Visar inlägg med etikett vänner och familj. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vänner och familj. Visa alla inlägg

fredag 8 november 2013

Min lediga fredag

I dag har jag varit ledig. Jag hade en dröm om hur den här dagen skulle bli. Och den verkliga dagen blev till och med bättre än så. Det har inte varit fyrverkerier och dans på bordet, men den har varit så himla fin och exakt vad jag behövde.

Efter sovmorgon, dusch och några klunkar kaffe på hemmaplan kopplade jag hundarna och begav mig mot Olskrokstorget för att gå på frukostdate med Elin. Världens bästa frukostvärd Elin hade förberett pannkakor och hennes lägenhet doftade "Välkommen Lisa" när jag klev in. Vi åt en långsam frukost, fick efterlängtad kvalitetstid och gick sedan mot spårvagnarna där vi mötte upp Yvonne för att tillsammans ta oss in mot stan. Elin vinkade hej då vid Vasa, medan jag och Yvonne åkte vidare till Linné. Sedan ägnade vi timmar åt att strosa oss igenom Slottskogen och hela vägen tillbaka till Brunnsparken. Under tiden pratade igenom saker som varit och saker som är, pekade på älgar, fascinerades av sälar och blev stoppade ungefär en miljon gånger av människor som helt enkelt var tvungna att klappa och titta på Frank. När jag och Yvonne vinkat hej då åkte jag hem, packade en väska och åkte bil upp mot till Uddevalla ihop med pappa. Halvliggande i varsin soffa delade vi därefter på en smarrig Trappistöl i väntan på att mamma, syster Karin och svåger Nicklas också skulle ansluta. Med alla på plats plockade vi fram räkor, vin, baguette och dylikt som hör räkor till. Och nu ligger jag nerbäddad hemma hos mamma och pappa med en valp snarkande i mitt öra.

Min lediga fredag har varit så fin att jag såhär vid läggdags känner mig alldeles blödig och så otroligt tacksam. Tänk att jag fick bli en del av världens finaste familj. Tänk att jag satte mig i helt rätt bänkrad när jag var 10 år och träffade Yvonne. Tänk jag hade en sådan himla tur att jag hamnade i samma grupp som Elin för ca 1 år sedan. Och tänk vad fint att jag har någon i mitt liv som jag vet saknar mig i natt när vi inte delar täckte. Tänk vad himla jäkla fint det verkligen är. 

Tog den här bilden på Yvonne och Elin idag och tänkte: Vad viktiga ni är.
En av mina äldsta vänner, och en av mina allra nyaste.

söndag 3 november 2013

Tapas och vänner


Gårdagen var så himla bra och maten som jag delade med min karl var såpass god att vi spontanskålade i ren matglädje. Kvällens huvudperson Anja överraskade dessutom med världens bästa besked, nämligen att hon och David köpt lägenhet i Göteborg och flyttar hit i december. Lägenheten de köpt ligger dessutom på samma område som mitt jobb vilket gör det hela ännu mer fantastiskt! Välkomna till Göteborg kära vänner och grattis på din alldeles egna dag Anja!

lördag 2 november 2013

Mina favoriter är de bästa av repriser

För exakt 1 år sedan såg det ut ungefär såhär när vi firade in Anjas 22:a år med vin och tapas. Om några timmar upprepar vi succén, men denna gång för att fira in hennes 23:e år. Förra året tjuvstartade vi även julmyset med skumtomtar. Och i år har jag och Alexander med oss årets glögg från Blossa. Med rätt människor är ibland upprepningar det finaste som finns.

onsdag 29 maj 2013

Om en vän

Det är konstigt hur jag den senaste veckan plötsligt börjat gå in på din profil nästan dagligen. Jag har skrivit ditt namn i sökrutan bara för att se den där lilla symbolen som indikerar att vi ännu är vänner. Ännu vänner, ännu hela. Där. För även om det bara är där så betyder det något och ger mig något. Även om jag inte riktigt vet vad. Kanske betyder det att jag ännu bryr mig, kanske betyder det att jag saknar att få kommentera och dela de där skratten vi brukade dela, kanske stillar det min nyfikenhet. Jag vet inte. Men någonstans i hjärtat finns du hela tiden kvar. Det blir så smärtsamt uppenbart att jag inte alls är klar med vår vänskap när jag sitter här, två år efter att vi "tagit slut", och ännu värderar den där himla facebook-vänskapen som om den vore renaste guld. Efter allt så finns det ännu en sorts saknad. Trots att det blev så dumt mellan oss och jag fortfarande inte vet hur jag skulle kunna ha lagat det i tid. När du gick ut från den där tatueringsstudion så gick du aldrig helt och hållet. Istället lämnade något litet och trasigt inuti mig som varje maj-månad efter det kommer att undra vad fan som hände. Kanske fick vi bara slut på chanser, kanske traskade vi över varandras nerver för mycket eller kanske växte vi bara isär. Jag tror aldrig att du insåg det själv men du hänvisade ofta till Tomas Ledins texter och med tanke på det vill jag väl bara säga att en del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig.

