Världsherravälde

Jag överlevde Göteborgsvarvet trots mitt ostrukturerade vis att attackera det hela. Utan egentlig löpträning (har joggat som längst 5 kilometer sedan i somras) och med nya skor på fötterna tog jag mig igenom. Trots att jag dagen innan varit på vårkonferens med nya jobbet, druckit drinkar jag kanske inte borde ha druckit och sedan snubblat hem runt halvtvå så klarade jag det! Och jag höll faktiskt aldrig på att dö. Jag hade ta mig fan kul till och med. Kunde jogga hela vägen och uppskatta allt som pågick runt om. Log åt snälla människor som dragit fram vattenslangar att duscha oss med, applåderade åt musikanterna och tackade varenda funktionär som gav mig vatten. Känslan när jag passerade milen och insåg att det nog skulle gå hela vägen var ofantligt häftig. Kände mig så himla stolt över varenda steg jag tog därefter. Och när det började bli tungt, strax efter avenyn med cirka fyra kilometer kvar, hörde jag plötsligt bekanta röster ropa mitt namn. Min syster Karin, hennes make och min sambo hade ställt sig så himla rätt och fick de sista kilometrarna att gå snabbt även om de egentligen passerade långsammare på uret. Tankarna in mot mål var det Karin ropat, det vill säga: "Världsherravälde!". Gick i mål på 2:25 och ville highfive:a mig igenom hela Göteborg. Jag gjorde det! Tack alla som stöttat och tänkt lite extra på mig. Tack varenda en av er som stod längst spåret och hejade. Ni gjorde det så himla mycket enklare.

Jag och den där medaljen som för mig är värd sin vikt i guld.

Kände och känner mig så jäkla oslagbar, även om jag belönades med två ordentliga kräk-omgångar på vägen hem från varvet. Fick även två blå tånaglar. Samt ett par ordentligt stela ben som helst inte går nedför trappor än. Men vet ni vad, det var så himla värt det och så kul. När jag fick mig medalj tänkte jag nästan fälla en glädjetår. JAG GJORDE DET!

Inför Göteborgsvarvet

Om jag dör är det såhär jag vill att ni ska minnas mig. 

Äntligen börjar jag klättra på den där sablans stegen

Mitt absoluta sikte de senaste åren har varit att arbeta på en plats som står för det jag tycker att träning är och ska vara. För mig ska träning, och därmed hälsa, inte vara en lyxvara utan något som är tillgängligt för alla oberoende av hur ens livssituation ser ut. Det ska inte vara att passa tider och hinna med. Det ska inte vara en knut i magen då pengarna dras.

Mitt sikte och min dröm har varit att jobba på en plats där den tillgängliga, enkla och roliga träningen står i centrum. I dag går jag till Fitness24Seven och skriver på anställningspapper. 

När man står lite på sidan om och försöker förstå

Sitter och pluggar. Studerar just nu Body Magazine. Kanske den roligaste litteratur jag någonsin tagit mig an på ett "akademiskt" vis. Det jag inser när jag bläddrar i den är att den är nästintill helt oöversättlig till min vardag. Visst kan jag inspireras, hitta nya övningar och ibland så kallad "ny forskning" som presenterar roliga saker. Men, jag blir lite matt.

I deras artikel "Billig Byggarmat" lägger de upp en plan som gör att matkostnaden landar på 2600 kronor i månaden. De anser att det är rimligt för alla som inte "super i tid och otid". Enligt Riksmaten lägger en vuxen person cirka 1900 kronor i månaden. Jag och Alex handlar för omkring 500-800 kronor i veckan, beroende på vilka varor som behövs fyllas på där och då. Det betyder att vår månadskostnad landar på omkring 2000-3200 kronor för två personer. Vi handlar gärna ekologiskt men landar alltså trots det på denna ganska låga summa om man ska jämföra med snittet. Vi har ingen full kyl där varorna står tills de ruttnar bort, utan handlar hem i den takt vi äter. Jag förstår inte hur Bodys billiga byggarmat kan komma upp i 2600 kronor i månaden för en person.

