Partytrick

Mitt bästa och mest uppskattade partytrick är att jag kan slicka på min nästipp. Åh, vad jag har fått människor att imponeras, vrida på huvudet och exalterat slå ihop händerna i spontana applåder. Om någon i bordet vid en middag frågar efter partytrick smäller jag omedelbart upp tungan mot nästippen och bara: "Kolla på mig då". Eller om folk pratar om långa tungor, problem med att nå mat som hamnat på näsan eller dylikt.. Ja, då flyger tungjäveln ut. Lite såhär va:

Som med nästan alla andra delar av min kropp hade jag sjuka komplex för min tunga när jag var yngre. Hade en tid i mitt liv när jag ansåg att min kropp inte var som andras och dessutom var tvungen att vara som alla andras. Väldigt märkligt att tänka tillbaka på hur jag nästan hade som hobby att hitta fel på min kropp då, speciellt eftersom jag numera mest hittar rätt överallt. För det sitter ju där, så det måste ju finnas en klockren anledning till varför. Typ så. I alla fall. Tungan min, den är kunglig och mitt allra bästa partytrick. Mina näst bästa partytrick är nog att halsa öl och fuldansa i timmar.

Nu ska jag snart bege mig jobbet. Förhoppningsvis kommer någon av kunderna fråga efter partytricks och ja, då vet vi ju alla vad som kommer ske. Om jag skulle be dig göra ett partytrick; Vad skulle jag få bevittna då? Kan du öppna en ölflaska med en snusdosa? Om du kan det så får du hiskeligt gärna ta och teach me master!

En kvart efter mina försök att stå på huvudet naken

Sitter hemma och pluggar, vänd mot fönstret för att ta vara på det vårviskande vädret utanför. Iklädd sport-bh och träningsshorts. Ser en stege dyka upp utanför fönstret. Tänker "Va fan nu?", när jag ser att stegen lutas mot mitt hus. Inser i panik att det är tvätta-fönster-dag på Västerslänt. Helvete! Kastar mig iväg och hinner precis få på mig en tröja innan fönsterputsarens nuna dyker upp på andra sidan rutan.

Reflektion: Jag är alldeles för mycket mig själv när jag är hemma för att någon plötsligt ska dyka upp på andra sidan fönsterrutan. Min fönsterputsare är dock sjukligt proffsig. För trots att han tittar rakt på en fönsterruta ser han aldrig ut att titta igenom fönsterrutan. Det hade jag aldrig klarat av! Jag hade tittat in i allas hem, kikat på inredning, vinkat åt eventuella husdjur, skakat på huvudet eller nickat gillande och helt enkelt dömt allt och alla där på andra sidan rutan. 

Då har vi ett mål då

Vinet jag köpte i går var tydligen ett korkvin. Och vi har ingen korkskruv. Så, min lilla romantiska gest gjorde så som mina romantiska gester oftast gör och föll platt. Helt obarmhärtigt föll den från femman på badhuset och magplaskade framför klassens snyggaste kille. Ungefär så.

Sedan bråkade kladdkakan jag gjorde och stelnade jättelångsamt. Och eftersom jag är en Mäki kunde jag inte riktigt hantera mitt bakslag särskilt elegant utan blev råtvär. Svor och kallade mig själv för himla dumma jävel. Men som tur är har jag världens finaste människa som sambo. Han klappade och kramade, blev glad ändå, ställde vinflaskan på fönsterbrädan och sa: "Tills vi har en korkskruv". 

Vad fan händer, undrar jag helt utan att blinka

I lördags befann jag mig i Hamburgsund för ännu en recension. Där lyssnade jag på musik som jag först trodde var soundcheck och funderade på vilket som var konstigast; att trettio personer satt bänkade framför Damo Suzuki's Network eller att miljontals svenskar samtidigt satt bänkade framför Jean Banan?

När hämnden är ljuv

I natt drömde jag att jag åt tacos. Min vän Marias pojkvän Jesper satt mittemot mig under hela tiden och sa: "Tjocksmock, ska du verkligen äta allt det där?". Jag blev så arg på honom att jag senare i min dröm klämde ut en bajskorv, lade den i ett kuvert och skickade till honom. Nu skriver jag upp det i mitt stora anteckningsblock över saker att göra mot framtida ovänner. Vilken känsla av vinst det var.

Och i dag ser jag ut som ovan. Det är ett jävla mysterium att jag inte arbetar som modell. Jag vet. Jaja, något att verkligen glädjas över är det här albumet som får min onsdag att dansa. Dessutom trillade CSN in i dag. Glädjen i att få sina lånade pengar, den går inte av för hackor. Äntligen lill-lördag!