fredag 17 maj 2013

Välkommen in

I går, efter min första lill-dag på Fitness24Seven gick jag glatt för att hämta mina joggingskor i receptionen där jag lämnat dem men upptäckte då.. Ja, vad då? INTE ETT JÄVLA SKIT. Skorna var borta. Det fanns inte ett jävla skit att upptäcka där de tidigare stått. Mina skönaste skor, tillika det finaste par joggingskor jag någonsin haft var borta. Puts jävla väck. Snodda! Plockade av en tjuv.

Jag vet att man inte ska gråta över materiella ting. Så det gjorde jag inte, inte framför mina nya arbetskamrater. Nej, nej. Ihop med arbetskamratena förbannade jag bara puckot som snott skorna och gick sedan därifrån. Men. Efter att jag rundat hörnet gjorde jag det enda vettiga, det enda jag kunde tänka mig att göra just då. Jag ringde upp mamma och rågrinade. Jag grät och snörvlade henne i örat, hulkade ur mig vad som hänt och förstod inte just då hur jag någonsin skulle kunna bli glad igen. "Varför gör folk så mot andra människor", ylade jag. Mamma tröstade, var arg på den som tagit skorna, gav bra "arga-lappen"tips och gjorde sedan vad man som förälder kanske känner  att man måste göra när ens 23-åriga dotter sitter i centrala Göteborg och fulgråter över sina snodda dojjor. Det vill säga; lovade att hon och pappa skulle föra över pengar så jag kunde köpa nya. Så det fick jag göra.

Alltså. Föräldrarna mina. Jag vill göra tusen hjärt-tecken på rad när jag tänker på er. Tusen tack mamma och pappa för att ni alltid står redo att rädda min dag. 

Och.
Kul att du gillade mina skor ditt idiotpucko som tog dem. Hoppas du får skoskav och att jag, ovetande själv, har smittsam nagelsvamp eller dylik fotåkomma. Nästan allt som Timbuktu sjunger i "Resten av ditt liv" applicerar jag nu på dig, ditt eländiga kräk. 

söndag 24 mars 2013

Succé ihop med Gardell och Anja

Under gårdagen hade jag en bra dag på jobbet och gick på Jonas Gardell för Bohusläningen räkning. Älskade ta mig fan varenda minut och ni kan läsa min text här! Fick även träffa min bästa Anja och prata över ett par glas vin. Samt - bevittna en proper urflippning där stolkastande och fotöljvältning ingick. Undrar om någon någonsin kommer kunna göra mig så arg att jag hivar iväg stolar. I alla fall, bra lördag!

tisdag 19 februari 2013

Att önska sig nära

I dag saknar jag Uddevalla. Eller, kanske inte Uddevalla. Men en jäkla massa personer från Uddevalla. Saknar möjligheten att bara dyka upp. Att åka över och ta en kaffe. Passera i närheten av en vän, ringa upp och en kvart senare kunna ses för en promenad, en fika eller bara en sväng inne på Livingroom.

Saknar att sitta på Röda Rummet ihop med Anja och prata över ännu en morotskaka. Saknar att få ett samtal från Samuel följt av ett besök en kvart senare. Saknar att ha Maria och Jesper som mina grannar. Saknar att dricka skakningsframkallande mängder kaffe ihop med Brink. Saknar glada Linnea som kan få en att skratta bara genom att hon skrattar själv. Saknar strandpromenaden och kajkanten. Saknar platserna eftersom jag saknar personerna. Saknar, saknar, saknar och är så himla lycklig över att känna så fina människor att kroppen ibland känns så himla tom utan dem. 

