En krock

För en månad och 16 dagar sedan vaknade jag upp hemma på Hammarkullen. Efter två veckors intensivt förberedande och många, långa dagar skulle äntligen "min" anläggning öppna. Jag ordnade håret lite extra, rastade hundarna och var på så otroligt bra humör. Innan jag åkte hemifrån pussade jag Alexander på kinden, la upp Frank i sängen och sms:ade jag en av mina kollegor för att förvarna att jag skulle bli lite sen. Hon svarade att hon också låg lite efter i schemat. Skönt, tänkte jag och åkte vägen mot jobbet. Och sedan hände det. På en sekund ändrades en helt vanlig, P3- ackompanjerad bilfärd till en röd bil som utan att blinka plötsligt for över den heldragna linjen och tvingade mig bromsa, väja undan. Det lilla duggregn som fallit gjorde att bilen la sig på bredsidan. Inget fäste och sedan fäste i helt fel läge. Jag åkte rätt in i betongfundamentet, allt skakade, knakade och plastbitar flög runt bilen. Allt gick i ultrarapid och utan att jag riktigt vet hur hade jag rattat upp bilen, stannat, fått igång mina varningsblinker och satt mig i passagerarsätet. En sådan ofantligt overklighetskänsla for över mig. Det här kan omöjligt ha hänt, hörde jag mig själv säga. Jag hoppade ur bilen, bad till Gud eller något att de där plastbitarna som jag sett inte alls kommit från min bil. Men det är klart att de gjort det. Betong släpper inte mycket plast. Jag tittade mig omkring, sökte efter något som kunde intyga att jag ännu sov. Möttes istället av en biltuta och en bilist som for förbi med långfingret framme. Medmänsklighet at its finest.

Satte mig på huk vid bilen och ringde Alexander. Han ville veta hur jag mådde, men jag tyckte det var helt oväsentligt. Bilen var sönder och jag var den enda som hade nyckel till jobbet. Vad fan gör man när man krockar, frågade jag. När Alexander fått veta att jag mådde bra sa han åt mig att ringa 112 . Ägnade vad som kändes som en evighet åt att förklara för telefonisten att jag var helt okej och inte ville ha en ambulans.

-          Men är du inte chockad då, undrade rösten på andra sidan luren.

Och istället för att tycka att det var bra att hon försäkrade sig om att jag var okej svor jag fram:

-          Men det är väl klart som fan att jag är chockad, jag hade inte planerat att krocka så jo. Men framförallt måste jag verkligen till jobbet nu!

Hon sa till slut att hon bara skickar en polisbil och jag ringde upp min kollega, förklarade att jag skulle dröja eftersom jag krockat. Sedan kom polisbilen rullande. En kvinna och en man med snälla ögon hoppade ur, frågade hur jag mådde och vad som hänt. Jag fick blåsa, lämna uppgifter och när de frågade om någon eller något skadats svarade jag:

-          Gullan. Bara Gullan.

Sedan fick jag förklara att Gullan alltså var bilens smeknamn och inte någon stackars katt eller dylikt. Sedan körde de mig och bilen till jobbet. Framför en kö på cirka femtio människor anlände jag till jobbet i polisbil, tätt följd av en krockad stackars bil rattad av en polis. Jag antar att man skulle kunna kalla det en häftigt entrée. Väl inne på jobbet grät jag. För att det gått så fort, för att Gullan var sönder, för att alla kramade mig, för att ingen var arg över bilen eller över att jag var sen och för att jag insåg hur mycket tur i oturen jag haft.