Åh, tillåt mig smörja in din skalle med Voltaren

I dag när jag satt på vagnen hemåt slog sig en herre ned mittemot mig. Jag satt och gnuggade mig lite över huvudet, trött efter en dag i skolan. Herrn mittemot kikade på mig. "Huvudvärk?", frågade han. Jag svarade att jag nog mest var trött. Han log. Jag tittade på den stora IKEA-påse han hade stående framför sig och undrade vad han köpt. Då öppnade påsen och visade innehållet för mig. Hela påsen var absolut fullproppad med Voltaren-tuber. Han log ännu större. "Du förstår kanske varför jag fråga? Du skulle fått en om du haft huvudvärk", sa han. Jag tackade, mmm:ade och undrade hur fan han hade tänkt att det skulle ha hjälpt mig. Sådan är jag. Jag ser inga fina gester, blott anledningar att ifrågasätta.

En sorts vardag

Så, jag gjorde en videoblogg. Jag skulle plugga, men jag gjorde istället en videoblogg. Och efter att ni sett denna, så lovar jag att ha full förståelse om ni sedan känner att ni inte vill återvända till min blogg. Men, lyssna, till mitt försvar så har jag varit ensam hemma hela veckan. Människor behöver prata med andra människor. Människor behöver umgås. Annars blir människor knepiga och uppträder såhär:

Bland knuffande tanter och fynd

I dag begav jag mig till Pingstkyrkans second hand-butik i Uddevalla. Kvart i tio stod jag och ett tjugotal pensionärer och hängde på låset. Mitt sikte var inställt på julsaker. Insåg nämligen här om dagen att det inte riktigt räcker med julpynt anpassat för 26 kvadrat när jag nu bor cirka sex gånger större. Det var en samling köpsugna som delade kö med mig, det både knuffades och puffades. Till slut slog dörrarna upp och vi pressade oss hårdhänt in genom dörrarna. Såg vissa springa iväg i butiken, slogs av köpstress och undrade: Vad ska hon hämta? Vad vet de som jag inte vet? Är det där borta allt det bästa är? VA?!

Men sedan orkade jag inte bry mig. Plockade åt mig en korg och började genast fylla den med massvis av supernödvändigt julpynt. Förälskade mig i massa saker, däribland en fin väggbonad och några glögg-glas. När jag traskat runt ett tag stötte jag på min vän Linnea och kort därefter dök också min vän Anja upp mellan hyllorna. Efter ännu en stund sprang vi också på Marielle. Ingen av oss hade vetat att den andra skulle dit, och samtliga av oss hade väl trott att vi var ganska sällsynta exemplar där vi gick. Men icke. Medan andra 22-åringar kanske låg och sov ruset av sig så spenderade vi vår lördagsförmiddag på Pingstkyrkans second hand-butik. Någon 22-åring vaknade upp bredvid ett illaluktande ragg, men inte vi. Vi fyllde varsin korg med "gud-så-billigt"-saker. Och jäklar vad nöjda vi var över det.

Så, då går jag väl hem då

Skulle jobba i kväll. Gick glatt in på Mortens, presenterade mig och annonserade att jag skulle täcka upp deras premiär på Julshowen. Mannen i entrén såg osäker ut, bad mig vänta och hämtade en kollega. När kollegan kom förklarade jag mitt namn och syfte igen. Hon såg ännu mer förvirrad ut, men bad mig följa med. Det var väldigt lite folk på plats så jag anade oråd. Fick gå in ett rum där Kim och gänget satt och åt. Fick prata med ännu en person och förklarade att jag var där för att recensera premiären av deras julshow. De tyckte att jag var tidig, och det förstår jag. Premiären av julshowen är tydligen i morgon. 

När jag insåg att det inte skulle bli något recenserande såg jag ut ungefär såhär:

Jag är redo för ridån

Just det. Efter skoldagen i går var det dags att ta sig hemåt. Jag segade mig igenom Göteborg, log för mig själv och bara trivdes. Gick ut och in i butiker och på Stadium sprang jag in i ett par träningstights som skrek: "TA MED OSS HEM DÅ DIN DÅRE". Jag sa: "Jaja, lugna er" och gick till kassan med dem. Såg på klockan att det skulle gå ett tåg om tjugo minuter, så efter att jag fått min kasse tackade jag glatt och patrullerade iväg. Var dödens jäkla hungrig så jag skuttade in på en Hemköp, greppade lite ätbart och gick till kassan där jag upptäckte att min bankkort var borta.. FAN! Fan, fan, fan. Och helvete.

