen varit. "Varför?!", undrar du och skuttar ett par centimeter närmare skärmen. "Telefonsamtal", svarar jag och hör dig sucka. Jag avskyr att ringa viktiga samtal. Det är ta mig fan bland det grisigaste som finns i kategorin: Vardag. I dag har jag haft fem sådana där viktiga samtal att ringa. Inför varje samtal har jag drämt händerna i soffan, sprattlat, sparkat och brölat: Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Och sedan har jag gjort det ändå, till tonerna av ett hjärta som bultat hårdare än mitt i ett spinningpass. Jag tycker verkligen att det är pest att ringa upp folk. Tiden då signalerna går fram och man bara väntar, det är det allra värsta. Då är det knytnävsslagmål i mitt inre mellan Team Vill-Inte och Team Måste. En galen dragkamp pågår till ringsignalens dova toner. Mitt flyende jag skriker: "LÄGG PÅ! LÄGG PÅ NU! Lägg på nu så kan du med handen på hjärtat ändå säga att du ringt ju. Lägg på!" och mitt mitt mogna business-self går sakligt igenom olika hälsningsfraser så som: "Hej, jag heter Lisa Mäki" samtidigt som den försöker tysta mitt flyende jag med hårda ord så som: "Håll käften ditt stora fån!". 

Ungefär så. Sann terror är verkligen att trycka på ring-knappen och sedan vänta. Jag lär mig aldrig hantera det på ett vettigt sätt. Beter mig istället som deltagarna i ett avsnitt av Fear Factor. Vad upp med det? Jag gillar ju samtalen. Älskar i många fall samtalen. Ändå blir jag helt rabiat inför dem. Man tycker att jag borde vara van. Jag har ändå jobbat som skribent under två år! I alla fall 60% av jobbet som skribent gick ut på att ringa upp folk. Hej på er dagliga frispel!