En krock

För en månad och 16 dagar sedan vaknade jag upp hemma på Hammarkullen. Efter två veckors intensivt förberedande och många, långa dagar skulle äntligen "min" anläggning öppna. Jag ordnade håret lite extra, rastade hundarna och var på så otroligt bra humör. Innan jag åkte hemifrån pussade jag Alexander på kinden, la upp Frank i sängen och sms:ade jag en av mina kollegor för att förvarna att jag skulle bli lite sen. Hon svarade att hon också låg lite efter i schemat. Skönt, tänkte jag och åkte vägen mot jobbet. Och sedan hände det. På en sekund ändrades en helt vanlig, P3- ackompanjerad bilfärd till en röd bil som utan att blinka plötsligt for över den heldragna linjen och tvingade mig bromsa, väja undan. Det lilla duggregn som fallit gjorde att bilen la sig på bredsidan. Inget fäste och sedan fäste i helt fel läge. Jag åkte rätt in i betongfundamentet, allt skakade, knakade och plastbitar flög runt bilen. Allt gick i ultrarapid och utan att jag riktigt vet hur hade jag rattat upp bilen, stannat, fått igång mina varningsblinker och satt mig i passagerarsätet. En sådan ofantligt overklighetskänsla for över mig. Det här kan omöjligt ha hänt, hörde jag mig själv säga. Jag hoppade ur bilen, bad till Gud eller något att de där plastbitarna som jag sett inte alls kommit från min bil. Men det är klart att de gjort det. Betong släpper inte mycket plast. Jag tittade mig omkring, sökte efter något som kunde intyga att jag ännu sov. Möttes istället av en biltuta och en bilist som for förbi med långfingret framme. Medmänsklighet at its finest.

Satte mig på huk vid bilen och ringde Alexander. Han ville veta hur jag mådde, men jag tyckte det var helt oväsentligt. Bilen var sönder och jag var den enda som hade nyckel till jobbet. Vad fan gör man när man krockar, frågade jag. När Alexander fått veta att jag mådde bra sa han åt mig att ringa 112 . Ägnade vad som kändes som en evighet åt att förklara för telefonisten att jag var helt okej och inte ville ha en ambulans.

-          Men är du inte chockad då, undrade rösten på andra sidan luren.

Och istället för att tycka att det var bra att hon försäkrade sig om att jag var okej svor jag fram:

-          Men det är väl klart som fan att jag är chockad, jag hade inte planerat att krocka så jo. Men framförallt måste jag verkligen till jobbet nu!

Hon sa till slut att hon bara skickar en polisbil och jag ringde upp min kollega, förklarade att jag skulle dröja eftersom jag krockat. Sedan kom polisbilen rullande. En kvinna och en man med snälla ögon hoppade ur, frågade hur jag mådde och vad som hänt. Jag fick blåsa, lämna uppgifter och när de frågade om någon eller något skadats svarade jag:

-          Gullan. Bara Gullan.

Sedan fick jag förklara att Gullan alltså var bilens smeknamn och inte någon stackars katt eller dylikt. Sedan körde de mig och bilen till jobbet. Framför en kö på cirka femtio människor anlände jag till jobbet i polisbil, tätt följd av en krockad stackars bil rattad av en polis. Jag antar att man skulle kunna kalla det en häftigt entrée. Väl inne på jobbet grät jag. För att det gått så fort, för att Gullan var sönder, för att alla kramade mig, för att ingen var arg över bilen eller över att jag var sen och för att jag insåg hur mycket tur i oturen jag haft.