I dag önskar jag att alla kunde vara här. Önskar att mina armar kunnat bli så långa att jag nått mig hela vägen till Kiruna, Luleå, Skövde och Uddevalla för att kunna krama er allihopa. Mitt support team. Jag hoppas att ni har en bra dag.

fredag 30 november 2012

Ge en klapp och se leendet sprida sig till flera

Än en gång, min tjejer är bäst i världen och varje dag de mest inspirerande och motiverande personer jag känner. Nu har min fina vän Frida Lindgren än en gång, ihop med sin vän Amanda Åkerberg, satt ihop ännu ett fantastiskt Mayday-event. Under våren anordnade de välgörenhetsloppet Run For Mayday där alla intäkter gick till Kvinnohusets Tranans barn-och kvinnofond. De fick ihop 15000 kronor!

Nu anordnar de Mayday Giveaway, en leksaksinsamling för fattiga familjer och barn som inte kommer kunna omringa julgranen med klappar i år. Mellan 12-16 i morgon finns de på plats i Röda Rummet på Rådhuscaféets andra våning i Skövde. Där kommer de samla in klappar som sedan slås in av deras samarbetspartner Nollfemhundra. Jag vill uppmana alla som befinner sig i krokarna att åka dit och lämna något. När du ger en klapp ger du leenden. Jag kommer att skicka upp en stor påse full med några av mina 555 stycken mjukisdjur. Läs mer om eventet här och här. 

Än en gång, Frida. Jag är så ruskigt stolt över dig. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Du gör något! Ditt engagemang och driv får världen att rulla åt rätt håll. Lycka till i morgon.

måndag 26 november 2012

Rör för i helvete inte min kompis

För att väga upp vårt förmiddagsstrosande på Pingstkyrkans second hand-butik samlade vi truppen på lördagskvällen för att fira Linnea som fyllt år. Blev en jättebra kväll som dock avslutades på ett jävligt otippad och tråkigt sätt utanför Mortens. Från ingenstans kommer en kille som med full kraft knuffar iväg Linnea så att hon nästan ramlar. Vi andra rusar fram och frågar vad fan han håller på med. Då svarar killen med att ta stryptag på Yvonne! Jag har aldrig viljat nita någon så mycket som då. Tror att både jag och Anja var beredda att köra street fight. Blev dock inget med det eftersom några andra gick emellan och fick läget att lugna sig. Bra av de, antar jag.

Vem fan gör så? Vem fan går och trycker handen om en någon annans hals helt jävla oprovocerat? Vem fan går och knuffar någon så jävla hårt? Och vart fan var vakterna? Vid stängning ska de väl befinna sig vid utgången? I efterhand ångrar jag att jag inte tog kort på människan eller såg till att få tag i namnet istället för att stå och vråla. Det hade varit ett rent jävla nöje att polisanmäla honom. 

fredag 23 november 2012

Näsa mot nos

En bekant lade upp en bild på facebook föreställande hennes barn och hund, fångade mitt i en kram. Bildtexten var: "Barn mår bra med djur". Och på en sekund blev jag så jävla blödig. Tårar i ögonen och hela skiten. Tänkte på hur sant det var, mindes alla mina gamla vänner som lämnat. Mina fyrbenta och bästa vänner som funnits där hela barndomen igenom.

Jag är så ofantligt tacksam till mina föräldrar som sett till att vi haft hundar i huset, som sett till att det ständigt varit en vän som väntat där hemma. Jag tror faktiskt aldrig att jag har känt mig ensam. För även när vännerna i skolan bråkat eller jag rusat in på rummet för att gråta efter föräldraskrik så har det alltid funnits en vän där. En hundnos som puffat på en för att de känt att man är ledsen, som visat att "Jag är ju här för dig". Jag saknar ännu mina vänner som funnits och lämnat, ibland alldeles för tidigt. Pappa sa någon gång att den röda solnedgången är våra röda settrar som rusar över himlen, ännu på jakt där uppe i sälla jaktmarkerna. Jag väljer att tro på det. Varje gång jag ser himlen färgas röd ser jag Lord, Alva och Freja springa över himlen på friska ben. Mina bästa barndomsvänner. 

