Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg

lördag 8 juni 2013

Nostalgisk

Vaknade till ljudet av Morgonpasset som dagen till ära pratade om musikvideos. När jag växte upp var jag ett sant MTV-kid. Morgnar som grannungarna spenderade ihop med barnprogram spenderade jag istället framför MTV. Jag stirrade, insöp allt jag kunde och lärde mig danssteg. Vill minnas jag jag tvingat familjen att genomlida en väldans massa uppvisningar av danser jag ansåg mig ha lärt mig till perfektion. En av dessa var Daft Punks numera ikoniska video till låten Around the World. Jag tyckte bäst om att göra dansen robot-rymdvarelserna gör och tvingade således min familj att ivrigt applådera medan jag traskade runt i vardagsrummet i olika hastighet. Ibland kunde jag försöka mig på att byta till någon av de andra karaktärerna i videon. Men jag föll allt som oftast tillbaka till robot-rymdvarelserna. Det var ju faktiskt de rörelserna min okoordinerade barnakropp behärskade allra bäst. Stick to what you know, har någon sagt.  

Jag har så många nittiotals-videos samlade i mitt huvud. Alla Jacksson-videos, Pink's debut, Take That's svartvita Want You Back som fick mig att falla för Robbie och Britney.. Herregud. Britney. Jag lyssnar ännu på henne, tittar på videos och minns hur jag ville "rädda" henne när allt började gå åt helvete. Jag har ta mig fan gråtit framför en intervju med henne när hon själv börjar gråta. När jag var liten tänkte jag ofta att hon borde ha fått växa upp med oss och haft det bättre. Knasigt hur man kan få för sig att man vet något om en annan människa genom det en tv visar. Jag kan minnas exakt när mina största idoler trätt i mitt liv. Minns ännu när Spice Girls kom inrusande i mitt liv med värsta bästa Wannabe. Största entrén gjorde dock ett pojkband. Medan många smälte som smör framför Backstreet Boys föll jag aldrig lika hårt. Men sedan en dag möttes jag av fem hårda killar, stående i en trång korridor som rappande presenterade sig som "Five bad boys with the power to rock you" - hur skulle jag inte kunna falla?! Det var förstås 5ive och låten Slam Dunk (Da Funk) som klev in i mitt liv där och då. Jag hade aldrig sett så många fräcka killar på en och samma gång. Där och då föll jag handlöst för Scott, Abz och J Brown. Jag lärde mig alla danser och ville alltid vara J Brown när jag fick mina vänner att dansa med mig. Idag har jag gjort en 5ive-spellista och det känns så jäkla bra för som de själva säger: 5ive will make you feel alright.



Jarå, magin sitter ännu där. J Brown är nästan för tuff och jag ser ännu vad som gjorde mig svag i hjärtat när det gäller Abz och Scott. Vilka pojkar, de var faktiskt bäst och dansen till Get Down sitter ännu som en sablans plåster. Ska på fest i kväll och ja, 5ive-spellistan ska med! Ha en bra lördag!

fredag 29 mars 2013

Bättre än på skiva


I går var jag på Mortens i Uddevalla och såg Syster Sol uppträda. Jag var där för Bohusläningens räkning och hade ofantligt låga förväntningar. Har aldrig fallit för Systers Sols musik eller tyckt att hon har allt det som folk påstått. Men oj vad hon överraskade mig och jösses som jag föll. Bruden var grym och sopade ta mig fan mattan med sina egna studieinspelningar. Det blev rena rama hyllningsrecensionen. Och i kväll hoppas jag att det blir minst lika bra då det är dags för C-60 på Mortens. Jag kommer vara där, med block och penna.

måndag 11 mars 2013

Det här med att återupptäcka musik

I går vaknade upp med en textrad i huvudet och kunde först inte komma på vart den hörde hemma. Sedan trillade det på plats och nu lyssnar jag på den här låten, om och om igen. Jäklar vad jag tyckte om den då det begav sig 2003. Och nu med. Det här med att återupptäcka musik som fått en att dansa och märka att magin ännu finns där. Det är fint.

tisdag 5 februari 2013

Kvällslektyr

Min recension finns på Bohusläningens nätsida. Klicka här och läs, om ni känner för det. Eller vad fan, gör det även om ni inte känner för det. Syna mitt jobb! Och gläds över Bohusläningen nya nätsida.

