Visar inlägg med etikett sorgligt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sorgligt. Visa alla inlägg

måndag 6 augusti 2012

När man hoppas att ensam är stark

Senast jag åkte tåg satt jag bredvid en liten flicka och hennes mamma. Efter att flickan funderat på stora ting så som huruvida hon föredragit att äta tre maskar eller tre sniglar, så frågade hon:
- Mamma, tror du att alla i hela världen känner någon?
Oj. Vilken avgrundshål att hoppa ned i. Känner alla i hela världen någon? Och vad innebär det att känna någon? Finns det de som är helt ensamma? Som verkligen är bara en mot hela världen? 

torsdag 12 april 2012

Sådan såg min dag ut


Var i Göteborg med mormor, mamma och systrar idag. Vi patrullerade runt på Universeum, tittade på apor, svettades i regnskogen, kikade på stora fiskar och hånade svarta änkan för dess pyttighet. När vi trampat oss trötta gick vi över korsgatan och åt räkmacka på Heaven 23. En rätt fantastiskt dag, helt enkelt. Och! Vi såg en mås som mördade en baby-duva. Fy, vad det sved i lill-hjärtat mitt. 

tisdag 14 februari 2012

Du brukade hoppa på bussen och säga: Få mig att skratta

Kom att tänka på en tjej jag brukade känna. Vi var aldrig toknära varandra, men hon har gjort mig väldigt glad många gånger. Vi åkte på samma buss under stora delar av gymnasiet och jag minns hur jag sa att hon var anledningen till att mitt pendlande funkade. "Hoppar du av blir skolket ett faktum", sa jag. Hon var ofantligt, nästan provocerande snygg och skön. Få människor passar in i beskrivningen "skön" så mycket som henne. Hon var asgarvar-rolig och mötte mig alltid med ett leende, även åren efter gymnasiet när vi sprang in i varandra på bussen, på stan eller i kön till fyllekäket. Men i dag slog det mig att det var längesen. "Kan jag höra av mig till henne nu?", tänkte jag och bläddrade i telefonen utan att hitta hennes nummer. Skrev in hennes namn i sökrutan på facebook och fick fram en minnesgrupp.

Hon är död.

torsdag 6 oktober 2011

När kreaktivitet dör

Steve Jobs, grundaren till Apple, avled i natt efter flera år av cancer. En sann visionär, ett geni rent kreativt och en ordens man. Steve Jobs var utan tvekan en av de mest inflytelserika människorna i vår tid. Det går praktiskt taget inte att röra sig utomhus utan att se någonting som han varit med och arbetat fram. Vi kommer att sakna hans presentationer av nya produkter.  Vi kommer att minnas honom.

"Remembering that I’ll be dead soon is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything — all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure - these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart."
Steve Jobs

onsdag 21 september 2011

That awkward moment when you think about your past and realize how wierd you were

Okej. Jag är som sagt mitt uppe i min flytt. Idag när jag öppnade en av mina flyttlådor hittade jag en gammal necessär som jag brukade släpa runt på när jag var ungefär sexton år. Jag vände upp och ned på den. Ut trillade en torkad mascara, några tops och en ihopvikt lapp. Jag vecklade upp den och landade mitt i ett jag som jag nu knappt kan komma ihåg hur det var att vara.


"Jag är ledsen så mycket mer än innan. Gråter. Hela tiden. Är utanför. Känner mig utanför precis överallt. Har inget som är Mig och Jag, inte på riktigt. Tycker inte om att se på mig själv. Tycker inte om att lyssna på mig själv. Jag är inte intressant. Inte 'unik'. Jag är föränderlig. En jävla deg eller smet som trivs där den placeras. Jag är ledsen, ledsen för att jag aldrig blev mer. För att jag aldrig får folk att kikna av skratt. För att jag gråter. För att jag behöver någon som säger att jag är bra."

Jag kan inte minnas att jag skrivit den lappen, men ser på bokstäverna att det är jag. Jag kan inte förstå hur det en gång varit jag som skrivit så, som mått så. Det är som en ond dröm. Det gör så jävla ont i mig när jag tänker på mitt då. När jag tänker på allt jag tyckte att jag blev utestängd från när det egentligen var så att jag bara valde att missa. Jag var min egen största hater, min egna kör av bu-rop och mitt allra största hinder. Helt utan anledning slog jag ned mig själv. Jag kan inte förstå att det är jag som mått så. Senast i förrgår pratade jag med en kompis om självbild och utseende, om när vi tycker att vi varit som bäst. Jag sa att jag tycker att jag är bäst just nu. Hur kan det vara samma tjej? Fy fan vad ont det gör att veta att andra tjejer just nu mår precis som jag mådde då. Det är en så jävla djup grop.

Fy fan vad jag är glad att jag tog mig upp. Att jag står här idag och tycker att jag är mitt bästa jag nu.

fredag 19 augusti 2011

När det bara är fel och spricker

Efter att ha sett den där intervjun med Bam igår har jag gått omkring med en läskig känsla i magen. Fy fan, fy fan, fy fan för att förlora sin bästa vän. Hur fan går man vidare och blir hel igen efter det? Hur många gånger springer man inte in i situationer då ens vänner är de första man vill ringa? Hur många gånger är inte ens vänner är de enda man vill träffa, prata med, skratta med? Hur fan går man vidare och blir hel när de inte finns där?

Mina vänner är mina stöttepelare, mina lyckopiller. Mina, mina, mina. Det finns inget som får mig att prata så klyschkliande som dem. När som helst, hur som helst. De är de smartaste, roligaste, mest förstående. Hur fan skulle jag gå vidare om de helt plötsligt inte fanns ett samtal bort? Hur fan skulle jag bli hel utan dem, dem som ju för fan är halva mig? 

Fy fan vad jag led med Bam när jag tittade på den där intervjun, när han läste upp deras sista sms-konversation, när han pratade om sin vän som den roligaste han vet, när han försökte beskriva hur han mår. Hur fan ska man ens kunna må och känna alls efter att något sådant hänt? Fy fan, fy fan, fy fan. 

"I've never lost anybody that I care about. And he's my best friend. He's my best fucking friend in the world."





Såg en intervju som Bam gjorde strax efter Ryans olycka. Fy fan vad jag grät.