Hur fan kan man beskriva världsberömda, redan legend-stämplade Beyonce som "den berömda hustrun"? Varför inte nämna hur Beyonce fick en hel värld att försöka dansa hennes Singleladies-dans och hur hon de senaste tio åren ständigt hållit sig aktuell - på musiklistor, i film, i reklam. Varför plocka ned denna enorma kvinna och förebild till att bara vara "en berömd hustfru"?
Visar inlägg med etikett tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tankar. Visa alla inlägg
onsdag 13 februari 2013
Att göra en independent woman till enbart en fruga
Blev uppmärksammad på den allra märkligaste beskrivningen jag någonsin läst om Beyonce:
måndag 11 februari 2013
Vad fan händer, undrar jag helt utan att blinka
I lördags befann jag mig i Hamburgsund för ännu en recension. Där lyssnade jag på musik som jag först trodde var soundcheck och funderade på vilket som var konstigast; att trettio personer satt bänkade framför Damo Suzuki's Network eller att miljontals svenskar samtidigt satt bänkade framför Jean Banan?
Etiketter:
haha och sådär,
jobb och studier,
tankar
tisdag 29 januari 2013
Hälsan tiger still
Fick ett mail från en av mina lärare som funderade på varför så få fyllt i kursenkäten. Han skrev: "Hälsan tiger still eller orkar ni inte?". Jag antar att jag borde fokuserat på resten av hans text och sedan svarat på enkäten. Men jag fastnade på det där uttrycket. Hälsan tiger still.
För, jag har tänkt på det så många gånger. Hur orden rasade ur mig förut men hur de nu stannar hos mig. Tänkt på hur jag täckt sidor av snurrande tankar, stannat uppe på natten och skrivit tills jag inte orkat skriva längre. Varenda tanke fanns på pränt, till jag träffade honom och plötsligt blev "tyst". Jag behövde inte hålla på och känna så jävla mycket hela tiden även om jag kände mer än någonsin. Är det inte konstigt hur lyckan inte behöver skrikas ut. Hur den liksom syns ändå, hur den räcker som den är och bara behöver vara en känsla i mitt huvud och inte på papper för andra att läsa. Kreativitet gror i ensamhet, sa någon. Tänk om det är så?
"Var plåga har sitt skri för sig, men hälsan tiger still."
Uttrycket är hämtat från Erik Gustaf Geijers dikt Odalbonden från 1811.
Etiketter:
filosoferande,
glädje,
hälsa och ohälsa,
tankar
tisdag 22 januari 2013
Åh, tillåt mig smörja in din skalle med Voltaren
I dag när jag satt på vagnen hemåt slog sig en herre ned mittemot mig. Jag satt och gnuggade mig lite över huvudet, trött efter en dag i skolan. Herrn mittemot kikade på mig. "Huvudvärk?", frågade han. Jag svarade att jag nog mest var trött. Han log. Jag tittade på den stora IKEA-påse han hade stående framför sig och undrade vad han köpt. Då öppnade påsen och visade innehållet för mig. Hela påsen var absolut fullproppad med Voltaren-tuber. Han log ännu större. "Du förstår kanske varför jag fråga? Du skulle fått en om du haft huvudvärk", sa han. Jag tackade, mmm:ade och undrade hur fan han hade tänkt att det skulle ha hjälpt mig. Sådan är jag. Jag ser inga fina gester, blott anledningar att ifrågasätta.
måndag 21 januari 2013
Evolutionen är vårt vittne
I dag hade vi en föreläsning om livets början och än en gång slogs jag av den hisnande tanken: Vi är inte sist. Vi är blott ett steg i evolutionen. Det är en ganska galen tanke att det en dag ska se annorlunda ut. Evolutionen är vårt vittne. En dag kommer hela vår existens bara att vara ett passerat ögonblick.
fredag 9 november 2012
Världen var hennes innan den var din
I går när jag väntade på spårvagnen som skulle ta mig hem hörde jag plötsligt en mansröst som grälade på någon som med späd röst gång på gång sa: "Snälla, låt mig vara". Jag gick närmare för att se vad som stod på och såg då en man stå och gräla på en gammal kvinna. Han stod väldigt nära henne och kändes nästan hotfull. Jag blev förbannad och tänkte att vad än som hänt så är hon inte värd det där. Jag bestämde mig för att gå fram och i exakt samma sekund som jag lyfte på foten tog mannen tag i kvinnan, ruskade om henne och knuffade till. Jag hann knappt öppna munnen innan en yngre man ingripit. Han kastade sig in framför kvinnan, höll upp en hand mot mannen som knuffat henne och skrek till honom att låta henne vara.