söndag 3 februari 2013

Bättre dagar på jobbet

För fem timmar sedan kom jag hem från Trägårn efter en spelning med Organismen och DJ Large. Även om Uddevalla-publiken till en början inte riktigt hängde med så var det en sann fröjd att få se och höra dem uppträda. Riktiga artister gör bra uppträdanden vare sig de står framför den stora massan eller på Trägårns lilla scen. Hatten av till Organismen och DJ Large som fick mig att glömma bort att jag stod i en gåshuds-kall lokal. Och hatten i nyllet på den kille som störde mig hela kvällen. Det är sällan jag med båda händerna viftar undan en människa och säger: GÅ HÄRIFRÅN. Det gjorde jag i kväll. 

Nåväl, jag älskar mitt jobb. Det går inte att säga nog många gånger. Varje gång jag går ur huset för att jobba gör jag det med fjärilar i magen, precis som om jag skulle gå på första träffen med en råhet kille. 

onsdag 23 januari 2013

När hämnden är ljuv

I natt drömde jag att jag åt tacos. Min vän Marias pojkvän Jesper satt mittemot mig under hela tiden och sa: "Tjocksmock, ska du verkligen äta allt det där?". Jag blev så arg på honom att jag senare i min dröm klämde ut en bajskorv, lade den i ett kuvert och skickade till honom. Nu skriver jag upp det i mitt stora anteckningsblock över saker att göra mot framtida ovänner. Vilken känsla av vinst det var.


Och i dag ser jag ut som ovan. Det är ett jävla mysterium att jag inte arbetar som modell. Jag vet. Jaja, något att verkligen glädjas över är det här albumet som får min onsdag att dansa. Dessutom trillade CSN in i dag. Glädjen i att få sina lånade pengar, den går inte av för hackor. Äntligen lill-lördag!

torsdag 10 januari 2013

Att stå upp

Mange Hellberg fortsätter leverera låtar där han tar upp obekväma ämnen på helt geniala vis. Han står upp för de som många besvärat ryggar ifrån. Visar hur vi alla är lika mycket människa. Lika mycket människa, vare sig livsöde, så är vi lika mycket människa när vi skrattar, gråter och känner. Lyssna på låten och se videon till "Christer P (lallare)" här. Bra låt, bra video, bra budskap. Mer sånt!

måndag 7 januari 2013

Och så blev det 2013

Tjenare gänget! Som ni ser på min ivriga lilla näve är jag rätt taggad på att sitta parkerad framför datorn igen och blogga. "Woho! Reunion", vrålar jag och hoppas att ni hör. Sedan sist jag kikade förbi har både jul och nyår passerat. Förra året gjorde jag en fyradelars årskrönika om 2011 och i år hade jag tänkt göra samma sak med 2012. Men december, den busen, bara rusade förbi och jag hann inte. Och att skriva en årskrönika om 2012 nu, det känns ju lite bakvänt. Och förresten har ni ju mitt arkiv här i bloggen. Eller? Årskönika om 2012, vill ni ha det? Såg att en av er ville att jag skulle skriva om jul och nyår, och det ska självfallet ordnas fram inom kort. 

Tills dess tycker jag att ni ska lyssna på Imagine Dragons som är ett av världens bästa band just nu.


onsdag 12 december 2012

Vad jag gör och sådär

Hel uppslukad av Musikhjälpen, i år igen. Det har verkligen blivit något jag går och längtar efter, en av höjdpunkterna på året. Lyssnar mest hela tiden och skickar pengar (som jag inte har). HEJA MUSIKHJÄLPEN!

fredag 10 augusti 2012

En bra kväll i väst

I går gick jag på Way Out West ihop med Kristian. Vi lyssnade lite på Florence + And The Machine, som självklart sjöng som något överjordisk men ändå inte föll oss i smaken. Vi ville skutta. Så vi hittade falafel, öl, Feed Me, Hot Chip och det bästa någonsin - ett bollhav! Vilken dröm. Jag blev ganska glad.