I en annan artikel låter de Georg Hällstorp agera gästkock. Han berättar om hur han de senaste åren äter så ren mat som möjligt. När någon säger ren mat tänker jag paleo, ekologiskt och korta led från mark till affär. Så tänker inte Georg. Han tipsar om sitt Fluff 2.0 som innehåller 200 gram frysta jordgubbar, 50 gram whey proteinpulver med citronsmak, 1/2 dl thaisoppa och en matsked currypasta. Varor som alltid finns hemma hos Georg är proteinpulver, sötningsmedel och mager mjukost. Och jag tänker, är det verkligen ren mat? När jag tänker på sådana produkter ser jag långa led av processer och fabriker framför mig. Och jag vet inte, men för mig känns det inte alls särskilt rent. Jag säger inte att jag aldrig har sådana varor hemma, för det har jag. Men jag står ju inte och kallar min kyl för ren heller. 

En tredje artikel med rubriken "MAX DEFF - på rekordtid" tipsar de om hur man toppar formen på fyra veckor via deras kost och träningsprogram. Kostplanen de lägger upp för en kvinna på 60 kg är helt absurd. De föreslår ett energiintag på fåniga 935 kcal. BMR, det vill säga den basala metabolismen, för en kvinna på 60 kg kräver 1555 kcal. De rekommenderar samtidigt det enorma proteinintaget 58 E%. Protein som kroppen inte hemskt gärna tar upp då den befinner sig i obalans. Energibalansen är helt avgörande för proteinbalansen. Jag förstår det är en extrem plan för snabba resultat. Men vad fan? Hur kan de rekommendera ett energiintag under BMR? BMR som ju för i helvete är det kroppen behöver för att hålla igång hjärta, lever, tarmar.. basala himla funktioner.. Hur kan de rekommendera det energiintaget ihop med hård träning. VA?! Hur förväntar de sig att en människa ska kunna stå rakt efter fyra veckor av deras MAXDEFF? Det kanske inte spelar någon roll? Magrutorna sitter ju plats i alla fall. Eller? 

Fan. Jag blir som sagt lite matt. 

Min bästa grönsakssoppa

Ikväll tänker jag presentera er för mitt enkla, goda, nyttiga, vegetariska och ekonomiska sopprecept. Jag lovar, det här kommer få era smaklökar att jubla och eventuella förkylningar att bege sig vidare på stört. En av mina lärare säger alltid att "fisk är kul" för att få oss att äta mer av det. Men jag säger: Soppa är kul! Via 5 små steg har ni inom kort en prima torsdagssoppa framför er. Soppan räcker till två hungriga vargar, annars ca 3-4 personer. 

1. Utrusta dig själv med en glas vin. Varför? För att du får. För att det smakar bra. För att det snart är fredag.

2. Hacka grönsaker som du tycker smakar bra. I mitt fall föll valet på en "Husmans"-påse. Det vill säga den perfekta blandningen av morötter, rödbetor, palsternacka, rotselleri, kålrot och gullök. Blott 15 kronor gick den på.

3. Bryn vitlök och gullök tills de fått prima färg och doft. 

4. Häll i vatten och resten av grönsakerna. Koka upp, kasta i en tärning grönsaksbuljong och krydda efter smak med salt, peppar, örter och dylika godsaker. Vid denna tidpunkt doftar köket såpass gott att till och med hundar kommer tigga.

5. Då grönsakerna mjuknat drar du kastrullen från plattan och mixar alltihop till en slät soppa. Beroende på hur tjock du vill ha soppan kan du behöva hälla av en del vatten innan mixande. Tillsätt eventuellt havregrädde eller kokosmjölk för att få en tjockare soppa med rundare smak (funkar förstås också med mjölk och matlagningsgrädde). Toppa med gröna bönor och ännu mer örter. Titta på ditt mästerverk. Servera det ihop med vitlöksbröd. Skåla, ät och njut. 

Och eftersom jag tycker det är hysteriskt kul att jag numera kan beräkna näringsvärden på grejjor så har jag tagit mig friheten att göra just detta. Med bröd och eventuell skvätt kokosmjölk inräknat blir det som följer:  

Hela portionen: 628 kcal 

(ca 200-250 kcal/portion)

Protein: 7 E%. 

Fett: 30E%

Kolhydrater: 48E%

Rätten är inte någon varje-dag-rätt. Detta eftersom den ligger relativt lågt på proteinmängden. Men dagar då aktiviteterna  varit färre eller du helt enkelt vill att det ska vara gott, enkelt och billigt så passar den perfekt. Men ja, den ska kanske ses mer som en lätt lunchrätt än en middag. 