Kvinnan rättade till sin hatt som hamnat på sniskan, ställde sig bredvid den yngre mannen, la en rynkig hand på hans axel och riktade sig sedan till den elaka mannen: "Jag vill inte att du ska vara här och jag vill inte att du rör mig". Mannen högg då tag i hennes arm och sa hånfullt: "Såhär? Vill du inte att jag gör så va? Blir fröken ledsen?". Den yngre mannen knuffade undan honom, tog upp sin telefon och hotade med att ringa polisen om han inte gav sig av omedelbart. Efter en del skrik och gräl gick till slut den elaka mannen iväg. Den yngre mannen stod kvar hos kvinnan och gav henne sedan pengar så att kvinnan kunde ta en taxi hem. Tänk vilken tur att man ibland hittar både Sveriges elakaste och snällaste personer samma hållplats.
Kvinnan rättade till sin hatt som hamnat på sniskan, ställde sig bredvid den yngre mannen, la en rynkig hand på hans axel och riktade sig sedan till den elaka mannen: "Jag vill inte att du ska vara här och jag vill inte att du rör mig". Mannen högg då tag i hennes arm och sa hånfullt: "Såhär? Vill du inte att jag gör så va? Blir fröken ledsen?". Den yngre mannen knuffade undan honom, tog upp sin telefon och hotade med att ringa polisen om han inte gav sig av omedelbart. Efter en del skrik och gräl gick till slut den elaka mannen iväg. Den yngre mannen stod kvar hos kvinnan och gav henne sedan pengar så att kvinnan kunde ta en taxi hem. Tänk vilken tur att man ibland hittar både Sveriges elakaste och snällaste personer samma hållplats.
tisdag 6 november 2012
Tänd en eld och se den sprida sig till flera
Säga vad vad fan man vill om hur mycket plats det här valet får i svenska medier. USA har ett enormt inflytande på världen, det är både det sura och söta i det här äpplet. Vi lever i en global värld. Därför bryr jag mig vad som händer utanför Sveriges gränser, därför skickar jag pengar till utsatta länder och därför hejar jag på Obama. Punkt och slut.
tisdag 28 augusti 2012
Envis ork är väl a och o
Stod på Ica i en lite för lång kö, lite för länge. Framför mig stod en flicka och hennes mamma. Flickan hade fått välja några tidningar, men precis när det var dags att betala så ångrade hon sig. Mamman sa åt henne att snabbt springa och byta då. Flickan greppade en av tidningarna och sprang iväg. Sedan velade hon, funderade, undrade, tittade, lyfte en tidning och jämförde den med en annan. Mamman ropade: "AMANDA! Kom då!". Folk i kön vred på sig, tittade Amanda och hennes mamma, suckade och stampade med foten i backen. Mamman ropade: "Men Amanda! Nu kommer du! Det är kö och du kommer NU!". Amanda tog en tidning och sprang tillbaka, men när hon kom fram till kassan blev hon osäker igen och undrade om hon kanske valt fel ändå. Då högg mamman tag i hennes tidning och sa: "Nu tar du den här!". Då började Amanda gråta en sådan där hulkande, snorig och alldeles för högljudd barnagråt.
Och då tänkte jag: Men himla dumma Amanda-unge. Låt din mamma vara en snäll mamma, himla krångel-du.
