Inspiration

Inspiration är en färskvara. Därför blir det jäkligt knepigt när man, sittande framför en hemtenta eller uppsats, plötsligt bestämmer sig för att slå handen i pannan och tonårsvråla: "Men åååh! Ingen inspiration ju!". Rent tidsmässigt finns luckan i schemat, men i huvudet stannar allt på punkt. Punkt. Punkt. Frågetecken. Och vad fan nu då?

Motivation är ju egentligen den enkla biten. För oftast handlar ju motivation om jäkligt simpla frågan: Varför ska jag göra detta? Har jag ett argument till varför ja, då har jag också en anledning till att börja. Inspirationen däremot,  den blir svårare. För det handlar inte om varför, utan om hur. Hur? Med vilka ord? På vilket sätt? Jag slår mig ofta ned, fullt medveten om att "detta måste göras" och därmed full av motivation. Men soamtidigt helt medveten om hur. Inspirationen ligger nere på ettans växel och krypkör, medan motivationen varvar motorn. Och jag tror (eller vill kanske tro) att det är ganska vanligt. Att man helt enkelt inte går igenom alla stegen innan man slår sig ned för att faktiskt skriva den där uppsatsen, hemtentan, eller ansökan hit eller dit. Motivationen är så jäkla stark att man tänker att det bara ska spruta ur fingrarna och synas på varenda bokstav att man fattat, kan och vill. Man står i hallen med skorna på. Taggad och så himla redo att rusa ut genom dörren och vidare till den där arbetsintervjun. Men samtidigt helt jävla naken. Vem ska det imponera på? 

Inspiration är en färskvara. Ingen play-knapp. Inget off eller on, utan en ständig inmatning. Kanske i form av en bok, en film, en serie eller träning. Tänker du bäst när du promenerar - då så, där finns också inspirationen. Det viktiga är det du väljer att göra funkar som en uppmaning till huvudet. Något som säger: "Här har du hjärnan, och snart gör vi något vackert ihop". Typ. Kanske uttrycker jag mig luddigare än vad det var meningen från början. Jag skyller på vinglaset bredvid mig, en lång dag och, ja just det, brist på inspiration. I kväll borde jag ha skrivit några korta kommentarer om kurslitteraturen, skickat iväg och kunnat stryka det från to do-listan. Men. Det går inte. Inte i kväll och nu.  För det går inte att åka hemifrån åtta på morgonen, sitta på seminarium till elva, skynda till jobbet efteråt och komma hem nio på kvällen, äta middag med sambon och sedan bara förvänta sig att fingrarna helt magisk ska veta vad de ska skriva. Huvudet är inte klart, för huvudet har ju inte ens fått påbörja uppgiften. Så därför ska jag göra det lätt för mig själv, läsa kurslitteraturen nu, låta den landa, sova och lagom till frukosten skriva ned mina kommentarer om det hela. Det är ingen idé att slita hår från huvudet när huvudet så tydligt säger nej. Så nu blir det - NEJ! Och god natt!

Ingen måndag i mängden

I dag har det hänt så mycket. Så mycket och samtidigt ingenting. När jag drog av mig täcket i morse stängde en annan person dörren till rummet där hon just tagit cellprov. Medan jag bryggde min första kopp kaffe satt en av mina vänner i ett väntrum, nervöst lyssnande efter ledtrådar i sjukhuskorridorerna i hopp om att höra hur det gått för hennes kärlek. En annan vän låg på ett operationsbord och någonstans stod två älskande med varsin klump i magen. Så nära varandra, men snart i olika länder. Medan jag låg i soffan och lät mig underhållas av slö eftermiddags-tv satt några människor nära mitt hjärta och funderade på blodsocker, blodtryck, framtid och barnnamn. Medan jag läste mail satt en vän på sitt nya jobb, medan en annan firade sin födelsedag och en tredje tvingades överge ett mål till fördel för kroppens bästa. I dag har det hänt så mycket. Runt om mig har så många lopp startats medan jag bara stått i startgropen. I morgon startar jag.

Luras och längtar

Sitter vid fönstret och kikar ut på en blå himmel. Jag har på mig ett par jeansshorts och en t-shirt. Och om jag anstränger mig kan jag nästan övertyga mig själv om att jag inte fryser. Träden utanför vajar till vad som skulle kunna vara en sommarbris. Jag tänker att det är exakt som om det vore sommar nu. Men när jag tittar på den högsta björken där ute slås jag av tanken att jag inte riktigt minns hur träden ser ut när de har löv.

