Näsa mot nos

En bekant lade upp en bild på facebook föreställande hennes barn och hund, fångade mitt i en kram. Bildtexten var: "Barn mår bra med djur". Och på en sekund blev jag så jävla blödig. Tårar i ögonen och hela skiten. Tänkte på hur sant det var, mindes alla mina gamla vänner som lämnat. Mina fyrbenta och bästa vänner som funnits där hela barndomen igenom.

Jag är så ofantligt tacksam till mina föräldrar som sett till att vi haft hundar i huset, som sett till att det ständigt varit en vän som väntat där hemma. Jag tror faktiskt aldrig att jag har känt mig ensam. För även när vännerna i skolan bråkat eller jag rusat in på rummet för att gråta efter föräldraskrik så har det alltid funnits en vän där. En hundnos som puffat på en för att de känt att man är ledsen, som visat att "Jag är ju här för dig". Jag saknar ännu mina vänner som funnits och lämnat, ibland alldeles för tidigt. Pappa sa någon gång att den röda solnedgången är våra röda settrar som rusar över himlen, ännu på jakt där uppe i sälla jaktmarkerna. Jag väljer att tro på det. Varje gång jag ser himlen färgas röd ser jag Lord, Alva och Freja springa över himlen på friska ben. Mina bästa barndomsvänner. 

Slås av tanken på att jag tog mitt bästa beslut som trettonåring. Då köpte jag min Aquila. Min bästis. Min bästis som är den allra klokaste, roligaste och mysigaste jag vet. Hon påminner mig om att busa och finna det helt fantastiska med en enkel pinne. Hon säger ifrån när vi sovit för lite och är världens bästa på att ta sovmorgon. Hon är väldigt tydlig när hon tycker att man är lite för flamsig. Hon är uppmärksam på när saker är annorlunda och vaktar huset mot knepiga ljud. Hon får mig att öka takten på springturer och testa främmande stigar till nya platser och utsikter. Min kloka klokbok till hund är till och med så klok att hon vet att man inte behöver skrika. När jag och Alexander bråkar ställer sig Aquila mitt emellan och lägger en tass på den som skriker högst. På bilden ovanför ser ni Aquila och Freja, under deras sista sommar ihop.