Jag tänker ofta på döden. Eller kanske inte döden som ting. Utan mer: "Vad fan skulle hända om jag bara gick och dog?" Brutalt, kan tyckas. Men jag tänker ofta så, speciellt när jag är ute och går, om jag snubblar till eller passerar övergångsställen. Inte manisk, men då och då inkräktar ändå tanken på vad fan som skulle hända om jag dog.
Alla önskar väl att man när man dör ska ha gjort skillnad. Att man ska ha lämnat ett avtryck. Att man för någon, någonstans, på något sätt verkligen spelat roll. Kanske inte avgjort det stora, men åtminstone det lilla. Jag tror det är det jag tänker på. Så egentligen kanske jag tänker mer på mitt liv, på vad fan som skulle hända om det skulle bli så illa att det bara tog slut. Vem skulle få första samtalet? Hade någon fastnat i sorgen? Eller, hade det inte vart någon större grej? Ett "Jaha", en svartklädd begravning och sedan jobb på måndag igen. Vart hade mina drömmar tagit vägen? Mina planer? Tänk om allt slutat precis här? Om jag aldrig hann göra det jag tänkt, om jag inte hunnit klart, om jag inte hunnit börja. Hade någon gjort som Laleh sjunger och berättat min historia? Vad hade de sagt?
Speciellt tycks sådana här tankar trampa in när jag är tillfreds, men också när jag just börjat planera något eller kanske för många gånger sagt att jag är glad, nervös, lycklig, kär. När jag är uppe i fart, då tänker jag: "..och nu dör jag väl också".
2 kommentarer:
Åh, älskade lillasyster. Jag skulle vara den som berättade din historia. Berätta om hur du knatat i sömnen, burit med dig lisa-grisa över allt, att du är den som vågar göra allt, om din förmåga att sätta ord på tankar, känslor, livets små avgörande ögonblick. Jag skulle berätta om att du var flickan som har lyckats behålla dina vänner från när du var liten och som hittar nya överallt för att du är så lätt att gilla, att älska. Jag skulle berätta om din konstiga tumme och skelande öga och allt annat som gör dig till dig. Jag kommer också vara den den fastnar i sorgen. Hur ska livet kunna gå vidare utan min lillasyster? Fy fan du får mig att böla bara av tanken...Fast jag förstår att du tänker så det gör jag med...förvånansvärt ofta. Måste alltid vara noga med att säga hejdå...ut i fall att....
Jag älskar dig./sis
Ni ger fan i att dö, bägge två! Hör ni det!!! Ulf det gäller dig med. Och sluta med sånt här trams nu. Jag gråter ju!
Anna
Skicka en kommentar