Tog bort mina saker från rullbandet, ställde mig bredvid kassan och letade igenom påse, väska och fickor med skakiga panik-och-helvetes-jävla-skit-händer. Inget bankkort. Hittade kvittot från Stadium och letade i minnet: Tog jag ut kortet efter betalningen? Nej. Nej, ingen minnesbild av det. Kastade mig ut från mataffären och skyndade mot Stadium.. Inser nu att jag lämnade en yoghurt där i kassaområdet. Förlåt Hemköp, det var taskigt. Hur som helst. Rusade in på Stadium med vild blick, när kassörskan såg mig jublade hon och hojtade: "Där är du ju!". Hon hade tydligen sprungit efter mig med kortet, men jag hade försvunnit snabbare än blixten. Andades ut med bankkortet tillbaka i plånboken, kikade på klockan och insåg att tåget åkt ifrån mig. Jaja, nästa tåg skulle gå 13:42. Jag var på stationen strax efter halv, travade runt lite och gick ut till perrongen 13:44. Men, där stod det inget tåg. Va? Vad falls? Tittade i reseplaneraren igen. Tåget gick 13:42.. FAN! Fan, fan, fan. Och helvete.

Jag la mig ned på perrongen, sparkade med benen, sprattlade okontrollerat med armarna, rev hårtussar ur min hjässa, grät och skrek tills betongen sprack. Sedan köpte jag en macka.

My milkshake brings all the boys to the yard och hela den grejen, ni vet

Just när jag trodde att min kväll var så bra som den någonsin kunnat bli så bestämde sig en 97:a för att försöka ragga upp mig. Och inte på vilket sätt som helst, utan med de attraktiva orden: "Din pojkvän behöver aldrig få veta vad vi gör i kväll". Jag behövde dock inte skjuta ned hans förhoppningar själv, det gjorde istället hans vän Johan som smällde till honom i huvudet och hånskrattande sa:

- Haha! Vad skulle du erbjuda henne, ett moppe-åk? Du är pinsam! Pinsam Jovve! Hennes pojkvän är både äldre och bättre än dig. Du är femton för fan! Ser du inte hur oimpad hon är? Vad kan DU ge HENNE liksom?

Jovve tittade på mig: "Men jo. Vi har nått. Eller hur?". Jag svarade: "Men nä, nä, verkligen inte.. Jovve.. Vi har inget.". Då undrade Jovve om jag åtminstone kände mig smickrad och jag förklarade att det verkligen gjort hela min dag att bli raggad på av en kille som just lärt sig runka. 

Att träna på okänd mark

I kväll har jag varit på min i särklass allra märkligaste löprunda. Låt mig berätta. Läs om det intresserar, hoppa över om du bara känner "Äh, håll käften" inför det hela.

Så. Jag var springsugen och bestämde mig för att fräsa ut till Herrestadsfjället. Jag har inte sprungit där förut så jag var extra taggad inför min löprunda. Läste att det minsann skulle finnas ett elljusspår och satte sikte på det. Började jogga åt det håll jag trodde var rätt. Insåg dock efter någon kilometer att jag inte alls var på rätt spår och joggade snällt tillbaka till bilen. Läste på skyltar och googlade mig till visdom. Hittade spårets början och satte iväg med endast de röda markeringarna som min guide. "Det här går nog bra". hann jag tänka innan jag trädde in i galenskapens landskap.

Det pågick tydligen skogsskövling så det så kallade elljusspåret var enbart kaos. Det låg trädrester överallt och djupa traktorspår hade bildat monsterdjupa lerpölar. Monsterdjupa och helt oundvikliga lerpölar. De flesta träden som haft markeringar på sig var dessutom nedhuggna och på väg bli brasved i någon stuga. Dock fanns vimplar som skogsarbetarna hivat ut som nya vägvisare. Dessa var dock väldigt få så jag fick använda min bästa falksyn för att hitta dem. Trodde att kaos-området skulle ta slut rätt snart, men det gjorde det inte. Förstås. Istället fortsatte det i fem jäkla kilometer. Det var rena rama tjurrus-terrängen. Jag snubblade över trädrester, hoppade över och under stockar, plaskade i tusen pölar och med ungefär en kilometer kvar passade jag även på att ramla och därefter landa i en av alla lerpölar. Men, märkligast av allt var att jag under hela tiden sjöng på "Mössens julafton". 

+ Fokuserade nått så jävulsk på att hålla mig uppträtt och på rätt spår att jag egentligen aldrig tänkte på huruvida det var jobbigt att jogga. Kul att springa i pölar (gammal störning). Hunden tyckte det var kul. Inga andra motionärer på spåret. Spännade på ett "är-jag-vilse"-sätt.

- Skrapsår, blod och lera. Smutsig hund. Smutsiga skor. Glömde stretcha. Myggbett. Spännade på ett "är-jag-vilse-på-riktigt"-sätt.