När jag ser sånt här vill jag ge mina föräldrar varsin enorm medalj i renaste guld. De har alltså överlevt och gjort vettigt folk av inte bara en unge utan hela fyra stycken. Vilka kämpar, vilka vardagshjältar. Tänk alla trotsperioder, matköer, snornäsor och tusen legobitar som legat spridda som minor väntande på ovetande, trötta föräldra-fötter. Jag minns själv hur jag stått där vid någon kassa och sagt "Men snälla mamma..." och viljat byta ut en tidning, få en godis, visa en leksak eller himla vad som helst. För när man är liten så fattar man ju inte riktigt det där med kö eller att ha bråttom. Föräldrarna hade bråttom, men själv hade man ju aldrig bråttom. Själv hade man ingen tid att passa eller saker att stressa till. En kö var liksom något alla vuxna gjorde. Det var aldrig något besvärligt hinder, utan snarare tvärtom. När det var kö kunde man hinna bläddra lite till i de där knasiga tidningarna MAD och En Ding Ding Värld. Man ville ju bara en sak till hela tiden. "Jag ska bara.." och allt det där, för det hade man ju hela tiden tid till när man var barn. Man var inte elak, man fattade bara inte hur mycket de där föräldrarna skulle hinna med medan vi helst ville att de skulle leka. En enorm medalj i renaste guld, det är ni värda kära föräldrar.
onsdag 14 mars 2012
Sådant som en gång kändes viktigt för mig
Hittade en anteckning: "Jag saknar inte dig, men jag saknar att sakna dig". Känns bra att inte ha en aning om vem det handlade om. För nu saknar jag ju uppenbarligen inte ens att sakna människan.
Det är intressant att bläddra i gamla texter, vare sig de står uppskrivna i loggböcker eller i word-dokument. Jag har hur mycket sådana texter som helst. Texter om sådant jag någon gång tänkt, känt och önskat. Texter om sådant som jag nu inte kan minnas. Saker förändras, det är fullkomligt jävla uppenbart när jag bläddrar bland gamla blyertstreck och trötta tangenttryck. Skönt.
Det är intressant att bläddra i gamla texter, vare sig de står uppskrivna i loggböcker eller i word-dokument. Jag har hur mycket sådana texter som helst. Texter om sådant jag någon gång tänkt, känt och önskat. Texter om sådant som jag nu inte kan minnas. Saker förändras, det är fullkomligt jävla uppenbart när jag bläddrar bland gamla blyertstreck och trötta tangenttryck. Skönt.
tisdag 6 mars 2012
I dream it, cause that's the only way it could happen now
Jag är en otålig människa. Hatar att vänta när jag vet vad jag vill. När jag kommer på hur jag vill ha det vill jag omedelbart (eller allra helst nyss) veta om det funkar, om det blir så och när fan det blir så. Så fort jag börjar uppskatta människor vill jag veta om de kommer betyda något sedan. "Jaha du, kommer vi att bli bästisar?", vill jag fråga vid handskakningen. När jag söker in på saker, vare sig det gäller jobb eller utbildning konstaterar jag alltid att väntan på resultatet är olidligt redan minuten efter att jag sökt. Jag vill veta om saker går vägen, om de blir av och när i sådana fall.
Jag älskar att drömma och att fundera på hur jag ska ta sats på bästa sätt för att nå dit. Detta samtidigt som hela den grejen ju gör mig fullständigt galen eftersom jag någonstans hela tiden tänker: Men tänk om det inte går då eller det inte alls är detta jag ska göra? Det får mig att vilja klia upp hela huden. Finns det inget jäkla facit där man kan se lite framtid? En liten fingervisning om att "det kommer gå snabbare om du gör det först eller ringer den där människan", typ.
Exempelvis: tänk om någon bara sagt åt mig att "Javisst, kommer du och Alex bli ihop" då jag kliade sönder skallen och funderade på vad fan den där människan ville mig. Tänk vad mycket tid jag haft till att tänka på annat. Hade varit så himla fiffigt med någon sorts god fe som kunde reda ut lite tankeknutar de där mest sömnlösa nätterna.