Därför gör jag det

Under gårdagens träningspass hörde jag en kille som högljutt annonserade för oss andra att träning faktiskt bara är ett substitut för något man saknar och att alla som tränar gör det på grund av något de inte har. Han sa att de timmarna folk lägger på träningen är tid de egentligen önskat att de kunnat lägga på att vara med någon eller göra något annat. Jag började fundera på det hela. Först förbannad, sedan arg och sedan mer sansad. Träning är ett ofantligt brett ämne att attackera. Och att göra antaganden om alla som tränar gör ämnet ännu bredare och ännu mera svårfångat. För hur många träningsformer finns det? Hur många utövare finns det? Jag kan inte ens dra en gissning kring det, kan inte se ansiktet på ens hälften av dem framför mig. Men hans mening var ändå att alla som tränar gör det på grund av något de inte har.

Jag testade hypotesen på mig själv med den enkla frågan: Varför tränar jag?

Mitt första argument är för att jag kan. Jag tränar för att jag kan. För att min kropp kan springa, för att den kan lyfta, för att den kan hoppa, balansera och cykla. För att jag hela tiden tror.. eller nej, för att jag ta mig fan hela tiden vet att min kropp kan mer. Jag tränar för att jag vet att jag kan utvecklas. Jag kan bli friskare, starkare, snabbare. Det handlar om en helt egocentrisk handling. I ett liv där så mycket handlar om relationer och att finnas bredvid/ihop/omkring andra människor blir träningen något jag kan göra enbart för mig. Jag tränar för att det ger mig en tid på dygnet då något så basalt som min andning är det viktigaste. Träningen håller mig medveten om min hälsa. Hur mår jag? Jag tränar för att det påminner mig om att det är viktigast. Jag har alltid varit fäst vid tanken om mål. Jag älskar tanken att sträva mot något. Vare sig det rör sig om att få drömjobbet eller lära mig laga en maträtt. Och i träningen hittar jag alltid mål. När saker känns osäkra på andra plan så vet jag alltid vad mitt mål är där i alla fall. Där på gymmet, vid skivstången, stående framför en kettlebell eller i löpspåret finns alltid en tydlig målbild. Känslan av att klara sina första chins, känslan av att lyfta mer, att kunna öka tempot och faktiskt må bättre efter varje pass. Den känslan gör att jag tränar. Känslan av att jag faktiskt hela tiden kan mer. Jag tränar inte för att jag saknar något, utan för att jag vill behålla och ha mer. För att jag tror att en stark kropp är en frisk kropp. Och att vara frisk är faktiskt ännu en intention jag har. Jag tränar för hälsa. Och för att det får mig att försöka mig på saker som på bilden nedanför.

Varför tränar du? Eller varför tränar du inte?

Hälsan tiger still

Fick ett mail från en av mina lärare som funderade på varför så få fyllt i kursenkäten. Han skrev: "Hälsan tiger still eller orkar ni inte?". Jag antar att jag borde fokuserat på resten av hans text och sedan svarat på enkäten. Men jag fastnade på det där uttrycket. Hälsan tiger still.

För, jag har tänkt på det så många gånger. Hur orden rasade ur mig förut men hur de nu stannar hos mig. Tänkt på hur jag täckt sidor av snurrande tankar, stannat uppe på natten och skrivit tills jag inte orkat skriva längre. Varenda tanke fanns på pränt, till jag träffade honom och plötsligt blev "tyst". Jag behövde inte hålla på och känna så jävla mycket hela tiden även om jag kände mer än någonsin. Är det inte konstigt hur lyckan inte behöver skrikas ut. Hur den liksom syns ändå, hur den räcker som den är och bara behöver vara en känsla i mitt huvud och inte på papper för andra att läsa. Kreativitet gror i ensamhet, sa någon. Tänk om det är så?

"Var plåga har sitt skri för sig, men hälsan tiger still." 

 Uttrycket är hämtat från Erik Gustaf Geijers dikt Odalbonden från 1811. 