Jag är här nu

Efter fyra dagars introduktion hade jag i dag min första helt egna dag på Fitness24Seven. Anlände till Kungälv med mycket självförtroende. Självförtroende som genast skulle bli tippas omkull vid dagens första punkt på checklistan. Första punkten löd: Öppna dörren till säkerhetsrummet och larma av. Absolut, tänkte jag. Öppnade dörren, men kunde sedan inte hitta det förbaskade larmet. Tassade runt på stressade fötter, runt i cirklar, tittade längst väggarna och hittade till sist. Tryckte in koden och just som jag slog min sista siffra dödsvrålade larmet. Larmet varade i en halv sekund, men hjärtat på mig och kunderna hann ändå hamna någonstans i halsen. Helvete, vilket ljud. Jag tittade ut från mitt säkerhetsrum, vinkade till kunderna och ropade: "Hej allihopa, tänkte bara säga att jag heter Lisa!" Sedan gick det faktiskt som smort.

Då har vi ett mål då

Vinet jag köpte i går var tydligen ett korkvin. Och vi har ingen korkskruv. Så, min lilla romantiska gest gjorde så som mina romantiska gester oftast gör och föll platt. Helt obarmhärtigt föll den från femman på badhuset och magplaskade framför klassens snyggaste kille. Ungefär så.

Sedan bråkade kladdkakan jag gjorde och stelnade jättelångsamt. Och eftersom jag är en Mäki kunde jag inte riktigt hantera mitt bakslag särskilt elegant utan blev råtvär. Svor och kallade mig själv för himla dumma jävel. Men som tur är har jag världens finaste människa som sambo. Han klappade och kramade, blev glad ändå, ställde vinflaskan på fönsterbrädan och sa: "Tills vi har en korkskruv". 

Livet som bakterie

Det värsta med att vara sjuk är att man inte är sig själv, för det går inte. Under de senaste dagarna har jag enbart varit snor, feber och brutal hosta. Med en värktablett, en hosttablett och fyra pysch nässpray i kroppen så kan jag rasta hunden. Det har varit mina dagars absoluta höjdpunkt, när jag känt att jag haft nog med kraft för att gå upp och ned för trappan som leder till skogen där jag kan släppa Aquila. Skulle ha fått jobba i morgon. Men jag fick tacka nej. Hade någon kunnat bära mig till spelningen och sedan hem igen, så kanske. Men när jag blir utmattat av en omgång Shoot Bubble på mobilen och får snurrig huvudvärk av att stå upp så är det bara att inse att jag inte bör köra bil. Så vad gör jag om dagarna? Tittar på tv. Har blivit så fruktansvärt insatt i Real Housewifes of New Jersey att Alex inte ens bryr sig om att mobba mig längre när jag berättar om deras intriger. Han har accepterat det som något jag gör. Snart accepterar han väl även 16 & Pregnant som ett Lisa-program. Fy fan, hemska tanke. Jag måste bli frisk! Inga husmorsknep biter på denna sjuka. Jag har druckit ingefärste med vitlök i hela veckan och gnagt på råa vitlöksklyftor igår. Jäkla dårar som tipsade om det! Som ni hör börjar läget att bli desperat här på Hammarkullen. Ro hit lite krya-på-dig-hälsningar!

OCH! Som om inte allt detta djävulskap skulle vara nog så har jag inte fått pussa Alex sedan i söndagskväll. Jag vill inte smittas och han vill förstås inte bli smittad. Så - vi har pussförbud. Jag springer ur köket om jag måste hosta, ber om ursäkt när jag glömmer nysa i armvecket, tvättar händerna med alkogel, har en egen vattenflaska och torkar av husets handtag med jämna mellanrum. KUL. LIV.

Måndagspepp

Så, förra veckan trodde jag att jag mådde dåligt. Stannade hemma från skolan, snöt mig, snörvlade och ojade mig. I dag vet jag bättre. I dag har jag mått så dåligt att jag gråtit, feberfrossat i timmar och hostat så att jag nästan spytt. I dag har jag mått förjävligt. Nu vet ni.