tisdag 7 augusti 2012

Funktionär för fanken

Inom några timmar beger jag mig till Göteborg för att jobba som funktionär inför Way Out West. Mitt pass börjar 20:00 och slutar i morgon 09:00. Det känns som att jag kommer vara bästa vän med kaffet i natt. På torsdag drar festivalen igång! Då ska jag vara på plats med min "lön", det vill säga fritt inträde.

måndag 30 juli 2012

Mina finaste vänner i regnet

Såhär såg det alltså ut de där sista timmarna innan vi fick komma in på
Ullevi.Väl innanför grindarna och under konserten tog jag dock inte
upp mobilen och avlossade några bilder. Var väl upptagen med annat. 

söndag 29 juli 2012

Tack till bossen

Jag var alltså på Bruce Springsteen i går. I går vid samma tid som nu stod jag på ett fullkomligt exploderande Ullevi framför dessa livs levande legender som Bruce Springsteen och The E Street Band ju är.

Vi köade från strax innan elva, kom tidigt och fick nummer skrivna på handen för förtur i kön. Vi köade i duggregn, vi köade i värme som fick oss att kasta av oss regnponchos och tjocktröjor och slutligen så köade vi i vad som tidningarna i dag refererar till som "det stora regnkaoset". Tusentals var vi som väntade och jag insåg det helt verkliga med hans smeknamn The Boss. Ingen tvekar att vänta, alla vill vara där, under hundra kilo regn vill alla vara där. Vi kröp ihop i våra regnponchos, skrattade åt galenskapen, såg fingrarna förvandlas till russin som om man badat alldeles för länge.

Det plaskade om våra Converse och ändå log man påväg in på Ullevi där vi skulle vänta i ytterligare tre timmar. Det låter så himla löjligt, men, det var något i luften, det fanns ett löfte om något stort som höll humöret uppe. Jag har sett i dagens recensioner att Steve strax innan konserten twittrat: "There's something about the thought of fans waiting out in the rain all day that makes us crazy. I feel one for the ages coming on.". Kanske var det vad vi kände av. 

När klockan var halv nio på kvällen började molnen spricka upp och när de lade ut de sista sakerna på scenen var vädret såpass bra att regnponchon åkte av. Men då kom den riktiga stormen. Då kom allt som de skriver om i tidningarna, allt som de beskriver som oförglömligt, magisk och legendariskt. Enorma ord och helt sanna ord. Att se hela arenan lysa upp av tusentals kameror och mobiltelefoner när Bruce ber oss visa våra "fireflies", att stampa i takt och vifta med händerna tills axlarna knappt går att hålla upp och höra publiken sjunga med låt efter låt var inget annat än allt det. 

De exploderade på scen och vi exploderade tillbaka. När Bruce hyllade Clarence, pratade om hur Göteborg varit speciellt för honom och sedan spelade Jungleland föll många i tårar. Clarence brorson Jake spelade saxofon där hans morbror förut gjort det. I slutet på låten lyfte han saxofonen mot himlen som en hälsning och då tårades också mina ögon. Ännu en gång.

Jag är inget galet Springsteen-fan, jag lyssnar inte på honom varje dag eller ens varannan dag, jag kunde inte alla låtar som han spelade igår och ibland sjöng jag jättehögt och jättefel. Men det spelar ingen roll. För det här framträdandet kommer jag minnas varje jävla dag för resten av mitt liv. 

lördag 28 juli 2012

Med siktet inställt på ett minne

I dag köar jag i timmar. Men det kommer det att vara värt. För jag gör det i goda vänners sällskap och sedan kommer Bruce Springsteen stå på scenen framför mig. Glory days och hela den grejen.

onsdag 16 maj 2012

När man finner själsfränder

Vissa låtar träffar hjärtat, detta har jag varit inne på tidigare. Men den senaste reklamen för Norrlands Guld, absolut inget slår den. Varje dag sedan fjärde maj ( JA, jag kommer ihåg första gången jag hörde den.. VIKTIG DAG ) har jag minst två gånger om dagen vrålsjungit på denna fantastiska truddelutt. Mina grannar måste älska mig. Men, inte lika mycket som jag älskar "En Öl"-låten. Larger than life.

måndag 7 maj 2012

Men vilken är the soundtack of our life

Det finns en del låtar, en del låtar som bara träffar så satans rätt. Mitt i känselspröt. Det är som att vissa låtar bara penetrerar och landar mitt i ett minne, en gammal känsla, ett dammigt ex-arkiv. Helt utan att man saknar personen eller det som var så bara faller man omkull lite ändå och minns precis vad som hände då, hur man kände, hur man garvade, hur man grät, hur man hoppades och kanske hur man sedan vann. Låtar är verkligen på många sätt inramningen av ens liv. Eller hur? Om det så är låtarna som får en att minnas för att man lyssnade på dem då eller för att de väcker känslan åter.

