Världen var hennes innan den var din

I går när jag väntade på spårvagnen som skulle ta mig hem hörde jag plötsligt en mansröst som grälade på någon som med späd röst gång på gång sa: "Snälla, låt mig vara". Jag gick närmare för att se vad som stod på och såg då en man stå och gräla på en gammal kvinna. Han stod väldigt nära henne och kändes nästan hotfull. Jag blev förbannad och tänkte att vad än som hänt så är hon inte värd det där. Jag bestämde mig för att gå fram och i exakt samma sekund som jag lyfte på foten tog mannen tag i kvinnan, ruskade om henne och knuffade till. Jag hann knappt öppna munnen innan en yngre man ingripit. Han kastade sig in framför kvinnan, höll upp en hand mot mannen som knuffat henne och skrek till honom att låta henne vara.

Kvinnan rättade till sin hatt som hamnat på sniskan, ställde sig bredvid den yngre mannen, la en rynkig hand på hans axel och riktade sig sedan till den elaka mannen: "Jag vill inte att du ska vara här och jag vill inte att du rör mig". Mannen högg då tag i hennes arm och sa hånfullt: "Såhär? Vill du inte att jag gör så va? Blir fröken ledsen?". Den yngre mannen knuffade undan honom, tog upp sin telefon och hotade med att ringa polisen om han inte gav sig av omedelbart. Efter en del skrik och gräl gick till slut den elaka mannen iväg. Den yngre mannen stod kvar hos kvinnan och gav henne sedan pengar så att kvinnan kunde ta en taxi hem. Tänk vilken tur att man ibland hittar både Sveriges elakaste och snällaste personer samma hållplats.

Eiffeltornet på Hammarkullen

Vad vi gjort i dag? Äh, byggt Eiffeltornet bara. Ingen större sak egentligen, visade det sig. Hittade det här festliga 3D-pusslet på TGR efter ett kortare spionage på den häringa bloggen. Det fanns även andra byggnader så som Empire State Building och Operahuset i Sidney att välja på. Men för mig kändes Eiffeltornet som det enda rätta. Ganska klurigt, ganska kul och väldigt värt de ynka tio kronor det kostade.

Tack för cigaretten, och för att jag får finnas

Dagen började med ett jubel då jag slog igång tv:n och såg att Obama vunnit. Lyssnade på talet och tänkte att: "Fan vad glad jag blir USA". Hurra hörni! Gick hemifrån med en känsla av att framtiden var ljus och att människor kanske vill varandra gott ändå.. Sedan kom jag på att Sverigedemokraterna ännu är Sveriges tredje största parti. Helvete. 

Kom att tänka på en grej som hände för någon vecka sedan när jag och några vänner var på väg till spårvagnen. Vi mötte en herre som undrade om vi kunde tända hans cigarett. Det kunde vi. Han tackade, insisterade på att ge oss några cigaretter som tack, bockade och sa sedan: "Tack för att ni accepterar invandrare". Fan, den kommentaren kastade ju omkull oss fullständigt. För vad fan svarar man? Varsågod? Ingen fara? Helvete, vad hemskt och konstigt det kändes. Ska verkligen andra människor gå omkring och tänka att de ska vara tacksamma för att jag gör något så enkelt som att accepterar dem. Jag finns, du finns. Borde det inte vara självklarast av allt? 

Tänd en eld och se den sprida sig till flera

KLICKA HÄR OCH KOLLA DÄR!

I natt avgörs det. Klippen ovanför visar en av många anledningar till att Barack Obama helt enkelt måste vinna det här valet. Ibland hör jag folk ifrågasätta varför vi svenskar bryr oss om USA och deras himla val med fräscha argument så som "..det är ju knappast som om de bryr sig om oss". Och till er vill jag bara säga att när stora länder pekar är det många som ser. Tänk om Obamas ställningstagande kan få andra ledare att ta ställning eller hans ord få en homofob att tänka om. Obama har inte ändrat hela USA eller världen. Men, han har sått ett frö. Han behöver sitta kvar för att det inte ska vara förgäves, för att det inte ska bli som innan och för att Mitt "Homofob & Sexist" Romney inte ska hamna vid makten och göra hans ord osagda.

Säga vad vad fan man vill om hur mycket plats det här valet får i svenska medier. USA har ett enormt inflytande på världen, det är både det sura och söta i det här äpplet. Vi lever i en global värld. Därför bryr jag mig vad som händer utanför Sveriges gränser, därför skickar jag pengar till utsatta länder och därför hejar jag på Obama. Punkt och slut.

Återkomsten

Se på jävla fan vad katten släpat in! Ursäkta om hakan er slog för hårt i backen eller morgonkaffet tjorvade fast sig i halsen, men det är alltså sant. Jag är här igen! Inbillar mig att jag har dö-mycket att skriva om efter denna månadslånga konstpaus. Tack för att ni fortsatt kika in och ibland dessutom skrivit ord av saknad. Det har värmt både i hjärta och mage. Nu kör vi igen. Starkare än någonsin!