Rör för i helvete inte min kompis

För att väga upp vårt förmiddagsstrosande på Pingstkyrkans second hand-butik samlade vi truppen på lördagskvällen för att fira Linnea som fyllt år. Blev en jättebra kväll som dock avslutades på ett jävligt otippad och tråkigt sätt utanför Mortens. Från ingenstans kommer en kille som med full kraft knuffar iväg Linnea så att hon nästan ramlar. Vi andra rusar fram och frågar vad fan han håller på med. Då svarar killen med att ta stryptag på Yvonne! Jag har aldrig viljat nita någon så mycket som då. Tror att både jag och Anja var beredda att köra street fight. Blev dock inget med det eftersom några andra gick emellan och fick läget att lugna sig. Bra av de, antar jag.

Vem fan gör så? Vem fan går och trycker handen om en någon annans hals helt jävla oprovocerat? Vem fan går och knuffar någon så jävla hårt? Och vart fan var vakterna? Vid stängning ska de väl befinna sig vid utgången? I efterhand ångrar jag att jag inte tog kort på människan eller såg till att få tag i namnet istället för att stå och vråla. Det hade varit ett rent jävla nöje att polisanmäla honom. 

Så, då går jag väl hem då

Skulle jobba i kväll. Gick glatt in på Mortens, presenterade mig och annonserade att jag skulle täcka upp deras premiär på Julshowen. Mannen i entrén såg osäker ut, bad mig vänta och hämtade en kollega. När kollegan kom förklarade jag mitt namn och syfte igen. Hon såg ännu mer förvirrad ut, men bad mig följa med. Det var väldigt lite folk på plats så jag anade oråd. Fick gå in ett rum där Kim och gänget satt och åt. Fick prata med ännu en person och förklarade att jag var där för att recensera premiären av deras julshow. De tyckte att jag var tidig, och det förstår jag. Premiären av julshowen är tydligen i morgon. 

När jag insåg att det inte skulle bli något recenserande såg jag ut ungefär såhär:

Jag är redo för ridån

Just det. Efter skoldagen i går var det dags att ta sig hemåt. Jag segade mig igenom Göteborg, log för mig själv och bara trivdes. Gick ut och in i butiker och på Stadium sprang jag in i ett par träningstights som skrek: "TA MED OSS HEM DÅ DIN DÅRE". Jag sa: "Jaja, lugna er" och gick till kassan med dem. Såg på klockan att det skulle gå ett tåg om tjugo minuter, så efter att jag fått min kasse tackade jag glatt och patrullerade iväg. Var dödens jäkla hungrig så jag skuttade in på en Hemköp, greppade lite ätbart och gick till kassan där jag upptäckte att min bankkort var borta.. FAN! Fan, fan, fan. Och helvete.

Tog bort mina saker från rullbandet, ställde mig bredvid kassan och letade igenom påse, väska och fickor med skakiga panik-och-helvetes-jävla-skit-händer. Inget bankkort. Hittade kvittot från Stadium och letade i minnet: Tog jag ut kortet efter betalningen? Nej. Nej, ingen minnesbild av det. Kastade mig ut från mataffären och skyndade mot Stadium.. Inser nu att jag lämnade en yoghurt där i kassaområdet. Förlåt Hemköp, det var taskigt. Hur som helst. Rusade in på Stadium med vild blick, när kassörskan såg mig jublade hon och hojtade: "Där är du ju!". Hon hade tydligen sprungit efter mig med kortet, men jag hade försvunnit snabbare än blixten. Andades ut med bankkortet tillbaka i plånboken, kikade på klockan och insåg att tåget åkt ifrån mig. Jaja, nästa tåg skulle gå 13:42. Jag var på stationen strax efter halv, travade runt lite och gick ut till perrongen 13:44. Men, där stod det inget tåg. Va? Vad falls? Tittade i reseplaneraren igen. Tåget gick 13:42.. FAN! Fan, fan, fan. Och helvete.

Jag la mig ned på perrongen, sparkade med benen, sprattlade okontrollerat med armarna, rev hårtussar ur min hjässa, grät och skrek tills betongen sprack. Sedan köpte jag en macka.