Därför gör jag det

Under gårdagens träningspass hörde jag en kille som högljutt annonserade för oss andra att träning faktiskt bara är ett substitut för något man saknar och att alla som tränar gör det på grund av något de inte har. Han sa att de timmarna folk lägger på träningen är tid de egentligen önskat att de kunnat lägga på att vara med någon eller göra något annat. Jag började fundera på det hela. Först förbannad, sedan arg och sedan mer sansad. Träning är ett ofantligt brett ämne att attackera. Och att göra antaganden om alla som tränar gör ämnet ännu bredare och ännu mera svårfångat. För hur många träningsformer finns det? Hur många utövare finns det? Jag kan inte ens dra en gissning kring det, kan inte se ansiktet på ens hälften av dem framför mig. Men hans mening var ändå att alla som tränar gör det på grund av något de inte har.

Jag testade hypotesen på mig själv med den enkla frågan: Varför tränar jag?

Mitt första argument är för att jag kan. Jag tränar för att jag kan. För att min kropp kan springa, för att den kan lyfta, för att den kan hoppa, balansera och cykla. För att jag hela tiden tror.. eller nej, för att jag ta mig fan hela tiden vet att min kropp kan mer. Jag tränar för att jag vet att jag kan utvecklas. Jag kan bli friskare, starkare, snabbare. Det handlar om en helt egocentrisk handling. I ett liv där så mycket handlar om relationer och att finnas bredvid/ihop/omkring andra människor blir träningen något jag kan göra enbart för mig. Jag tränar för att det ger mig en tid på dygnet då något så basalt som min andning är det viktigaste. Träningen håller mig medveten om min hälsa. Hur mår jag? Jag tränar för att det påminner mig om att det är viktigast. Jag har alltid varit fäst vid tanken om mål. Jag älskar tanken att sträva mot något. Vare sig det rör sig om att få drömjobbet eller lära mig laga en maträtt. Och i träningen hittar jag alltid mål. När saker känns osäkra på andra plan så vet jag alltid vad mitt mål är där i alla fall. Där på gymmet, vid skivstången, stående framför en kettlebell eller i löpspåret finns alltid en tydlig målbild. Känslan av att klara sina första chins, känslan av att lyfta mer, att kunna öka tempot och faktiskt må bättre efter varje pass. Den känslan gör att jag tränar. Känslan av att jag faktiskt hela tiden kan mer. Jag tränar inte för att jag saknar något, utan för att jag vill behålla och ha mer. För att jag tror att en stark kropp är en frisk kropp. Och att vara frisk är faktiskt ännu en intention jag har. Jag tränar för hälsa. Och för att det får mig att försöka mig på saker som på bilden nedanför.

Varför tränar du? Eller varför tränar du inte?

Hälsan tiger still

Fick ett mail från en av mina lärare som funderade på varför så få fyllt i kursenkäten. Han skrev: "Hälsan tiger still eller orkar ni inte?". Jag antar att jag borde fokuserat på resten av hans text och sedan svarat på enkäten. Men jag fastnade på det där uttrycket. Hälsan tiger still.

För, jag har tänkt på det så många gånger. Hur orden rasade ur mig förut men hur de nu stannar hos mig. Tänkt på hur jag täckt sidor av snurrande tankar, stannat uppe på natten och skrivit tills jag inte orkat skriva längre. Varenda tanke fanns på pränt, till jag träffade honom och plötsligt blev "tyst". Jag behövde inte hålla på och känna så jävla mycket hela tiden även om jag kände mer än någonsin. Är det inte konstigt hur lyckan inte behöver skrikas ut. Hur den liksom syns ändå, hur den räcker som den är och bara behöver vara en känsla i mitt huvud och inte på papper för andra att läsa. Kreativitet gror i ensamhet, sa någon. Tänk om det är så?

"Var plåga har sitt skri för sig, men hälsan tiger still." 

 Uttrycket är hämtat från Erik Gustaf Geijers dikt Odalbonden från 1811. 

Näsa mot nos

En bekant lade upp en bild på facebook föreställande hennes barn och hund, fångade mitt i en kram. Bildtexten var: "Barn mår bra med djur". Och på en sekund blev jag så jävla blödig. Tårar i ögonen och hela skiten. Tänkte på hur sant det var, mindes alla mina gamla vänner som lämnat. Mina fyrbenta och bästa vänner som funnits där hela barndomen igenom.