Slås av tanken på att jag tog mitt bästa beslut som trettonåring. Då köpte jag min Aquila. Min bästis. Min bästis som är den allra klokaste, roligaste och mysigaste jag vet. Hon påminner mig om att busa och finna det helt fantastiska med en enkel pinne. Hon säger ifrån när vi sovit för lite och är världens bästa på att ta sovmorgon. Hon är väldigt tydlig när hon tycker att man är lite för flamsig. Hon är uppmärksam på när saker är annorlunda och vaktar huset mot knepiga ljud. Hon får mig att öka takten på springturer och testa främmande stigar till nya platser och utsikter. Min kloka klokbok till hund är till och med så klok att hon vet att man inte behöver skrika. När jag och Alexander bråkar ställer sig Aquila mitt emellan och lägger en tass på den som skriker högst. På bilden ovanför ser ni Aquila och Freja, under deras sista sommar ihop. 

tisdag 28 augusti 2012

Envis ork är väl a och o

Stod på Ica i en lite för lång kö, lite för länge. Framför mig stod en flicka och hennes mamma. Flickan hade fått välja några tidningar, men precis när det var dags att betala så ångrade hon sig. Mamman sa åt henne att snabbt springa och byta då. Flickan greppade en av tidningarna och sprang iväg. Sedan velade hon, funderade, undrade, tittade, lyfte en tidning och jämförde den med en annan. Mamman ropade: "AMANDA! Kom då!". Folk i kön vred på sig, tittade Amanda och hennes mamma, suckade och stampade med foten i backen. Mamman ropade: "Men Amanda! Nu kommer du! Det är kö och du kommer NU!". Amanda tog en tidning och sprang tillbaka, men när hon kom fram till kassan blev hon osäker igen och undrade om hon kanske valt fel ändå. Då högg mamman tag i hennes tidning och sa: "Nu tar du den här!". Då började Amanda gråta en sådan där hulkande, snorig och alldeles för högljudd barnagråt.
Och då tänkte jag: Men himla dumma Amanda-unge. Låt din mamma vara en snäll mamma, himla krångel-du. 
När jag ser sånt här vill jag ge mina föräldrar varsin enorm medalj i renaste guld. De har alltså överlevt och gjort vettigt folk av inte bara en unge utan hela fyra stycken. Vilka kämpar, vilka vardagshjältar. Tänk alla trotsperioder, matköer, snornäsor och tusen legobitar som legat spridda som minor väntande på ovetande, trötta föräldra-fötter. Jag minns själv hur jag stått där vid någon kassa och sagt "Men snälla mamma..." och viljat byta ut en tidning, få en godis, visa en leksak eller himla vad som helst. För när man är liten så fattar man ju inte riktigt det där med kö eller att ha bråttom. Föräldrarna hade bråttom, men själv hade man ju aldrig bråttom. Själv hade man ingen tid att passa eller saker att stressa till. En kö var liksom något alla vuxna gjorde. Det var aldrig något besvärligt hinder, utan snarare tvärtom. När det var kö kunde man hinna bläddra lite till i de där knasiga tidningarna MAD och En Ding Ding Värld. Man ville ju bara en sak till hela tiden. "Jag ska bara.." och allt det där, för det hade man ju hela tiden tid till när man var barn. Man var inte elak, man fattade bara inte hur mycket de där föräldrarna skulle hinna med medan vi helst ville att de skulle leka. En enorm medalj i renaste guld, det är ni värda kära föräldrar.

lördag 11 augusti 2012

Något så enkelt, något så bra

Det är nästan fånigt hur mycket jag kan längta efter att sitta ned ihop en vän och göra något så enkelt som att bara prata, prata, prata och prata. Prata om ingenting, om något som förbannar, om saker som får en att garva, om en flytt, om studier och alla de där olika relationerna man snurrat in sig i. Så i kväll tänker jag göra just det. Det blir Göteborg och Yvonne på hennes (förhoppningsvis) soliga balkong.

torsdag 9 augusti 2012

Om jag bara kunde ta den kulan

Hon vaknar, sträcker på sig och sitter sedan vid sitt bord. Äter frukost och reser sig för att göra kaffe. Förut bryggde hon fyra koppar, nu brygger hon bara två. Häften så mycket. Han brukade vara där. Hon går till skolan. Men allt är bara han, han, han. Han brukade vara hennes. De brukade vara klassens kärlekspar. Nu sitter de på varsin sida av ett alldeles för litet klassrum. Allt är allt, allt är som det brukade vara. Fast nu kan hon inte prata med honom. Nu kan hon inte förlåta honom. Nu kan hon inte förstå honom. Han som hon var närmast för bara ett ögonblick sedan. Det är som att det bara gått ett andetag och tusen år på samma gång. Hur kan man vara så nära för att sedan vara så långt bort.

