Och vi kallar dem spöken

Känslan när något förflutet hamnar mitt i nuet och man liksom kraschar lite. När någon man älskat plötsligt står framför en igen och hela kroppen blir en isbit. När man ser vännen man förlorat plötsligt stå där och den omedelbara reaktionen är att vända huvudet åt ett annat håll. När man ser honom på håll, han som man förut alltid stavat i kursivt, och ens enda reaktion är att vända, vrida och byta håll. Att med hela kroppen och vartenda känselspröt bara värja sig. Se mig inte för helvete ditt jävla helvete!

Så länge de håller sig på sin sida av stan kan man vara ganska säker på att de bara var ett enda "Äh", en sorts parantes i livet, gjorda för en tid, en perfekt vän just då och bara en i raden av de som sett en naken. Men så står de plötsligt framför en igen och satan vad det inte känns som ett "Äh". Istället för att rycka på axlarna kastar man sig flämtande in mellan Icas hyllor, rätt in bland blöjorna. Istället för att fortsätta gå, säga hej och bevisa att allt är lugnt så hivar man upp en bok framför ansiktet, låtsats ha glömt något och vänder, vrider, värjer sig. Alla dessa människor som berört en. De är de riktiga spökena. De säger ingenting, men bara genom att plötsligt befinna sig där man själv tänkt vara så så skriker hela deras existens ändå "Buh". Buh, jag kan ännu välta dig.

Det är så satans irriterande. Det är lika irriterande som skönt sedan när de där spökena inte längre skrämmer. För det kommer en sådan tid också. En förlorad vän kommer inte för alltid få en att fly och plötsligt finna sig själv med hjärtat rusande på bussens främre säte efter att man tyckt sig känna igen frisyren på mittraden. Hans ögon kommer inte alltid få dig att känna dig naken. Hans blick kommer inte alltid tala om för dig att du krossat hans hjärta. En dag ska du kunna fråga henne hur läget är igen. De flesta spöken går att få något sorts liv i. Vi hamnar aldrig där vi var, men det är rätt okej ändå.