När det bara är fel och spricker

Efter att ha sett den där intervjun med Bam igår har jag gått omkring med en läskig känsla i magen. Fy fan, fy fan, fy fan för att förlora sin bästa vän. Hur fan går man vidare och blir hel igen efter det? Hur många gånger springer man inte in i situationer då ens vänner är de första man vill ringa? Hur många gånger är inte ens vänner är de enda man vill träffa, prata med, skratta med? Hur fan går man vidare och blir hel när de inte finns där?

Mina vänner är mina stöttepelare, mina lyckopiller. Mina, mina, mina. Det finns inget som får mig att prata så klyschkliande som dem. När som helst, hur som helst. De är de smartaste, roligaste, mest förstående. Hur fan skulle jag gå vidare om de helt plötsligt inte fanns ett samtal bort? Hur fan skulle jag bli hel utan dem, dem som ju för fan är halva mig? 

Fy fan vad jag led med Bam när jag tittade på den där intervjun, när han läste upp deras sista sms-konversation, när han pratade om sin vän som den roligaste han vet, när han försökte beskriva hur han mår. Hur fan ska man ens kunna må och känna alls efter att något sådant hänt? Fy fan, fy fan, fy fan.