Jag är så ofantligt tacksam till mina föräldrar som sett till att vi haft hundar i huset, som sett till att det ständigt varit en vän som väntat där hemma. Jag tror faktiskt aldrig att jag har känt mig ensam. För även när vännerna i skolan bråkat eller jag rusat in på rummet för att gråta efter föräldraskrik så har det alltid funnits en vän där. En hundnos som puffat på en för att de känt att man är ledsen, som visat att "Jag är ju här för dig". Jag saknar ännu mina vänner som funnits och lämnat, ibland alldeles för tidigt. Pappa sa någon gång att den röda solnedgången är våra röda settrar som rusar över himlen, ännu på jakt där uppe i sälla jaktmarkerna. Jag väljer att tro på det. Varje gång jag ser himlen färgas röd ser jag Lord, Alva och Freja springa över himlen på friska ben. Mina bästa barndomsvänner. 

Slås av tanken på att jag tog mitt bästa beslut som trettonåring. Då köpte jag min Aquila. Min bästis. Min bästis som är den allra klokaste, roligaste och mysigaste jag vet. Hon påminner mig om att busa och finna det helt fantastiska med en enkel pinne. Hon säger ifrån när vi sovit för lite och är världens bästa på att ta sovmorgon. Hon är väldigt tydlig när hon tycker att man är lite för flamsig. Hon är uppmärksam på när saker är annorlunda och vaktar huset mot knepiga ljud. Hon får mig att öka takten på springturer och testa främmande stigar till nya platser och utsikter. Min kloka klokbok till hund är till och med så klok att hon vet att man inte behöver skrika. När jag och Alexander bråkar ställer sig Aquila mitt emellan och lägger en tass på den som skriker högst. På bilden ovanför ser ni Aquila och Freja, under deras sista sommar ihop. 

Hej och hej då

Nu har sommaren verkligen börjat vinka hej då på allvar. Vänner har återvänt till sina studiestäder, vardagsklockan har börjat ticka och några stygga träd har till och med börjat kasta av sig löven. Det är inte sommar och inte höst. Det är mellanting, treans växel och mitt-i-veckan-köttbullar. Just nu väntar jag mest, trappar ned tempot på vissa håll och trappar upp tempot på andra. Småplockar med saker hemma, pratar flytt, planerar flytt, kontaktar skola, kollar kurslitteratur, schema-checkar och väntar.

Man ska sikta även om man står på en raksträcka

Rätt ofta så pratar man om saker som varit. Man passerar GG och minns utekvällar, loggar in på sin gamla bilddagbok och påminns om gamla vänner. Någon skriver ett sms, föreslår att man ska ses och "prata minnen". Mycket som varit fortsätter på något sätt genom det. Genom att man fortsätter prata om dem. Man minns, kommer ihåg hur det var och varför det inte är så nu. Eller tvärtom. Jag funderar väldigt ofta på sådana saker. Frågar mig själv vad som gjorde att jag föll för honom, varför de gjorde slut, när vändpunkten kom, hur han kunde göra så mot henne, varför jag mådde så dåligt då och varför jag mår så bra nu. Jag tror att det är klokt. Jag tror att det är viktigt. Viktigt för att man ska kunna fortsätta lära så länge man lever och fortsätta bli stark av det som inte dödade. Allt det där, för att man ska kunna fortsätta carpe vad man fan man vill.

Men vilken är the soundtack of our life

Det finns en del låtar, en del låtar som bara träffar så satans rätt. Mitt i känselspröt. Det är som att vissa låtar bara penetrerar och landar mitt i ett minne, en gammal känsla, ett dammigt ex-arkiv. Helt utan att man saknar personen eller det som var så bara faller man omkull lite ändå och minns precis vad som hände då, hur man kände, hur man garvade, hur man grät, hur man hoppades och kanske hur man sedan vann. Låtar är verkligen på många sätt inramningen av ens liv. Eller hur? Om det så är låtarna som får en att minnas för att man lyssnade på dem då eller för att de väcker känslan åter.