You put the turd in saturday

De senaste dagarna har varit.. vad ska man säga.. MENS.. Jag har helt enkelt inte känt för att göra så mycket mer än att äta chips, tugga på choklad och glo på New Girl. Nu har jag sett alla New Girl-avsnitt och godiset är slut. Det är dock inte mensen. Satan, satan, satan. Domedagen kommer.

Chuck Norris can smell your fear trough the phone

Hjärtat i halsgropen. Lite sådan har den här dagen varit. "Varför?!", undrar du och skuttar ett par centimeter närmare skärmen. "Telefonsamtal", svarar jag och hör dig sucka. Jag avskyr att ringa viktiga samtal. Det är ta mig fan bland det grisigaste som finns i kategorin: Vardag. I dag har jag haft fem sådana där viktiga samtal att ringa. Inför varje samtal har jag drämt händerna i soffan, sprattlat, sparkat och brölat: Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Och sedan har jag gjort det ändå, till tonerna av ett hjärta som bultat hårdare än mitt i ett spinningpass. Jag tycker verkligen att det är pest att ringa upp folk. Tiden då signalerna går fram och man bara väntar, det är det allra värsta. Då är det knytnävsslagmål i mitt inre mellan Team Vill-Inte och Team Måste. En galen dragkamp pågår till ringsignalens dova toner. Mitt flyende jag skriker: "LÄGG PÅ! LÄGG PÅ NU! Lägg på nu så kan du med handen på hjärtat ändå säga att du ringt ju. Lägg på!" och mitt mitt mogna business-self går sakligt igenom olika hälsningsfraser så som: "Hej, jag heter Lisa Mäki" samtidigt som den försöker tysta mitt flyende jag med hårda ord så som: "Håll käften ditt stora fån!". 

Ungefär så. Sann terror är verkligen att trycka på ring-knappen och sedan vänta. Jag lär mig aldrig hantera det på ett vettigt sätt. Beter mig istället som deltagarna i ett avsnitt av Fear Factor. Vad upp med det? Jag gillar ju samtalen. Älskar i många fall samtalen. Ändå blir jag helt rabiat inför dem. Man tycker att jag borde vara van. Jag har ändå jobbat som skribent under två år! I alla fall 60% av jobbet som skribent gick ut på att ringa upp folk. Hej på er dagliga frispel! 

När man tänker säga något men det bara blir: äh

Vissa dagar så är jag ta mig fan helt och hållet åsiktsberövad. De dagarna kan inte ett klokt ord pressas ut genom mina fingertoppar och över till tangenterna. Det blir liksom bara ett tvärstopp. Hjärnan bara gosar ihop sig i sin lilla te-hörna och utbrister: Och nu vart det paus för mig! Det finns liksom inte mycket att göra då när hjärnan inte vill. Inte mycket, annat än att vänta. Vänta tills cynapserna, hjärnbalkarna och nervtrådarna vill börja jobba och ge en lite sköna tankebanor igen. I dag har jag varit helt åsiktsberövad.

Fast inte nog åsiktsberövad för att inte kunna leverera följande analys: Glögg med kaffesmak är en bra grej, medan filmen "Friends with benefits" är usel. Men, detta skulle ju förvisso en mindre begåvad människa också kunna komma fram till. Anywho, anyhow. I morgon är en annan dag och då är det full rulle uppe på hjärnkontoret igen. Håll i hatten!

Svin

Såg precis en vidrig video föreställande en misshandel. Det är en far som slår sin dotter som straff för att hon laddat ned musik och spel. Dottern har själv filmat misshandeln som skedde 2004. Videon är åtta minuter lång. I nästan åtta minuter gråter hon och ber honom sluta flera gånger. Mamman är också med under misshandeln och säger bland annat åt sin dotter att hon ska vända sig om och ta emot det som en sextonåring. Som om det är något hon var menad till, som om det är något en sextonåring ska kunna ta. Det är ta mig fan bland det vidrigaste jag sett på länge. Att sådana här föräldrar finns, föräldrar som tar sitt bälte och bara slår. Föräldrar som när dottern börjar gråta, bara slår hårdare. Pappan jobbade vid tillfället som domare och har vid flertalet tillfällen dömt i ärenden som handlat om just barnmisshandel. Det är obehagligt. Obehagligt hur människor som vi är menade att lita på, som utsatta barn är menade att känna tillit hos gör sådant. Jag får ont i magen av att se det så tätt inpå, att tänka på hur många som utsätts för detta varje dag.

