Dagen då min blogg blev en klagomur

Jag är som en tonåring just nu. Jag är trött hela tiden och får liksom sparka upp mig själv ur sängen. Detta trots min nya livsstil a la sänggående-innan-tolv. Jag är sådär riktigt tonårings-dum-trotsig. Är intresserad av det vi läser om i skolan, men vägrar liksom motivera mig själv till att läsa om det. Vet exakt hur jag ska göra för att få pluggandet att kännas lätt och nästan roligt. Men jag väljer ändå att inte göra det. Istället väljer jag att göra det knepigt och knöligt genom att hela tiden vänta till sista sekund med att plugga. Ni vet, sådär som man gjorde när man är tonåring och hela tiden envisades med att vänta tills föräldrarna vrålade. Man väntade med läxorna och straffade bara sig själv. Trots och tjorv för ingen anledning alls.

Hösten är ett jäkla fanskapsverktyg när det kommer till att fucka upp huvudet alltså. Motivationen faller till marken ihop med löven. Vill "göra en igelkott" och gömma mig under en förmultnande lövhög. 

Nej, jag vet, det här är inget konstant. Antagligen har det gått över om cirka en vecka, eller kanske om två dagar. Men, det här är min blogg, mitt lilla rike och här får jag klaga exakt hur mycket jag vill. Även om det gäller pyttesmå tycker-synd-om-mig-själv-problem. 

Tror egentligen att det hela handlar om att jag är fattig. Det är liksom det jag landar på efter alla mina tankesnurrar. Typ såhär tänker jag, hela dagen: "Till i morgon ska jag ha läst 103 sidor, men jag behöver ju jobba, träna, städa och diska. Också vill jag ha råd med att åka till Stockholm med tjejerna, tatuera mig och äta en satans macka från Espresso House. Men det kan jag ju inte. För jag har inga pengar. Blä, jag hatar att vara fattig".

Åh. Det här var ett skönt inlägg att skriva. För när jag läser igenom detta inlägg, som ju ska handla om mina nuvarande "problem", så ser jag att jag har det rätt bra. Slutklagat!