Spice Girls och Five kommer alltid vara lika med mina lågstadie-år. Den pinsamt klyschiga "Don't wanna miss a thing" med Aerosmith kommer alltid vara tonårshångel och förlorad oskuld. Den Svenska Björnstammens "Kärlekens Matadorer" kommer alltid väcka känslan av att falla på samma sätt som deras "Vart jag mig i världen vänder" alltid kommer väcka svettiga Mallis-kvällar till liv igen. På samma sätt som vissa låtar fanns med i det dåvarande nu:et och därför blivit lika med ett minne så finns det ju också låtar som bara väcker känslan igen, helt utan att de spelades då. "The ballad av of me and my friends" av Frank Turner kommer alltid göra mig gråtfärdigt-jävla-stolt över mina vänner, helt utan att vi egentligen lyssnat på den ihop. Men den sammanfattar känslan de ger mig. Det är samma sak med FUN.'s låt "We are young" som helt enkelt gör mig oövervinnelig under de fyra minuter och elva sekunder den pågår utan att den egentligen spelats i ett avgörande ögonblick. Den väcker bara ett sjuhelvetes livspepp. 

Under förra veckan lyssnade jag på en låt som fullständigt attackerade mig med känslan av ett slut, känslan av att det inte längre räcker att älska någon. Det är Uddevallas Newkid som sjunger och den heter "Hon vill va blind". Jag vill inte att den ska ta slut när jag lyssnar på den. Det är häftigt med låtar som ruskar om något inuti en. Fan, hade varit fräckt att kunna göra musik. Att kunna ruska sig själv.

Och vi kallar dem spöken

Känslan när något förflutet hamnar mitt i nuet och man liksom kraschar lite. När någon man älskat plötsligt står framför en igen och hela kroppen blir en isbit. När man ser vännen man förlorat plötsligt stå där och den omedelbara reaktionen är att vända huvudet åt ett annat håll. När man ser honom på håll, han som man förut alltid stavat i kursivt, och ens enda reaktion är att vända, vrida och byta håll. Att med hela kroppen och vartenda känselspröt bara värja sig. Se mig inte för helvete ditt jävla helvete!

Så länge de håller sig på sin sida av stan kan man vara ganska säker på att de bara var ett enda "Äh", en sorts parantes i livet, gjorda för en tid, en perfekt vän just då och bara en i raden av de som sett en naken. Men så står de plötsligt framför en igen och satan vad det inte känns som ett "Äh". Istället för att rycka på axlarna kastar man sig flämtande in mellan Icas hyllor, rätt in bland blöjorna. Istället för att fortsätta gå, säga hej och bevisa att allt är lugnt så hivar man upp en bok framför ansiktet, låtsats ha glömt något och vänder, vrider, värjer sig. Alla dessa människor som berört en. De är de riktiga spökena. De säger ingenting, men bara genom att plötsligt befinna sig där man själv tänkt vara så så skriker hela deras existens ändå "Buh". Buh, jag kan ännu välta dig.

Det är så satans irriterande. Det är lika irriterande som skönt sedan när de där spökena inte längre skrämmer. För det kommer en sådan tid också. En förlorad vän kommer inte för alltid få en att fly och plötsligt finna sig själv med hjärtat rusande på bussens främre säte efter att man tyckt sig känna igen frisyren på mittraden. Hans ögon kommer inte alltid få dig att känna dig naken. Hans blick kommer inte alltid tala om för dig att du krossat hans hjärta. En dag ska du kunna fråga henne hur läget är igen. De flesta spöken går att få något sorts liv i. Vi hamnar aldrig där vi var, men det är rätt okej ändå.

I dream it, cause that's the only way it could happen now

Jag är en otålig människa. Hatar att vänta när jag vet vad jag vill. När jag kommer på hur jag vill ha det vill jag omedelbart (eller allra helst nyss) veta om det funkar, om det blir så och när fan det blir så. Så fort jag börjar uppskatta människor vill jag veta om de kommer betyda något sedan. "Jaha du, kommer vi att bli bästisar?", vill jag fråga vid handskakningen. När jag söker in på saker, vare sig det gäller jobb eller utbildning konstaterar jag alltid att väntan på resultatet är olidligt redan minuten efter att jag sökt. Jag vill veta om saker går vägen, om de blir av och när i sådana fall.