Hon tänker "Ditt jävla helvete", "Det är du som ska lida" och "Fan, kom tillbaka". Det är inte gjort för att vara lätt, det är gjort för att suga och punktera hela magen. Hon vet att det är tillfälligt, läser "This too shall pass" och vet att det är sant. Men det hjälper ju inte ett jävla skit just nu. För just nu sitter han där, några bord från hennes och ser lika bra ut som han alltid gjort. Allt är krossat, allt är en jävla Håkan Hellström-låt som fastnat på repeat. Allt är Thåström och ett fan, fan, fan, det skulle vart du.

Vänskap är att lida när hon lider. Att önska bort det onda och känna sig hopplös när man inte kan plåstra känslor. Vänskap är att veta att hon är värd så mycket mer. Vänskap är att försöka torka tårar över en jävla telefonen och peka på allt som gör att det är han som förlorat och inte hon. 

torsdag 2 augusti 2012

Varje vänskap är en vinst

Det är häftigt när man plötsligt inser att människor som funnits i ens liv länge plötsligt blivit en del av ens liv. När de plötsligt går från att vara någon som alltid funnits där, till att bli någon som man vill fortsätta ha där. I dag satt jag på min uteplats ihop med en sådan människa och insåg att jag verkligen fått en ny vän i en gammal bekantskap. Vilken ofantlig lyx.

måndag 30 juli 2012

Mina finaste vänner i regnet

Såhär såg det alltså ut de där sista timmarna innan vi fick komma in på
Ullevi.Väl innanför grindarna och under konserten tog jag dock inte
upp mobilen och avlossade några bilder. Var väl upptagen med annat. 

onsdag 18 juli 2012

En efterlängtad sommarkväll

Gårdagskvällen var kort, men fin. Det fanns ju en studsmatta på gräsmattan och vänner på altanen.

lördag 7 juli 2012

Kärlek blir aldrig oaktuellt

Efter veckan i Kiruna stod jag och packade ihop mina sista saker då farmor kikade in i gästrummet. Hon höll i något. Kupade sina rynkiga händer kring något och log nästan ursäktande.
- Jag har en grej till dig. Jag har sparat den i tio år, tänkt ge dig den i tio år men glömt bort. Och nu är det nog inte ens aktuellt längre, men den var ändå sparad till dig. Här, sa hon  och öppnade sina kupade händer.
I hennes ena hand låg en liten fotbollssko i plast och farmor förklarade att det var Beckhams sko. Jag blev så himla glad, tog den lilla plastskon i min hand och kramade om min lilla farmor. Min lilla farmor som sett den där lilla skon och tänkt på mig, kommit ihåg barnbarnets idol och sedan sparat den. För mig och min skull. En så himla liten sak, knappt värd något alls men ändå värd så himla mycket. Fina farmor. Du har sparat den i tio år, nu ska jag spara den hela mitt liv.

fredag 6 juli 2012

Midsommar 2012



Lite bilder från årets midsommar som var helt magisk. Bästa vännerna, kalla drycker, god mat och danspaus till halv fem på morgonen. Det behövs inte mer. Var så löjligt glad när jag trampade hemåt bredvid två av mina favoritherrar. Första bilden är snodd av min Yvonne som ni hittar här.

Där hjärtat hittar rätt

Spenderade förra veckan i Kiruna. Satte mig på tåget ihop med Alexander, bakis eller fortfarande fulla efter en fantastiskt midsommarafton. Tjugo timmars tågresa och sedan en efterlängtat kram av min älskade farfar på Kirunas perrong. Redan där, när jag fick krama honom, ruffsa i hans hår som var längre än vanligt och presentera honom för Alexander så visste jag att de tjugo timmarna sittande i ett tågsäte var värt det. Tusen gånger värt det.

Jag var tio år när vi flyttade från Kiruna, men där finns ännu ett hem. Där finns ännu platser jag saknar, vyer jag kan bli galen av att inte kunna se och personer som får hela mitt inre att le. Magin i att komma tillbaka och att allt är som det ska. Magin i att det finns kvar. Jag tappar min dialekt, jag tappar namnen på gatorna men vet ännu vart de leder mig. Euskeferat sjunger "det är hit man kommer när man kommer hem", och det är väl lite så det är. Det bekanta som man ibland förbannat är ändå alltid det bekanta.

Under veckan hann vi med en del. Även om tiden alltid går för fort. Vi var ned i gruvan, körde gokart, joggade uppför Luossavaara, fjällvandrade till Trollsjön, härjade på Kirunafestivalen, fikade och umgicks med släkten. Min släkt, som faktiskt är bäst. En fantastisk vecka som bjöd på så mycket, inklusive myggbett som ännu kliar. Kommer bilder så fort jag lyckats lokalisera min kamerasladd.