Blir otroligt imponerad av dottern Hillary Adams som publicerat videon på youtube och väckt en debatt som ofta stampar. Vi måste reagera. Vi måste agera. Vi måste skydda och se efter varandra. Vare sig det händer på andra sidan av Atlanten eller ej. Vi får aldrig titta undan. Aldrig jävla någonsin att de ska få vinna. Svinen får aldrig vinna.

Grå och bakis

När man vaknar upp och ser ut såhär. Då kan man direkt starta dagen med att sänka alla eventuella förhoppningar inför dagen. Det blir inget med det. I dag vilar jag. I dag ser jag på tv. 

You've been hit by the time bandit

Det är ju jävligt märkligt hur klockor ibland inte låter tick och tack utan bara väser swiiiish. Alldeles, alldeles nyss var klockan elva och jag bestämde mig för att dricka en kopp te. Jag bryggde, hällde, drack. Nu har jag precis tömt min tekopp och klockan är halv ett! Klockan är halv ett även om den alldeles nyss var elva! Hur? Hur gick det till? Jag vill ha tillbaka min tid, och jag vill ha tillbaka den nu. Jag skulle ju använda min tid till att läsa några sidor om konditonstest. Jaha, men nä, god natt.

Saker som jag kan irritera mig på:

När en person i sin statusuppdatering skriver "tar mig ett kallt glas med vatten".

Inte bara är det en fullständigt meningslös och ogivande statusuppdatering för mig att ta del av. Och vad värre är, fen innehåller syftningsfel som gör den än mer (om möjligt) värdelös. Känner hon att hon måste uppdatera oss om att hon minsann druckit ett glas kallt vatten kan hon väl skriva rätt åtminstone. Nej då. Istället ska hon skriva att hon druckit vatten ur ett kallt glas. Detta är ett perfekt exempel på; om du inte har inget vettigt att säga - Knip snattran snatter-tant. 

Som Navid sa, vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden

Jag är lite avstängd i dag. Inte arg eller så. Bara avstängd. Det är sol i Karlstad och jag har kärlek och hund inom räckhåll. Men ja, min kreaktivitet ligger och sover. Jag har läst säkert femtio olika artiklar i dag, varav hälften handlat om Gaddafi. Men jag får liksom inte ihop något vettigt av det. I dag har jag en sådan där dag då jag bara kliar mig i håret och tycker att allt jag läser är helvetes helvete. Jag har inte ett skit att säga om ett skit. I dag är jag en sådan där som vrålar: Finns det inga goda nyheter då?

I dag är jag arg på att alla bara dör och dödas hela tiden, och att de tar min kreativitet med sig i fallet.

Dagen då min blogg blev en klagomur

Jag är som en tonåring just nu. Jag är trött hela tiden och får liksom sparka upp mig själv ur sängen. Detta trots min nya livsstil a la sänggående-innan-tolv. Jag är sådär riktigt tonårings-dum-trotsig. Är intresserad av det vi läser om i skolan, men vägrar liksom motivera mig själv till att läsa om det. Vet exakt hur jag ska göra för att få pluggandet att kännas lätt och nästan roligt. Men jag väljer ändå att inte göra det. Istället väljer jag att göra det knepigt och knöligt genom att hela tiden vänta till sista sekund med att plugga. Ni vet, sådär som man gjorde när man är tonåring och hela tiden envisades med att vänta tills föräldrarna vrålade. Man väntade med läxorna och straffade bara sig själv. Trots och tjorv för ingen anledning alls.

