Om jag bara kunde ta den kulan

Hon vaknar, sträcker på sig och sitter sedan vid sitt bord. Äter frukost och reser sig för att göra kaffe. Förut bryggde hon fyra koppar, nu brygger hon bara två. Häften så mycket. Han brukade vara där. Hon går till skolan. Men allt är bara han, han, han. Han brukade vara hennes. De brukade vara klassens kärlekspar. Nu sitter de på varsin sida av ett alldeles för litet klassrum. Allt är allt, allt är som det brukade vara. Fast nu kan hon inte prata med honom. Nu kan hon inte förlåta honom. Nu kan hon inte förstå honom. Han som hon var närmast för bara ett ögonblick sedan. Det är som att det bara gått ett andetag och tusen år på samma gång. Hur kan man vara så nära för att sedan vara så långt bort.

Hon tänker "Ditt jävla helvete", "Det är du som ska lida" och "Fan, kom tillbaka". Det är inte gjort för att vara lätt, det är gjort för att suga och punktera hela magen. Hon vet att det är tillfälligt, läser "This too shall pass" och vet att det är sant. Men det hjälper ju inte ett jävla skit just nu. För just nu sitter han där, några bord från hennes och ser lika bra ut som han alltid gjort. Allt är krossat, allt är en jävla Håkan Hellström-låt som fastnat på repeat. Allt är Thåström och ett fan, fan, fan, det skulle vart du.

Vänskap är att lida när hon lider. Att önska bort det onda och känna sig hopplös när man inte kan plåstra känslor. Vänskap är att veta att hon är värd så mycket mer. Vänskap är att försöka torka tårar över en jävla telefonen och peka på allt som gör att det är han som förlorat och inte hon.