När hämnden är ljuv

I natt drömde jag att jag åt tacos. Min vän Marias pojkvän Jesper satt mittemot mig under hela tiden och sa: "Tjocksmock, ska du verkligen äta allt det där?". Jag blev så arg på honom att jag senare i min dröm klämde ut en bajskorv, lade den i ett kuvert och skickade till honom. Nu skriver jag upp det i mitt stora anteckningsblock över saker att göra mot framtida ovänner. Vilken känsla av vinst det var.

Och i dag ser jag ut som ovan. Det är ett jävla mysterium att jag inte arbetar som modell. Jag vet. Jaja, något att verkligen glädjas över är det här albumet som får min onsdag att dansa. Dessutom trillade CSN in i dag. Glädjen i att få sina lånade pengar, den går inte av för hackor. Äntligen lill-lördag!

Pengar kan inte köpa lycka men visst fan ler jag

Räknade på min skatteåterbäring i dag och plötsligt kunde jag se min arm färgläggas. Om inte tidigare så i alla fall efter sommaren. Älskar när drömmar blir mål, för då är de inte så långt ifrån att slå in.

I dream it, cause that's the only way it could happen now

Jag är en otålig människa. Hatar att vänta när jag vet vad jag vill. När jag kommer på hur jag vill ha det vill jag omedelbart (eller allra helst nyss) veta om det funkar, om det blir så och när fan det blir så. Så fort jag börjar uppskatta människor vill jag veta om de kommer betyda något sedan. "Jaha du, kommer vi att bli bästisar?", vill jag fråga vid handskakningen. När jag söker in på saker, vare sig det gäller jobb eller utbildning konstaterar jag alltid att väntan på resultatet är olidligt redan minuten efter att jag sökt. Jag vill veta om saker går vägen, om de blir av och när i sådana fall.

Jag älskar att drömma och att fundera på hur jag ska ta sats på bästa sätt för att nå dit. Detta samtidigt som hela den grejen ju gör mig fullständigt galen eftersom jag någonstans hela tiden tänker: Men tänk om det inte går då eller det inte alls är detta jag ska göra? Det får mig att vilja klia upp hela huden. Finns det inget jäkla facit där man kan se lite framtid? En liten fingervisning om att "det kommer gå snabbare om du gör det först eller ringer den där människan", typ. 

Exempelvis: tänk om någon bara sagt åt mig att "Javisst, kommer du och Alex bli ihop" då jag kliade sönder skallen och funderade på vad fan den där människan ville mig. Tänk vad mycket tid jag haft till att tänka på annat. Hade varit så himla fiffigt med någon sorts god fe som kunde reda ut lite tankeknutar de där mest sömnlösa nätterna. 

Jag efterfrågar någon sorts "såja-vännen-se-här-i-kapitel-tre-löser-det-sig-ju"-grej. Då hade det vart mer uthärdligt med den här outhärdliga väntan. Jag vet vad jag vill göra, jag vill klyscha loss och fånga de där drömmarna. Drömjävlarna som oförskämt nog just nu befinner sig i en lite halv-avlägsen framtid. De går inte att fånga just jäkla nu. Åh, det gör mig lite tokig. Fast jag antar att jag borde bli otroligt taggad, också. För att nå stor-drömmen måste jag studsa på några andra drömmar först. Stor-drömmen finns ju inte om de andra drömmarna först finns, i detta fall. Jag måste först sikta på delmålen först. Man måste passera blåbärssoppe-stället innan målgången på Vasaloppet, antar jag. 

Så, det är väl bara att ta sats och sikta lite närmare. Vad fan, roande att jag blir så irriterad av detta med tanke på att jag annars är en true beliver på att man måste "realisera sin mål". Jag har lite bråttom ibland, och just "Bråttom" rimmar så ruskigt illa med "Realistiskt". Storasyster Anna sa för flera år sedan något till mig som jag fortfarande måste upprepa för mig själv ibland: "Du måste göra en sänkning som inte sänker dig". Japp. Så snubblande jäkla enkelt är det ju. Egentligen.

Saker min hjärna hittar på

Jag vet. De flesta skiter högaktningsfullt i andra människors drömmar. Men, nu är det som så att jag drömt en av mina bästa drömmar hittills. Brukar du inte läsa referat av andra människors drömmar så gör ett undantag nu. Här kommer min dröm.

Jag sitter hopkrupen på min säng och kliar mig lite mellan benen, i rent kli-syfte och helt utan några sexuella förhoppningar. Då upptäcker jag plötsligt att jag har en finne där nere. "Denna ska klämmas", konstaterar jag åt mig själv och sätter igång. Jag klämmer och ut pyser det där vita, variga kletet som oftast gömmer sig i finnar. Jag klämmer lite till och ser hur det vita plötsligt ändrar färg och börjar resa sig. Till slut har jag klämt ut något i samma form, färg och storlek som ett litet lillfinger. Jag tar tag i vad det än är och drar. Och då! Då händer det! Det jag drar ut är en fullvuxen snopp! En fullvuxen och klart erigerad snopp. Jag stirrar på den i några sekunder. "Herrejävlar, en kuk! EN KUK! Mellan mina ben! Hur fan förklarar jag detta då?". Jag bestämmer mig för att bli av med den. Jag trycker på den, viker och vecklar och vips, så är den tillbaka på den plats som den kom ifrån. Det enda spåret av den är den lilla finnen jag till en början klämt. 

Jag lutar mig tillbaka i sängen och somnar, utmattad och chockad. Efter ett tag vaknar jag dock och känner att jag håller i något som ligger placerat bredvid mig på kudden. Jag tycker mig känna igen konsistensen och tittar upp. Mycket riktigt: en snopp. "Vad ändå in i?!". Jag sätter mig upp i sängen och ser då att snoppen har en ägare. Det är min Alex som ligger där, helt naken och inte större än en kudde i storlek. 

Därefter vaknar jag. Spontan reaktion: Va?!