This too shall pass

Jag passerade en tjej som satt på en parkbänk och grät. Hon grät en sådan där gråt som liksom plockar hela ens andning ifrån en. Hon tryckte in något nummer på mobilen och när personen på andra sidan luren svarade skrek hon: "Det är slut. Han gjorde slut!"

Fy fan, i en sekund var mitt hjärta lika krossat som hennes. Fy fan vad kärlek gör ont när den gör sådär med en. När den bara krossar och saboterar hela ens andning. När den satans kärleken helt enkelt tar slut. Fy fan vad det svider just då. Just då, när allt är över. När allt är så helvetiskt jävla definitivt. Slut. 

För ett år sedan hade jag varit singel i ungefär en månad. I ungefär en månad hade jag vetat att han grät varje dag, att han var tom varje dag fast än jag ännu var hel. När orden "Det är slut" blev sagda mellan oss hade jag gått igenom dem tusen gånger innan och låtit dem krossa mig varje gång. Så när de väl sades på riktigt var jag så säker, så förberedd, så läkt att jag inte blev krossad under dem. Men han. Han ville ännu, han trodde ännu att vi kunde ta allt ett varv till. Och det är kanske det som svider mest då det tar slut. Att det alltid är någon som "vinner". 

Minns hur jag pratat med vänner när förhållanden tagit slut och de sagt: "Jag hittar ju ingen som fattar mig som honom igen.". Men, sedan gör man ju det. Men just då, när det tagit slut. Det är en sådan jävla dimma att försöka se igenom. Jag tror det är därför folk ibland går tillbaka, även om förhållandet inte är bra, för att man inte orkar börja om och ta sig igenom någon jävla dimma. Fan, det är tillfälligt. 

Jag hoppas hon fattar det. Att det bara är tillfälligt och att hon läker. Ett tag kommer hon kanske inte kunna andas och ett tag kommer varenda låt påminna om honom. Men, det passerar och solen skiner.