Att falla

Att falla är att lära känna någon. Att plötsligt vilja veta allt om en person. Kan du spela gitarr? Varför bor du här? Lever din morfar? Hur fick du ditt ärr? Och varför kan jag inte riktigt andas ihop med dig?

Att falla för någon är det största, bästa, värsta och galnaste i hela världen. En person blir så mycket och kommer så nära. Det är att hela tiden släppa närmare. In under samma täcke, under kläderna och sedan allra helst in under huden. Rakt in i hjärtat, rakt in i tanken.

Det är en jävla panik. En sömnlöshet på grund av tankar på hur han höll ens hand. Ett evigt undrande om vad han känner. Ett ständigt räknande av minuter sedan man skickade sitt sms, timmar sedan man hördes och dagar sedan man sågs. Det är att inte riktigt bry som om man sitter tyst i timmar eller skrattar konstant, så länge man får vara nära. Att falla är en  jävla galenskap, en sinnessjukdom som plötsligt får en att ifrågasätta om man verkligen räcker till. Det är att se bilder där han sitter bredvid någon annan och bli brutalt medveten om hur söt hon är jämfört med en själv. Det är sms, telefonsamtal, stammande svar och timmar av analyserande ihop med vänner. Det är skratt, magont och tankspriddhet.

Det är att falla. På riktigt. Att hoppas att man ska fångas. Det är att satsa. Att kasta sig ut för en klippa och hoppas på att vattnet under är nog djupt.

Det är att landa fel ibland, att magplaska och tappa andan. Det är att bli ihoppusslad av vänner. Men det är också att plötsligt göra ett perfekt svandyk och hitta en hand som passar perfekt mot ens kind. Och det är de fallen som får oss att fortsätta. Det är de som får oss att hoppa igen, att kasta oss blundande ut för nya klippor och försöka igen. Det är det som får oss att le de gånger vi fallit, fångats och kanske släppt taget igen.