Jag älskar att drömma och att fundera på hur jag ska ta sats på bästa sätt för att nå dit. Detta samtidigt som hela den grejen ju gör mig fullständigt galen eftersom jag någonstans hela tiden tänker: Men tänk om det inte går då eller det inte alls är detta jag ska göra? Det får mig att vilja klia upp hela huden. Finns det inget jäkla facit där man kan se lite framtid? En liten fingervisning om att "det kommer gå snabbare om du gör det först eller ringer den där människan", typ. 

Exempelvis: tänk om någon bara sagt åt mig att "Javisst, kommer du och Alex bli ihop" då jag kliade sönder skallen och funderade på vad fan den där människan ville mig. Tänk vad mycket tid jag haft till att tänka på annat. Hade varit så himla fiffigt med någon sorts god fe som kunde reda ut lite tankeknutar de där mest sömnlösa nätterna. 

Jag efterfrågar någon sorts "såja-vännen-se-här-i-kapitel-tre-löser-det-sig-ju"-grej. Då hade det vart mer uthärdligt med den här outhärdliga väntan. Jag vet vad jag vill göra, jag vill klyscha loss och fånga de där drömmarna. Drömjävlarna som oförskämt nog just nu befinner sig i en lite halv-avlägsen framtid. De går inte att fånga just jäkla nu. Åh, det gör mig lite tokig. Fast jag antar att jag borde bli otroligt taggad, också. För att nå stor-drömmen måste jag studsa på några andra drömmar först. Stor-drömmen finns ju inte om de andra drömmarna först finns, i detta fall. Jag måste först sikta på delmålen först. Man måste passera blåbärssoppe-stället innan målgången på Vasaloppet, antar jag. 

Så, det är väl bara att ta sats och sikta lite närmare. Vad fan, roande att jag blir så irriterad av detta med tanke på att jag annars är en true beliver på att man måste "realisera sin mål". Jag har lite bråttom ibland, och just "Bråttom" rimmar så ruskigt illa med "Realistiskt". Storasyster Anna sa för flera år sedan något till mig som jag fortfarande måste upprepa för mig själv ibland: "Du måste göra en sänkning som inte sänker dig". Japp. Så snubblande jäkla enkelt är det ju. Egentligen.

Don't let me live in vain

Jag tänker ofta på döden. Eller kanske inte döden som ting. Utan mer: "Vad fan skulle hända om jag bara gick och dog?" Brutalt, kan tyckas. Men jag tänker ofta så, speciellt när jag är ute och går, om jag snubblar till eller passerar övergångsställen. Inte manisk, men då och då inkräktar ändå tanken på vad fan som skulle hända om jag dog.

Alla önskar väl att man när man dör ska ha gjort skillnad. Att man ska ha lämnat ett avtryck. Att man för någon, någonstans, på något sätt verkligen spelat roll. Kanske inte avgjort det stora, men åtminstone det lilla. Jag tror det är det jag tänker på. Så egentligen kanske jag tänker mer på mitt liv, på vad fan som skulle hända om det skulle bli så illa att det bara tog slut. Vem skulle få första samtalet? Hade någon fastnat i sorgen? Eller, hade det inte vart någon större grej? Ett "Jaha", en svartklädd begravning och sedan jobb på måndag igen. Vart hade mina drömmar tagit vägen? Mina planer? Tänk om allt slutat precis här? Om jag aldrig hann göra det jag tänkt, om jag inte hunnit klart, om jag inte hunnit börja. Hade någon gjort som Laleh sjunger och berättat min historia? Vad hade de sagt?

Speciellt tycks sådana här tankar trampa in när jag är tillfreds, men också när jag just börjat planera något eller kanske för många gånger sagt att jag är glad, nervös, lycklig, kär. När jag är uppe i fart, då tänker jag: "..och nu dör jag väl också".

Jag saknar dig som fan, din jävla apa

Jag och Christine satt och åt frukost i morse till tonerna av Hellströms låt "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig" då hon tittade upp från sin müsli, slog ut med armarna och halvt besvärat, halvt glatt utbrast: Ja, men precis, så är det ju!

Och sådant är den ju med den där kärleken. Inte bara när den är olycklig och över, utan ibland också mitt upp i allt det fantastiska. Mitt upp i nykärleken, förälskelsen eller flörten så är den så satans besvärande ibland. För plötsligt saknar man, plötsligt väntar man på någon annan, plötsligt tänker man kanske först på henne och honom innan man tänker på sig själv, plötsligt är man så liten inför de stora känslorna, plötsligt är man sårbar.. sårbar, sårbar, sårbar.. Och det, den där förbannande sårbarheten, känns ju ibland som ett öde värre än en livstid med analklåda.

