Det där med att inte kunna uttrycka sig på ett vettigt sätt

Hittade en text som jag aldrig publicerat, ett bortglömt utkast placerat, gömt och glömt långt bak bland mina inlägg. Kanske hörde det hemma där. Men här är det ändå:

Kärlek är lite som ett av de där variga såren. De där såren som liksom växer och märks av mer för varje dag som går. Bara det att kärlek inte är äckligt och oönskat, som de där variga såren ju är. När jag tänker efter hör jag att kärlek inte alls är likt de där variga såren. Kärlek är mer som ett frö som satts i jorden. Ett frö som varje dag blir mer. Vackrare och större för varje dag. För var dag tar det upp mer av ens synfält och tankar.

Kärlek är som ett frö. Fast det kan man ju inte säga, för det låter alldeles för fånigt. Alldeles för klyschigt och konstigt. Så hörni, ignorera det jag skrev och återgå till era sysslor.