Spice Girls och Five kommer alltid vara lika med mina lågstadie-år. Den pinsamt klyschiga "Don't wanna miss a thing" med Aerosmith kommer alltid vara tonårshångel och förlorad oskuld. Den Svenska Björnstammens "Kärlekens Matadorer" kommer alltid väcka känslan av att falla på samma sätt som deras "Vart jag mig i världen vänder" alltid kommer väcka svettiga Mallis-kvällar till liv igen. På samma sätt som vissa låtar fanns med i det dåvarande nu:et och därför blivit lika med ett minne så finns det ju också låtar som bara väcker känslan igen, helt utan att de spelades då. "The ballad av of me and my friends" av Frank Turner kommer alltid göra mig gråtfärdigt-jävla-stolt över mina vänner, helt utan att vi egentligen lyssnat på den ihop. Men den sammanfattar känslan de ger mig. Det är samma sak med FUN.'s låt "We are young" som helt enkelt gör mig oövervinnelig under de fyra minuter och elva sekunder den pågår utan att den egentligen spelats i ett avgörande ögonblick. Den väcker bara ett sjuhelvetes livspepp. 

Under förra veckan lyssnade jag på en låt som fullständigt attackerade mig med känslan av ett slut, känslan av att det inte längre räcker att älska någon. Det är Uddevallas Newkid som sjunger och den heter "Hon vill va blind". Jag vill inte att den ska ta slut när jag lyssnar på den. Det är häftigt med låtar som ruskar om något inuti en. Fan, hade varit fräckt att kunna göra musik. Att kunna ruska sig själv.

onsdag 18 april 2012

Du måste flytta på dig

Hörde en satans låt i morse som någon beskrev som den kommande sommarplågan. Jag ville avliva den direkt och har sedan dess nynnat på den hela dagen, så jag antar att det är sant. Årets första riktiga sommarplåga är på ingång och visst fan sitter den som ett jävla tuggummi under skon. Klicka här och låt Alina Devecerski be dig gå åt sidan. Oja, till tonerna av denna kommer det att härjas.

tisdag 10 april 2012

All my life is wrapped up in today

I morgon håller en av favoritlärarna föreläsning, på torsdag ska jag till Universeum och stirra på apor och på lördag ska jag äntligen få se min Al Pitcher! Rosa toppar har jag också. En bra vecka rullar in.
Och den här veckan lyssnar jag på den här låten, den här och även den häringa. Länk-galenskap!

måndag 9 april 2012

När Björnstammen intog Karlstad och hela mitt jävla hjärta

Var alltså på Den Svenska Björnstammen i lördags och har sedan dess vrålat "fan vad bra" ungefär fyrtiotusen gånger sedan dess. För hörni, den spelningen, fan vad bra den var. De inledde med "Mörkt kallt ljus" och redan där förvandlades jag förstås till de där fansen man ser på filmer från Beatles-konserter. Jag dog musikdöden, helt enkelt. Jag dog musikdöden och grät som ett litet barn medan jag sjöng, skrek och trasdocke-vevade med mina armar. Publiken var glad och Björnstammen var exakt som jag önskat fast ändå mer. De öste, langade ut varenda cell i deras kropp som innehöll minsta lilla energi och gjorde sådär som jag tjatar om att artister ska göra - de levererade. Jag grät vid tre tillfällen av fullständigt jäkla lyckorus. Får du chansen att se Den Svenska Björnstammen, gör då för helvete det!

söndag 8 april 2012

När känslor släpps ut genom ögonen

Såg alltså Den Svenska Björnstammen uppträda igår. Jag grät vid tre tillfällen. Så bra var det. Återkommer med en längre recension senare.