Jag efterfrågar någon sorts "såja-vännen-se-här-i-kapitel-tre-löser-det-sig-ju"-grej. Då hade det vart mer uthärdligt med den här outhärdliga väntan. Jag vet vad jag vill göra, jag vill klyscha loss och fånga de där drömmarna. Drömjävlarna som oförskämt nog just nu befinner sig i en lite halv-avlägsen framtid. De går inte att fånga just jäkla nu. Åh, det gör mig lite tokig. Fast jag antar att jag borde bli otroligt taggad, också. För att nå stor-drömmen måste jag studsa på några andra drömmar först. Stor-drömmen finns ju inte om de andra drömmarna först finns, i detta fall. Jag måste först sikta på delmålen först. Man måste passera blåbärssoppe-stället innan målgången på Vasaloppet, antar jag.
Så, det är väl bara att ta sats och sikta lite närmare. Vad fan, roande att jag blir så irriterad av detta med tanke på att jag annars är en true beliver på att man måste "realisera sin mål". Jag har lite bråttom ibland, och just "Bråttom" rimmar så ruskigt illa med "Realistiskt". Storasyster Anna sa för flera år sedan något till mig som jag fortfarande måste upprepa för mig själv ibland: "Du måste göra en sänkning som inte sänker dig". Japp. Så snubblande jäkla enkelt är det ju. Egentligen.
torsdag 16 februari 2012
So I do
Vissa dagar så känns det som att hela hjärtat går i slow motion. Som om lusten finns i kroppen, men aldrig når fram till huvudet eller vart fan det nu är meningen att den ska nå. Det enda som når fram är irritationen på att ingenting känns riktigt värt något. Som om dagen, i sig, inte riktigt är värd något. Fast än jag vet en massa saker som är värda massor. Fast än jag vet att dagen, i sig, är värd en miljon. Den här dagen, fen är en startsträcka, en paus och en hållplats.
Och på hållplatser, där passar det ta mig fan perfekt att typ.. äta choklad.
onsdag 30 november 2011
Ett sidospår till det här med konsumtionshetsen
Jag har länge tänkt på det här med mobil-rån. Hur det går till för mobil-rånarna numera liksom. För förr i tiden, säg tio år tillbaka, då var det ju ingen större grej. Då visste de ju ungefär vad de skulle få placerat i näven om de bad en langa över mobilen en mörk novemberkväll. Men numera när det finns ungefär en miljard olika modeller, både utseendemässigt och årsmodellmässigt. Då måste det ju vara mer av en gamble för rånaren. Har man nu kommit till den punkten där man bestämmer sig för att kräva mobilen av en människa, då vill man väl få tag på något av värde. Och inte en gammal 3310 som vägrat dö, eller en sådan däringa pensionärstelefon med rå-stora knappar och inga andra funktioner än den uppenbara; ring-funktionen. För helvete att stå där med sitt hotande tillhygge (som jag utgår att man måste ha vid ett rånförsök) och bara känna att: Nej, den där vill jag inte ha..
Nej. Jag överväger inte själv att mobil-råna någon. Släpp den tanken omedelbums! Jag kommer snart till min poäng. Vilket egentligen inte är vidare till poäng. Men det är i alla fall en grej jag tycker är lite kul. Nämligen detta. Jag kan inte bestämma mig för huruvida detta mest en indikation på att det verkligen är dags att byta upp sig på mobilfronten för den inblandade mannen eller en indikation att jag borde behållit min gamla mobil för att ställa till det för alla elakt kniv-folk? Undrar vilken årgång mobilen ska ha för att nekas av tjuven? Vilken år ska mobilen vara tillverkad för att att inte duga? Är det inte scenariot ovan jämfört med ett fullbordat rån extra jävla elakt?Att först knivhota någon och sedan säga att man inte vill ha det som man tvingat personen langa fram?
Senaste-nytt-är-bäst-trenden har helt klart nått även tjuvarnas värld. Fan, allt jävligt blir bara jävligare.