Det var en stor dag igår, men idag är ta mig fan ännu större

Jag har i hela mitt liv önskat att jag en dag ska få se en bäver. Jag har spejat, kikat, stirrat i vattenbryn där folk viskat om att de synts tidigare. Sedan jag blev ihop med Alex och började besöka Karlstad så har det växt till en sorts besatthet. Alex sa nämligen första gången jag var här att det finns bävrar i Karlstads vatten och att han minsann sett en. Jag jublade inombords och trodde att Klaraälvens delta, som ju Karlstad är, skulle vara rena rama bäver-museet. Men. Nio månader passerade och jag såg ingen bäver. Senast igår när vi var ute på kvällspromenad påminde han mig: "Kom ihåg att titta efter bävrar, Lisa". 

- Jag tittar ju! Hela tiden! Jag tittar hela jäkla tiden och kommer aldrig någonsin att få se en bäver, vrålade jag uppgivet och slog ut med armarna.

Jag hade gett upp. Jag var utmattad. Jag var ledsen. Jag var trött att stirra ut i vattnet och försöka se en simmande bäver. Trött på att jubla i tron om att jag sett en bäver och sedan behöva inse att det var en pinne, en stock eller en gammal colaburk. Igen. Det är svårt att titta efter saker man faktiskt inte har en aning om hur de ser ut. Jag ville så hemskt gärna se en bäver att det lite granna blev ett knivhugg varje gång jag inte såg en. 

Men sedan. Idag. För cirka en och en halv timme sedan inträffade det. Jag var ute på långpromenad med Aquila, hade tagit mig till nya områden i Karlstad och gick ned till vattnet för att låta hunden dricka. Själv satte jag mig ner och tog av mig skorna för att tömma dem på grus. Såg något flyta förbi i vattnet, en bred pinne eller något hann jag tänka innan jag plötsligt kände hur hela min kropp fylldes upp av vetskapen om att "DET DÄR VAR EN BÄVER!". Jag ställde mig upp och sprang längst vattnet, följde efter den flytande saken och visste i hela mitt hjärta att det denna gång verkligen var en bäver. Den lilla flytande saken vände på sig, mot strömmen och mot mig. Det var en bäver. DET VAR EN BÄVER! Det var en livs levande, fantastiskt och underbar bäver som kom simmande motströms. En kort, kort ögonblick tittade den på mig och mina ögon tårades. En bäver. En bäver med glansig päls och ett så himla gulligt ansikte. Jag tror att den bävern var perfekt och finast i världen.

Jag stod där i ungefär tio minuter och tittade på den med tårögda ögon och ett leende som var konstant. Den simmade runt, dök, gnagde på kvistar och flyttade runt grejer innan den till slut försvann upp på en liten ö. Och det var först då det slog mig att jag stod där vid vattenbrynet i bara strumplästen. When love takes over och så vidare.

Det är ju också en sorts idé

Läser om en konstnär som stoppat upp sin gamla katt och gjort den till en helikopter. Vilken absurt roande grej. Men jag tror ändå inte att jag kommer göra så med Aquila när det är hennes tur att gå till de sälla jaktmarkerna. För att se bilder på den flygande katten aka. kattikoptern - kolla här.

Att ha rytmen i blodet

I kväll har jag varit på examensfest och firat mina fina vänner. Det blev dansat en hel del som sig bör. Och det tokiga är att någon filmade mig och brudarna under tiden. Kolla här. Jag är klädd i en vit tröja.

När man finner själsfränder

Vissa låtar träffar hjärtat, detta har jag varit inne på tidigare. Men den senaste reklamen för Norrlands Guld, absolut inget slår den. Varje dag sedan fjärde maj ( JA, jag kommer ihåg första gången jag hörde den.. VIKTIG DAG ) har jag minst två gånger om dagen vrålsjungit på denna fantastiska truddelutt. Mina grannar måste älska mig. Men, inte lika mycket som jag älskar "En Öl"-låten. Larger than life.

Vissa stunder

Mötte två gubbar på en trottoar. Den ena av dem tittade upp på mig och sa: Haha! En rasta-hippie!

Good guy Greg's crow

Kände mig lite besviken på arten "fåglar" igår efter att jag bevittnat det där sablans mordet på en liten baby-duva som begicks av en galen mås. Men, såhär dagen har mitt förtroende för de däringa fjäderfäna kommit åter efter att ha sett kråkan på bilden nedanför. Vilken fin kråk-kille. Vilken miljökämpe! Fåglar tycks ju ändå vara ett rätt reko gäng. Så länge de inte är måsar. Måsar ska jag aldrig mer mata.

Tjena, hur mås det och så vidare

Åh! Har ju glömt att skriva om gårdagens bästa ögonblick. Jag promenerade ned mot stan när det plötsligt landade en tom tonfiskburk framför fötterna på mig. Fallen som man brukar säga "rakt ur skyn". Vad fan är oddsen för det undrar jag?

Bloggtips var det här ja

Klockan är bara elva på morgonen och jag har redan garvat mig själv till tårar av detta inlägg. LÄS!