"Kids are so unstable"

Åh. Ibland tänker jag att jag vill vara ett barn igen. För, det var ju på många sätt enklare. Tankebanorna var ju helt annorlunda. För det var ju helt ärligt inte så mycket att fundera över, föräldrarna klädde på en och sa till när man var hungrig. Tänk de där dagarna när man är riktigt trött och bara inte vill något. Då hade det kunnat vara riktigt skönt att få tulta runt som fyraåring igen. Om så bara för en dag. Hoppa i vattenpölar, hiva runt maten lite nonchalant och rita fula teckningar som alla ändå skulle berömma och pryda sina kylskåp med.

Ibland tänker jag att det hade varit skönt. Fast sen kommer jag och tänka på hur mycket tid man ägnade åt att böla och snyfta. För man var ju rätt lättretat när man var sådär liten. När det inte fanns så mycket att fundera på så blev liksom de små sakerna väldigt stora. En barbie som blev av med armen kunde förstöra hela dagen. Minns fortfarande hur arg jag blev när mina äldre syskon utnyttjade mitt outvecklade tal till sin fördel. De brukade kittla, nypas och tortera mig rent allmänt tills jag tvingades ge upp och be dem att sluta. Jag hade dock lite problem med att uttala "s", så sluta blev luta. De brukade med andra kittla vidare samtidigt som de lutade sig lite åt sidan, varpå jag brukade skrika ännu högre: "MEN LUTA DÅ". Då brukade de hånskratta: "Men vi lutar ju Lisa, vi lutar ju!". Då brukade jag börja gråta och förkunna att: "Jag säger inte luta, jag säger luta". Åh. Vad de älskade det. Så det är liksom så att när jag tänker tillbaka på det som jag ångrar mig. För frustrationen av att vara liten, jag vet inte om jag tycker att den vägs upp av att man kan hoppa i vattenpölar utan att anses vara skum.

Hur som helst. Angående det här med barn. Titta på den här videon som min kära vän Frida tipsade mig om. Uppmärksamma särskilt den söta killen som kommer i bild två minuter in i klippet och de sista grabbarna i soffan. Killen i röd pyjamas är ta mig fan värd att dö för.