Senaste-nytt-är-bäst-trenden har helt klart nått även tjuvarnas värld. Fan, allt jävligt blir bara jävligare.
onsdag 19 oktober 2011
Tänkte egentligen bara säga att det är kul att flytta hemifrån
Det är kul att flytta hemifrån och att äntligen få rodda runt sig själv och upptäcka att man flyter rätt bra. Man handlar sin egen mat, diskra undan eller lämnar kvar sina egen disk och städar för att man själv vill, och inte för att föräldrarna tryckt in huvudet genom ens dörröppningen och sagt att "det ser ut som ett bombat skithus".
Det är att kul att flytta hemifrån och inte alls vara den där stökiga tjejen man trodde att man var. Här, i min lägenhet, diskas det undan och bäddas. Varje dag. Klädhögar stör mitt synfält på ett sätt de aldrig gjort innan. De stör mitt synfält på ett sätt som skulle få min mor att gråta av stolthet. Åh, alla dessa gräl om klädhögar. Mamma, låt mig säga det nu, bättre sent än aldrig: Du hade rätt.
Det är kul att flytta hemifrån och plötsligt upptäcka hur allt det där som föräldrarna grälat på en om plötsligt är ens givna regler. Allt det där de irriterat sönder en med känns plötsligt helvettigt. Här steks det på låg temperatur, här viks det kläder och hängs upp handdukar i rasande jävla takt. När jag bodde hemma var ett av mina största hat-moment på dagen när pappa rasande sa åt mig att för i helvete se till att hälla vatten i kaffekannan efter att jag druckit det kaffet jag önskat att ha. Detta för att förhindra att kaffet etsar sig fast i kannan och ger nästa omgång kaffe en besk smak. Åh, vad jag knutit näven om detta många gånger. Åh, vad jag, varje gång jag hällt det där vattnet i kannan (vare sig jag varit själv eller ej) demonstrativt och högt sagt: NU HÄLLER JAG VATTEN I KANNAN SÅ ATT DET INTE ETSAS FAST KAFFE! ÅH VAD BRA!
Det är kul att flytta hemifrån och inte bara hälla vatten i kaffekannan efter bruk, utan numera diska kaffekannan och den där grejen som man lägger filtret i. Jag tyckte att pappa var så besvärlig med den där kaffekannan när jag bodde hemma. Det skulle liksom göras så fort man var klar med kaffet. Kallade honom kaffe-Hitler, i smyg. Och nu, nu är jag värre! Nu diskar jag fanskapet efter varje gång. Blir stressad om jag ser kaffekannan stå där och ha kaffe i sig när jag inte vill ha mer. Och vad som värre är: Jag nöjer mig inte med att hålla upp detta hemma hos mig själv. När jag var hemma hos Alex i förra veckan och såg hans kaffekanna så kunde jag knappt vänta tills han skulle trampa iväg till skolan den dagen så att jag kunde få diska den och frigöra den från allt kaffe som etsat sig fast. Jag har tagit den där egenskapen som min far hade. Jag har tagit hans fullt vettiga egenskap och skapat ett monster.
Det är kul att flytta hemifrån, att rodda sig själv och inse hur mycket roddande man gör endast tack vare eller på grund av sina föräldrar.
Det är kul att flytta hemifrån, att rodda sig själv och inse hur mycket roddande man gör endast tack vare eller på grund av sina föräldrar.
torsdag 13 oktober 2011
Dagen då min blogg blev en klagomur
Jag är som en tonåring just nu. Jag är trött hela tiden och får liksom sparka upp mig själv ur sängen. Detta trots min nya livsstil a la sänggående-innan-tolv. Jag är sådär riktigt tonårings-dum-trotsig. Är intresserad av det vi läser om i skolan, men vägrar liksom motivera mig själv till att läsa om det. Vet exakt hur jag ska göra för att få pluggandet att kännas lätt och nästan roligt. Men jag väljer ändå att inte göra det. Istället väljer jag att göra det knepigt och knöligt genom att hela tiden vänta till sista sekund med att plugga. Ni vet, sådär som man gjorde när man är tonåring och hela tiden envisades med att vänta tills föräldrarna vrålade. Man väntade med läxorna och straffade bara sig själv. Trots och tjorv för ingen anledning alls.
