That awkward moment when you think about your past and realize how wierd you were

Okej. Jag är som sagt mitt uppe i min flytt. Idag när jag öppnade en av mina flyttlådor hittade jag en gammal necessär som jag brukade släpa runt på när jag var ungefär sexton år. Jag vände upp och ned på den. Ut trillade en torkad mascara, några tops och en ihopvikt lapp. Jag vecklade upp den och landade mitt i ett jag som jag nu knappt kan komma ihåg hur det var att vara.

"Jag är ledsen så mycket mer än innan. Gråter. Hela tiden. Är utanför. Känner mig utanför precis överallt. Har inget som är Mig och Jag, inte på riktigt. Tycker inte om att se på mig själv. Tycker inte om att lyssna på mig själv. Jag är inte intressant. Inte 'unik'. Jag är föränderlig. En jävla deg eller smet som trivs där den placeras. Jag är ledsen, ledsen för att jag aldrig blev mer. För att jag aldrig får folk att kikna av skratt. För att jag gråter. För att jag behöver någon som säger att jag är bra."

Jag kan inte minnas att jag skrivit den lappen, men ser på bokstäverna att det är jag. Jag kan inte förstå hur det en gång varit jag som skrivit så, som mått så. Det är som en ond dröm. Det gör så jävla ont i mig när jag tänker på mitt då. När jag tänker på allt jag tyckte att jag blev utestängd från när det egentligen var så att jag bara valde att missa. Jag var min egen största hater, min egna kör av bu-rop och mitt allra största hinder. Helt utan anledning slog jag ned mig själv. Jag kan inte förstå att det är jag som mått så. Senast i förrgår pratade jag med en kompis om självbild och utseende, om när vi tycker att vi varit som bäst. Jag sa att jag tycker att jag är bäst just nu. Hur kan det vara samma tjej? Fy fan vad ont det gör att veta att andra tjejer just nu mår precis som jag mådde då. Det är en så jävla djup grop.

Fy fan vad jag är glad att jag tog mig upp. Att jag står här idag och tycker att jag är mitt bästa jag nu.