Jag och Christine pratade om hur verkligt provocerande det ibland kan vara att vara kär. För när man är kär, när man har träffat någon som får det att kännas sådär i magen, då börjar man ju nästan omgående också att sakna dem när de inte är bredvid. Man börjar tänka på dem, och ännu värre, man börjar tänka på vad de tänker på. Jag kan bli så himla irriterad över själva saknaden, arg på hjärtat som bara vill ha honom och nästan förbannad på honom för att han gör så här. För att han gjort mig kär och får mig att sakna honom i helt vardagliga lägen ( när jag borstar tänderna, när hans kudde är tom, när jag diskar ). Saknad är en känsla av att stå på en busshållplats i minusgrader. Men det är också en känsla av att stiga på en varm buss när luften utanför är kall.

Saknad är ett kvitto på det där, en bekräftelse på att jag vill bara vara med dig. Saknaden talar om för mig att det är värt det, att han är värd det. Men ibland så känns det ändå bara som Christine sjungande sammanfattade sin situation genom att citera gamle herr Broberg: "Jag älskar dig, ditt helvete". 

If you want to be happy, be

Alltså, ibland fastnar man i tankesnurror som inte riktigt tar slut åt något håll. Ni vet, som när man sitter på en gunga och börjar snurra den åt ett håll så att repen tvinnar ihop sig så hårt att de helt av sig själv kommer tvinna ihop sig åt andra hållet när man väl släpper taget. Som sådana där kulrader som alltid står på viktiga personers skrivbord, där kulorna på sidorna ständigt slås fram och tillbaka. En ständig rörelse, utan utveckling. Visst kan tankarna funka exakt så ibland. För mig är det oftast framtidstankar som gör att det tvinnar upp sig, att jag fastnar och bara matar ett tomt eko. Att planera framåt, att ha drömmar och motivation är det viktigaste för en människas hälsa. Så har jag lärt mig att det är och så tror jag verkligen att det är. De gånger jag mått som sämst är då jag drömt som minst. När fokus varit precis framför mina tår, eller enskilt på min mages reflektion i spegeln. Då har jag mått så fruktansvärt dåligt. När man inte siktar och inte vet var man vill, då kommer hopplösheten.

Och hopplösheten, det är vår värsta fiende inom alla livets kategorier. En människa som upplever sin situation som hopplös kommer lägga av eller helt enkelt aldrig börja. Hopplösheten är en gegga som täpper igen våra porer och lurar oss att tro att vi är hjälplösa, att det inte är någon idé. Hopplöshet föds ofta ur en motgång, när vi tvingas backa när vi tänkt rusa. Eller i vägskäl, när vi står mellan val, när vi ska bestämma nästa sikte och plötsligt inte är säkra längre. Då är det jättelätt att inta fosterställning och inte orka, inte kunna eller ens vilja välja. För tänk om vi väljer fel? Nuet avgör framtiden, och vi krampar. Vi krampar och glömmer bort att hopplösheten bara är en gegga. Jag tror verkligen att hopplöshet är en direkt följd av tankar vi låtit tvinnas för länge. Vi har liksom glömt bort att det ju för helvete bara är att ställa ned fötterna i marken för att få gungans snurrar att sluta. Vält kulraden!

Alla har väl någon gång pratat med en vän som mått dåligt, som viljat kräkas på sin situation och bara lägga av med allt. Och även om man hört all skit som står på för vännen så ser man ju, som publik, att det inte kommer att vara förevigt. Som åskådare ser man lösningen och den där omtalade solen bakom molnen. Ändå glömmer vi gärna bort det när vi själva sitter i en situation vi inte är bekväm i. Något som landat snett välter oss helt, även om vi skulle rått någon annan i samma situation att helt enkelt "släppa det". Självklart ska man inte ta beslut på en höft och släppa obekväma saker så fort de dyker upp. Reflektion för att förstå sin situation är nödvändigt. Jag vet inte vem som sa det, men visdomsord till trots är följande: "Happiness is not the absence of problems, it's the ability to deal with them."

