I dag när jag satt på vagnen hemåt slog sig en herre ned mittemot mig. Jag satt och gnuggade mig lite över huvudet, trött efter en dag i skolan. Herrn mittemot kikade på mig. "Huvudvärk?", frågade han. Jag svarade att jag nog mest var trött. Han log. Jag tittade på den stora IKEA-påse han hade stående framför sig och undrade vad han köpt. Då öppnade påsen och visade innehållet för mig. Hela påsen var absolut fullproppad med Voltaren-tuber. Han log ännu större. "Du förstår kanske varför jag fråga? Du skulle fått en om du haft huvudvärk", sa han. Jag tackade, mmm:ade och undrade hur fan han hade tänkt att det skulle ha hjälpt mig. Sådan är jag. Jag ser inga fina gester, blott anledningar att ifrågasätta.
2 kommentarer:
Preciiis. Finns inget som heter godhet, han ville säkert som du säger masera in hela ditt huvud med Voltaren, för att sedan hånskratta när du lommar iväg med sörjan i håret, på mössan och rinnandes ner i ögonen. Han var ond.
Anna
Dessutom hade han antagligen stulit alla sina voltaren-tuber från ett hemlöst barn med värk.
Skicka en kommentar