It's not about perfect, it's about effort

Det finns inget som slår känslan av ett riktigt bra pass på gymmet. Hög musik i lurarna och sedan komplett jäkla fokus på den egna kroppen. Den första kvarten är ibland smyg-ockuperad av vardagen med dess plugg, räkningar, bråk och dylik skit. Men sedan slår det om till min andning, mina muskler, min mjölksyra. Träningen stänger av allt mitt grubblande. Varenda tanke går istället till att orka. Till att lyfta, springa och bara.. andas. Något så enkelt som ens egna andning är helt fantastiskt att ha som enda sak att tänka på i en halvtimma, femtio minuter eller kanske ett par timmar. Jag har sagt det förut, men jag är ta mig fan övertygad om det viktiga i att hitta en helt egen plats. Någonstans där man bara är för sig själv. Någonstans där man bara gör för sig själv.

Jag tränar för min skull. För att jag mår bra av det, för att jag tycker att det är otroligt häftigt att känna att jag har kontakt med mig själv och en förmåga att utvecklas. Jag tränar för att klara av mer, eftersom jag vet att jag kan mer. Fan, en dag vill jag jobba med det här. Tänk att få hjälpa någon annan att hitta den här känslan. Det hade varit förjävla häftigt. Så, jag siktar väl ditåt.

If you want to be happy, be

Alltså, ibland fastnar man i tankesnurror som inte riktigt tar slut åt något håll. Ni vet, som när man sitter på en gunga och börjar snurra den åt ett håll så att repen tvinnar ihop sig så hårt att de helt av sig själv kommer tvinna ihop sig åt andra hållet när man väl släpper taget. Som sådana där kulrader som alltid står på viktiga personers skrivbord, där kulorna på sidorna ständigt slås fram och tillbaka. En ständig rörelse, utan utveckling. Visst kan tankarna funka exakt så ibland. För mig är det oftast framtidstankar som gör att det tvinnar upp sig, att jag fastnar och bara matar ett tomt eko. Att planera framåt, att ha drömmar och motivation är det viktigaste för en människas hälsa. Så har jag lärt mig att det är och så tror jag verkligen att det är. De gånger jag mått som sämst är då jag drömt som minst. När fokus varit precis framför mina tår, eller enskilt på min mages reflektion i spegeln. Då har jag mått så fruktansvärt dåligt. När man inte siktar och inte vet var man vill, då kommer hopplösheten.

Och hopplösheten, det är vår värsta fiende inom alla livets kategorier. En människa som upplever sin situation som hopplös kommer lägga av eller helt enkelt aldrig börja. Hopplösheten är en gegga som täpper igen våra porer och lurar oss att tro att vi är hjälplösa, att det inte är någon idé. Hopplöshet föds ofta ur en motgång, när vi tvingas backa när vi tänkt rusa. Eller i vägskäl, när vi står mellan val, när vi ska bestämma nästa sikte och plötsligt inte är säkra längre. Då är det jättelätt att inta fosterställning och inte orka, inte kunna eller ens vilja välja. För tänk om vi väljer fel? Nuet avgör framtiden, och vi krampar. Vi krampar och glömmer bort att hopplösheten bara är en gegga. Jag tror verkligen att hopplöshet är en direkt följd av tankar vi låtit tvinnas för länge. Vi har liksom glömt bort att det ju för helvete bara är att ställa ned fötterna i marken för att få gungans snurrar att sluta. Vält kulraden!

Alla har väl någon gång pratat med en vän som mått dåligt, som viljat kräkas på sin situation och bara lägga av med allt. Och även om man hört all skit som står på för vännen så ser man ju, som publik, att det inte kommer att vara förevigt. Som åskådare ser man lösningen och den där omtalade solen bakom molnen. Ändå glömmer vi gärna bort det när vi själva sitter i en situation vi inte är bekväm i. Något som landat snett välter oss helt, även om vi skulle rått någon annan i samma situation att helt enkelt "släppa det". Självklart ska man inte ta beslut på en höft och släppa obekväma saker så fort de dyker upp. Reflektion för att förstå sin situation är nödvändigt. Jag vet inte vem som sa det, men visdomsord till trots är följande: "Happiness is not the absence of problems, it's the ability to deal with them."