Jag tror på något som i böckerna beskrivs som en känsla av sammanhang. När vi kan begripa vår situation, hantera dess följder och behålla en känsla av vår egna meningsfullhet. Då kan vi också förstå. Då har vi klätt av situationen och funnit dess sammanhang. På samma sätt som vi stänger av en film vi inte fattar handlingen i, tappar vi lusten för vår egna utveckling när vi inte förstår hur stegen vi tar ska ta oss framåt. När vi tillåter händelser att äta upp oss måste vi komma ihåg det svåraste och enklaste jävla rådet i boken - släpp det. Släpp det du grävt ned dig ur, stig upp på läktaren och se på situationen rent kliniskt. Var din egna bästa vän. Det är väldigt sällan hopplöst. Tvärtom är det väldigt ofta bara att göra som den gamle moralfilosofen Leo Tolstoy sa: "If you want to be happy, be."

Livet på en snodd

Älskar det här inlägget så himla mycket. Inte för att det är så satans välskrivet, för det är det inte. Men för att Calle har pinpointat exakt det där, den där känslan av när saker helt plötsligt händer på exakt samma gång. Ni vet, man trampar runt i ungefär samma takt och sedan är det helt plötsligt som att man är sen till alla bussar och tåg i hela stan och bara rusar, rusar, rusar. Plötsligt står man mitt i det där året, det året som förändrade. Plötsligt är livet en gummisnodd som skjuts iväg.

Något som jag tycker är riktigt stort

Har suttit och tittat på gamla bilder och än en gång kommit fram till att jag inte fattar kameror. Jag kan inte förstå mig på hur de funkar. Även om jag läser om det så kan jag inte ta in det och på riktigt förstå mekaniken. För hur fan är det möjligt att liksom frysa ögonblick, att göra en evighet av ett nu? För det är ju det som fotografier är, bevarade ögonblick. Ögonblick som på något sätt kommer fortsätta för alltid.

Människor kommer och går ur ens liv, men där på fotografiet kommer ni två alltid att vara ett par, där på fotografiet kommer hon alltid att vara din vän och studentmössan evigt vit. Fotografier, det är så mycket vardagsmat. Men jag kommer aldrig sluta att imponeras av dem, hur de liksom är det förflutna fast ändå precis där man är. Jag tycker att det är skithäftigt. 

Jag och hösten

Jag och hösten, så lyckliga, så olyckliga. Ihop, i alla fall. Älskar hösten när den lyser med sin knappt värmande sol och visar upp alla färger som den skapat. Hatar hösten när den lägger gråa höstmoln över staden och skapar ett sådant där ljus där varenda finne syns. I dag har hösten bjudit mig på både och, även om jag sagt att jag bara vill ha den där fina delen. Vi har ett perfekt hatkärlek-förhållande, vi två.

På tåget

Jag blir så nyfiken av att åka tåg. Så himla, nästan besvärande, nyfiken på att se mer. Inte av världen i stort egentligen, utan bara av vårt lilla Sverige. För det finns ju så många platser här som jag inte vet något om, så många människor som jag aldrig suttit ned för att fika ihop med. Tänk alla livsöden som finns i de där små stugorna som jag bara susar förbi nu. Vilka är det som bor där, till synes mitt i ingenstans? Tänk så många historier och anekdoter jag passerar. Tänk alla rynkiga händer innanför de där stugväggarna som jag kunnat sitta mittemot och fått lyssna till. Om jag ens vetat vad den här platsen heter.

Tänk att jag inte har en aning om den här platsen egentligen, vart närmsta busshållplats ligger, var närmsta granne hittas. Vad gör ni där innanför? Vad heter den här platsen? Hur länge har du bott här?

En bild jag tittar på dagligen

Den här bilden gör mig inspirerad. Den får mig att skriva, att komma ihåg låtar, att vilja ut för att promenera, att ringa vänner, att önska mig en tatueringstid till i morgon eller nyss, att längta, att klysch-flumma och drömma stort. Jag tittar på den dagligen och får samma känsla varje gång.

Seize your life

You're the reason why you're smiling. You're the reason why it's itching. You are the one person who can make your dreams come true. You direct your own life. You pick the scenes to live trough, you pick the people surrounding you. You decide where to aim. Change what is wrong. Feel, for you. And remember that all emotions are beautiful. Choose, for you. And be happy with your choice, wherever it takes you. Because when you choose for yourself it can't be wrong. Whatever. It's yours. Your choice. Your movie to direct. Don't let anyone else choose for you. Never let them turn your movie into their cheap ripoff. You direct your own life. 

Make it an Oscar, honey.