Hela mitt väsen skriker: aj

Idag är det mest synd om mig. Vaknade och slogs av den överlyckliga tanken om att detta är dagen då min kurs börjar på riktigt. Den tanken mosades dock blixtsnabbt av rå jävla smärta. Min svank hade under natten knölat ihop sig till en stor tova. Jag låg helt förlamad av smärta i exakt samma ställning som jag vaknat, med alarmet fortfarande tjutande eftersom jag inte kunde få tag i mobilen från min ställning.

Det gick som stötar genom hela kroppen så fort jag rörde minsta lem, inklusive lilla lillfingret, tro mig. När alarmet tjutit sig trött gick den över till snoozen. Kvar låg jag som en strandad säl. Bestämde mig för att trycka ifrån allt jag kunde förmå för att åtminstone hamna på rygg. Men halvvägs genom rörelsen var det som att hela kroppen bara slängde tillbaka mig. Det gjorde så satans ont att jag vrålade av smärta. Hundstackarn kastade sig ur sängen och stirrade sedan på mig när alarmet än en gång började ringa. 

I en halvtimme låg jag där i sängen och krälade omkring innan jag tillslut, med små ledsna tårar i ögonen, lyckades sätta mig upp. Jag fick liksom rinna ned från sängen och sedan krypa till toaletten där jag satt och kissade i en ställning som bara kan beskrivas som: en sann jävla ostkrok. Därefter följde en krypande färd tillbaka till sängen där jag slog mig ned och tryckte små hårda nävar i min elaka svank tills den inte smärtade lika punkspark-hårt längre. 

Hur som helst. Jag går omkring på ett väldigt framåtlutat vis just nu. Vartenda steg gör ont. Dagens hundpromenad är bland det mest plågsamma jag varit med om, rent fysiskt. Har kastat i mig värktabletter och håller tummarna på att detta släpper snart så att jag kan få åka till skolan och vara med på åtminstone eftermiddagslektionerna. Någon som vet varför min svank försöker döda mig på det här viset?