"Men, jag känner inte igen bakgrunden", tänker den uppmärksamme. Och faktum är att jag under min konstpaus faktiskt hunnit flytta. Numera bor jag i ett radhus i Göteborg. Mer om det senare.

När man är så trött att till och med huden är trött

Min lilla krigare, efter dagens operation.

Min vän i livet

För lite mer än en vecka sedan ringde jag upp Alexander efter skolan. Han och pappa hade tidigare under dagen varit till veterinärer med Aquila för att kontrollera några knölar vi hittat på hennes mage. Jag frågade hur det gått och Alex svarade att det gått bra. Jag andades ut och log för mig själv när jag sedan frågade vad knölarna var för något. Då svarade Alexander helt kort: "Tumörer". Jag blev helt tyst. Förstod inte. Väntade på ett "Skoja bara" som inte kom. Vadå tumörer? Vadå bra? Hur fan det ha gått bra om min hund, min skrålla och söttuss har tumörer? Ja, jag kallar hennes sådana saker. När det kommer till min Aquila är jag lite som en fnittrig fjortonåring. Alexander fortsatte prata på andra sidan luren och berättade att hon skulle behöva opereras. Då sprack något och jag väste i telefonen: "Men för i helvete människa! Hur fan kan du säga att det gått bra när du i nästa mening säger tumörer och operation?! I vilken jävla värld är det någonsin bra?". Det kändes som jag satt mitt i en soptipp.

Men efter att Alexander förklarade lite bättre kunde jag andas igen och nästan garva åt situationen. För det var ju komisk. Alexander är ofta ganska komisk när det kommer till att försöka hitta de där rätta orden. Nej, bra var det inte. Aquila hade juvertumörer och veterinären hade förklarat det som en vanlig åkomma hos äldre tikar. Hon lider inte av det och tumörerna tas bort med ett relativt enkelt ingrepp. Är tumörerna godartade finns det ingen vidare fara på taket, är de däremot elakartade finns en del beslut att ta. Aquilas tumörer tycktes växa långsamt och vara godartade. Men, alltid och hela tiden dessa men, man vet aldrig förrän man testat tumörerna och röntgtat hunden för att titta efter eventuella spridningar.

Och i dag var det alltså dags för operation. Kvart i sex i morse hämtade pappa upp mig och Aquila och åkte ned till Björn Axens Smådjursklinik i Göteborg. På vägen ned småpratade vi, försökte att inte stressa upp oss och lyssna på radion. Men gång på gång kände jag ändå hur ögonen fylldes av oroliga tårar och hur halsen tjocknade av en skrikgråt som ville ut. Det kändes så förbannat läskig, bara faktumet att Aquila skulle sövas kändes som en jävla ruin. Jag tittade ut genom fönstret och tänkte att hon klarar sig samtidigt som jag slogs med den vidriga tanken "Men, tänk om..". Tänk om de var elakartade? Tänk om det spridit sig? Tänk jävla om? Jag gjorde det jag undvikit och googlade på juvertumörer. Läste om spridning och kraschade på en mening som löd: "Har tumören spridit sig är prognosen dålig och för dessa hundar rekommenderas ofta avlivning". Jag har fått knutar i magen förut, men den känslan som kom då.. Det var som om jag inte hade en mage eller ens en ynka tarm. Allt  var bara tung jävla sten. Tänk om det spridit sig? Tänk om det spridit sig? Tänk om det spridit sig? Jag gömde tårarna i morgonmörkret, tackade för regnet som gjorde ljuset så dovt att pappa inte kunde se. För jag vet att om min hjärta krossas så krossas också hans hjärta. Och det fick inte hända. För jag behövde honom stark. Jag behövde honom trygg. När jag insåg det - att jag behöver honom trygg så insåg jag plötsligt hur Aquila kommer behöva mig trygg. Hon behöver mig som lugn och pålitlig. Hon behöver mitt löfte. Så jag samlade mig och var.. trygg. Helt plötsligt var jag helt trygg och säker. Aquila skulle klara sig. Förstås. 

I väntrummet låg Aquila på mina fötter och när de andra hundarna skällde var hon tyst. Hon var lugn, för att jag var lugn, för att pappa var lugn. Veterinären gick igenom operationen och berättade han skulle röntga henne först och kontrollera eventuell spridning. Han sa: "Hittar jag något så ringer jag, för då står vi i ett helt annat läge". Jag förstod vad han sa, vad han menade men kände i hjärtat att: "Hörru. Du kommer inte att ringa mig". Nu har det gått ett par timmar och han har inte ringt. Om en halvtimme åker jag och pappa för att hämta min hund, skrålla och söttuss. Hon kommer att vara trött och sydd om magen. Men hon kommer att klara sig. För hon måste klara sig. Rör inte min kompis!