Hösten är ett jäkla fanskapsverktyg när det kommer till att fucka upp huvudet alltså. Motivationen faller till marken ihop med löven. Vill "göra en igelkott" och gömma mig under en förmultnande lövhög.
Nej, jag vet, det här är inget konstant. Antagligen har det gått över om cirka en vecka, eller kanske om två dagar. Men, det här är min blogg, mitt lilla rike och här får jag klaga exakt hur mycket jag vill. Även om det gäller pyttesmå tycker-synd-om-mig-själv-problem.
Tror egentligen att det hela handlar om att jag är fattig. Det är liksom det jag landar på efter alla mina tankesnurrar. Typ såhär tänker jag, hela dagen: "Till i morgon ska jag ha läst 103 sidor, men jag behöver ju jobba, träna, städa och diska. Också vill jag ha råd med att åka till Stockholm med tjejerna, tatuera mig och äta en satans macka från Espresso House. Men det kan jag ju inte. För jag har inga pengar. Blä, jag hatar att vara fattig".
Åh. Det här var ett skönt inlägg att skriva. För när jag läser igenom detta inlägg, som ju ska handla om mina nuvarande "problem", så ser jag att jag har det rätt bra. Slutklagat!
tisdag 11 oktober 2011
Det händer igen
Satte mig ned mittemot min kurslitteratur för ett litet tag sedan, läste angivelserna om vad vi skulle läsa inför morgondagen, öppnade boken, suckade, frustade. Olusten härjade runt i hela kroppen.
Övergick till att stirra på min hög med disk. Konstaterade att den skiten fan skulle få ligga till i morgon. Orkade inte. Ville inte. Och hade ingen jäkel att imponera på genom att diska undan det. Tittade ned i boken igen och drog igenom två sidor. Suckade, tittade på disken igen. Reste mig upp och började diska. Var nöjd där i några sekunder, kände mig vettig som tagit tag i det direkt och inte väntat. Men då insåg jag vad jag höll på med. Vad jag gjorde var inte att diska, det var bara att utföra en sann klassiker. Att hitta något som helt enkelt är tvunget att göras innan plugget kan sätta fart. I klartext - skjuta upp.
Nästan allt går före att plugga. Ni vet, det finns inga dagar som folk är så produktiva och påhittiga på som dagarna precis innan en tenta. Oj, vad det diskas, städas, tränas och minglas då. Facebook-statusarna goes banackas. De putsas fönster och rengörs bakom spisar kors och tvärs till tonerna av plugg-ångesten. Plugg-ångesten som ju tyvärr överröstar också dammsugaren.
Jaja. La av med diskandet efter min insikt, faktiskt. Slog mig omedelbart ned ihop med böckerna igen, tänkte: "Skärpning Lisa", läste några meningar, suckade.. och skrev det här inlägget. Oj då.
tisdag 9 augusti 2011
Och än är inte hjärtat tillbaka på rätt plats
Jag sitter lite granna med hjärtat i halsgropen, konstant. Just nu känns det som det är så mycket som ska avgöras, bestämmas och bilda något. Så mycket som ska gå ihop och funka. Sitter och väntar på besked från högskolan. Inser allt mer för varje dag som går hur gärna jag vill in. Hur gärna jag vill. Vill vidare. Vill mer. Allt bildar högar just nu, som jag inte riktigt än kan börja riva i. Det är som att jag sitter vid ett skrivbord fyllt av pärmar som jag är redo att börja bläddra, men sen inte riktigt, riktigt än får börja bläddra i.
Får inte börja än.
Än. Än flyttar jag inte, än vet jag inte om jag kommer in på min utbildning, än vet jag inte vart jag ska jobba, än vet jag inte om jag får tillbaka min vän, än är jag i det hopplösa stadiet av väntan.
Hjärtat sitter i halsgropen och bultar, bultar, bultar.
Får inte börja än.
Än. Än flyttar jag inte, än vet jag inte om jag kommer in på min utbildning, än vet jag inte vart jag ska jobba, än vet jag inte om jag får tillbaka min vän, än är jag i det hopplösa stadiet av väntan.
Hjärtat sitter i halsgropen och bultar, bultar, bultar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