Jag tror på något som i böckerna beskrivs som en känsla av sammanhang. När vi kan begripa vår situation, hantera dess följder och behålla en känsla av vår egna meningsfullhet. Då kan vi också förstå. Då har vi klätt av situationen och funnit dess sammanhang. På samma sätt som vi stänger av en film vi inte fattar handlingen i, tappar vi lusten för vår egna utveckling när vi inte förstår hur stegen vi tar ska ta oss framåt. När vi tillåter händelser att äta upp oss måste vi komma ihåg det svåraste och enklaste jävla rådet i boken - släpp det. Släpp det du grävt ned dig ur, stig upp på läktaren och se på situationen rent kliniskt. Var din egna bästa vän. Det är väldigt sällan hopplöst. Tvärtom är det väldigt ofta bara att göra som den gamle moralfilosofen Leo Tolstoy sa: "If you want to be happy, be."

Edward Stanley sa redan på 1800-talet att: "De som tror att de inte har tid för fysisk aktivitet måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom”

När det är som mest att göra är det som viktigast att pausa. Mitt i all tenta-jäkt gick jag i dag till gymmet och stängde av mig själv. I tre timmar var jag på gymmet. Träning är för mig sann jävla meditation. När jag tränar tänker jag inte på någonting utanför löpspårets svängar eller gymmets väggar. När jag tränar är motivationen precis där jag är, så som den alltid borde vara.

Det är så satans nyttigt att hitta "sin plats", där man bara är i det exakta nuet och får möjlighet att ventilera kropp och huvud. Jag tror stenhårt på att träning möjliggör för huvudet att ladda om. Jag tror inte att det är en slump att det är efter träning som jag är som mest inspirerad. I dag kom jag exempelvis hem och skrev två sidor på min uppsats som jag tidigare under dagen inte kunnat komma vidare på. 

Det är rätt häftigt att gå en utbildning där de uppmuntrar oss till att pausa. En utbildning som inte bara pushar, utan coachar. Som hela tiden påminner oss om vikten att ta hand om oss själva. Vi ska inte lära oss så mycket som möjligt om stress och fysisk aktivitet för att klara en tenta. Vi ska, framförallt, omsätta kunskapen i medvetna handlingar och val. Prioritering ett ska hela tiden vara vi och vår hälsa.

That awkward moment when you think about your past and realize how wierd you were

Okej. Jag är som sagt mitt uppe i min flytt. Idag när jag öppnade en av mina flyttlådor hittade jag en gammal necessär som jag brukade släpa runt på när jag var ungefär sexton år. Jag vände upp och ned på den. Ut trillade en torkad mascara, några tops och en ihopvikt lapp. Jag vecklade upp den och landade mitt i ett jag som jag nu knappt kan komma ihåg hur det var att vara.

"Jag är ledsen så mycket mer än innan. Gråter. Hela tiden. Är utanför. Känner mig utanför precis överallt. Har inget som är Mig och Jag, inte på riktigt. Tycker inte om att se på mig själv. Tycker inte om att lyssna på mig själv. Jag är inte intressant. Inte 'unik'. Jag är föränderlig. En jävla deg eller smet som trivs där den placeras. Jag är ledsen, ledsen för att jag aldrig blev mer. För att jag aldrig får folk att kikna av skratt. För att jag gråter. För att jag behöver någon som säger att jag är bra."

Jag kan inte minnas att jag skrivit den lappen, men ser på bokstäverna att det är jag. Jag kan inte förstå hur det en gång varit jag som skrivit så, som mått så. Det är som en ond dröm. Det gör så jävla ont i mig när jag tänker på mitt då. När jag tänker på allt jag tyckte att jag blev utestängd från när det egentligen var så att jag bara valde att missa. Jag var min egen största hater, min egna kör av bu-rop och mitt allra största hinder. Helt utan anledning slog jag ned mig själv. Jag kan inte förstå att det är jag som mått så. Senast i förrgår pratade jag med en kompis om självbild och utseende, om när vi tycker att vi varit som bäst. Jag sa att jag tycker att jag är bäst just nu. Hur kan det vara samma tjej? Fy fan vad ont det gör att veta att andra tjejer just nu mår precis som jag mådde då. Det är en så jävla djup grop.

Fy fan vad jag är glad att jag tog mig upp. Att jag står här idag och tycker att jag är mitt bästa jag nu.