Hösten är ett jäkla fanskapsverktyg när det kommer till att fucka upp huvudet alltså. Motivationen faller till marken ihop med löven. Vill "göra en igelkott" och gömma mig under en förmultnande lövhög. 

Nej, jag vet, det här är inget konstant. Antagligen har det gått över om cirka en vecka, eller kanske om två dagar. Men, det här är min blogg, mitt lilla rike och här får jag klaga exakt hur mycket jag vill. Även om det gäller pyttesmå tycker-synd-om-mig-själv-problem. 

Tror egentligen att det hela handlar om att jag är fattig. Det är liksom det jag landar på efter alla mina tankesnurrar. Typ såhär tänker jag, hela dagen: "Till i morgon ska jag ha läst 103 sidor, men jag behöver ju jobba, träna, städa och diska. Också vill jag ha råd med att åka till Stockholm med tjejerna, tatuera mig och äta en satans macka från Espresso House. Men det kan jag ju inte. För jag har inga pengar. Blä, jag hatar att vara fattig".

Åh. Det här var ett skönt inlägg att skriva. För när jag läser igenom detta inlägg, som ju ska handla om mina nuvarande "problem", så ser jag att jag har det rätt bra. Slutklagat!

On our watch, because of us

För en vecka sedan gick ett stort containerfartyg lastat med 1700 ton olja på grund utanför Nya Zeeland. Mellan 150-350 ton olja har redan läckt ut i Stilla Havet. Döda sjöfåglar har redan hittats och enligt uppgifter i dag har nu även delfiner, valar och sälar hittats döda i ett visst område. 20 ton olja har hittills nått stränderna på Nordön och landets miljöminister sade i går att detta är landets värsta naturkatastrof genom tiderna. Ett stort saneringsarbete pågår men hårt väder riskerar nu att bryta sönder fartyget och förvärra situationen ytterligare. Förutom oljeläckage oroar sig nu myndigheterna för att vissa container innehåller varor med det miljöfarliga ämnet ferrokisel.

Jag kan inte ta till mig det här riktigt, för det gör mig så förbannad. Hur är det möjligt att Nya Zeelands värsta naturkatastrof orsakas av att ett enormt lastfartyg går på grund på ett extremt väldokumenterat rev? Hur är det möjligt att dessa enorma lastfartyg plötsligt bara går på grund? Nu, 2011, när vi har så avancerad teknik och så väldokumenterade hav? Ett fartyg lastat med 1700 ton olja borde inte ens gå i närheten av rev, det är väl för fan lekmanna-matematik. Det gör mig förbannad, för det händer alldeles för ofta. Utanför Strömstad står just nu ett fartyg som var lastat med 1100 ton olja på grund och läcker ut olja. Hur är det möjligt att dessa enorma fartyg går på grund? Vi är skyldiga jorden att ta hand om den. Olyckor sker, men detta. Hur kan vi tillåta att sådant fortfarande sker? Vi kan så mycket bättre.

När någon pratar om "Oljekatastrofen" ska vi inte fråga oss själva "Vilken av dem?". När någon pratar om "Oljekatastrofen" ska det vara ett "Just det, just den". Vi ska inte fråga oss själva om de menar den i Mexikanska Golfen, den i Nya Zeeland, den i Kina eller den utanför Strömstad. Det ska inte kunna hända så ofta att det är nödvändigt. Jag borde inte behöva få fram 148 000 träffar när jag googlar på "oljekatastrof". Jag blir förbannad för att jag är så satans liten gentemot våra enorma oljeföretag. Hur fan stoppar man det? Är verkligen allt vi kan göra mot sådana här katastrofer att volontär-arbeta när de väl hänt och städa de drabbade stränderna? Pärlor till svin, det är vad vår värld ger. Vi har alla dessa fantastiska arter och platser, ändå tillåter vi att det här händer. Jag hatar, hatar, hatar att jag vet exakt hur en oljeindränkt fågel ser ut. Jag borde inte ha en aning.