Visar inlägg med etikett kärlek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kärlek. Visa alla inlägg

onsdag 9 oktober 2013

Frank The Gangster


Nämnde att det flyttat in en boxervalp i radhuset och här är han. Han heter Frank och fyller 14 veckor på torsdag. Han är söt, rolig, energisk och ganska dum ibland. Ikväll gjorde han tillexempel något så korkat som att äta upp sin egen bajs. Men oftast är han snäll och söt. Han vet sitt namn, kommer när vi ropar och sitter ned på kommando. Sedan Frank kom till Hammarkullen har jag sällan behövt fundera på vad jag ska göra. Jo, han må vara ung men han har redan hunnit med hela tre besök till veterinären. Ett besök för vanlig vaccination och två besök för att undersöka baktassen som gjorde ont efter ett illa planerat skutt som han gjorde under ett så kallat boxerfnatt. Usch, vad det sved i hjärtat när det gjorde ont på honom och oj, vad glad jag blev när han efter nästan en vecka på tre ben ställde ned bakbenet och blev sitt vanliga jag igen. Till och med Aquila verkade lättad när valpen blev pigg igen (även om hon säkert ångrar sig nu). Nåväl, ni kommer säkert få träffa på Frank också senare i bloggen. Det känns som att han är en hund som kommer skapa historier.

fredag 15 februari 2013

Då har vi ett mål då

Vinet jag köpte i går var tydligen ett korkvin. Och vi har ingen korkskruv. Så, min lilla romantiska gest gjorde så som mina romantiska gester oftast gör och föll platt. Helt obarmhärtigt föll den från femman på badhuset och magplaskade framför klassens snyggaste kille. Ungefär så.

Sedan bråkade kladdkakan jag gjorde och stelnade jättelångsamt. Och eftersom jag är en Mäki kunde jag inte riktigt hantera mitt bakslag särskilt elegant utan blev råtvär. Svor och kallade mig själv för himla dumma jävel. Men som tur är har jag världens finaste människa som sambo. Han klappade och kramade, blev glad ändå, ställde vinflaskan på fönsterbrädan och sa: "Tills vi har en korkskruv". 

torsdag 14 februari 2013

Fortsätt älska

I dag är det alla hjärtans dag. Tusentals bord står bokade för två, hjärtformade sötsaker inhandlas och blombuden skyndar genom staden. Jag gör som jag brukar och älskar min Alex. För ett år sedan var han i Uddevalla för sin praktikperiod och bodde hos mig under sex veckor. Vi delade på mina tjugosex kvadratmeter och bestämde någon gång under den perioden att det faktiskt var så det skulle få bli. Vi skulle bo ihop, det kändes så himla självklart då. För vi hade blivit så självklara då. Tog tag i varandras händer lite hårdare och bestämde att det inte fanns några alternativ. För varandra hela tiden, men också för vår alldeles egen skull. För att det kändes rätt i två magar, för att det kändes rätt i två huvuden. Jag vill, du vill, vi vill.

Ett år senare vill jag ännu. Nu har vi bytt mina tjugosex kvadratmeter i Uddevalla till våra hundrasextio kvadratmeter i Göteborg. Jag har inte köpt någon nallebjörn åt dig idag, strösslat rosenblad över sängen eller ens en plockat hem en blomma. Men jag har köpt ett vin som jag vet kommer få dig att le.

onsdag 6 februari 2013

Den där killen, den där känslan

Känslan av att inte riktigt kunna eller vilja somna om han inte rör vid dig. Den känslan är ganska enorm. Den kärleken är ganska enorm. Mitt i vardagens suckningar, när man stressar som mest och kanske inte har tid - då är det viktigt att stanna upp och känna hur ofantligt lycklig man är. Att känna hur man verkligen älskar. I dag känner jag det lite extra. Pussar en extra gång innan skola och jobb.

fredag 23 november 2012

Näsa mot nos

En bekant lade upp en bild på facebook föreställande hennes barn och hund, fångade mitt i en kram. Bildtexten var: "Barn mår bra med djur". Och på en sekund blev jag så jävla blödig. Tårar i ögonen och hela skiten. Tänkte på hur sant det var, mindes alla mina gamla vänner som lämnat. Mina fyrbenta och bästa vänner som funnits där hela barndomen igenom.

Jag är så ofantligt tacksam till mina föräldrar som sett till att vi haft hundar i huset, som sett till att det ständigt varit en vän som väntat där hemma. Jag tror faktiskt aldrig att jag har känt mig ensam. För även när vännerna i skolan bråkat eller jag rusat in på rummet för att gråta efter föräldraskrik så har det alltid funnits en vän där. En hundnos som puffat på en för att de känt att man är ledsen, som visat att "Jag är ju här för dig". Jag saknar ännu mina vänner som funnits och lämnat, ibland alldeles för tidigt. Pappa sa någon gång att den röda solnedgången är våra röda settrar som rusar över himlen, ännu på jakt där uppe i sälla jaktmarkerna. Jag väljer att tro på det. Varje gång jag ser himlen färgas röd ser jag Lord, Alva och Freja springa över himlen på friska ben. Mina bästa barndomsvänner. 

Slås av tanken på att jag tog mitt bästa beslut som trettonåring. Då köpte jag min Aquila. Min bästis. Min bästis som är den allra klokaste, roligaste och mysigaste jag vet. Hon påminner mig om att busa och finna det helt fantastiska med en enkel pinne. Hon säger ifrån när vi sovit för lite och är världens bästa på att ta sovmorgon. Hon är väldigt tydlig när hon tycker att man är lite för flamsig. Hon är uppmärksam på när saker är annorlunda och vaktar huset mot knepiga ljud. Hon får mig att öka takten på springturer och testa främmande stigar till nya platser och utsikter. Min kloka klokbok till hund är till och med så klok att hon vet att man inte behöver skrika. När jag och Alexander bråkar ställer sig Aquila mitt emellan och lägger en tass på den som skriker högst. På bilden ovanför ser ni Aquila och Freja, under deras sista sommar ihop. 

måndag 1 oktober 2012

När man är så trött att till och med huden är trött

Min lilla krigare, efter dagens operation.

Min vän i livet

För lite mer än en vecka sedan ringde jag upp Alexander efter skolan. Han och pappa hade tidigare under dagen varit till veterinärer med Aquila för att kontrollera några knölar vi hittat på hennes mage. Jag frågade hur det gått och Alex svarade att det gått bra. Jag andades ut och log för mig själv när jag sedan frågade vad knölarna var för något. Då svarade Alexander helt kort: "Tumörer". Jag blev helt tyst. Förstod inte. Väntade på ett "Skoja bara" som inte kom. Vadå tumörer? Vadå bra? Hur fan det ha gått bra om min hund, min skrålla och söttuss har tumörer? Ja, jag kallar hennes sådana saker. När det kommer till min Aquila är jag lite som en fnittrig fjortonåring. Alexander fortsatte prata på andra sidan luren och berättade att hon skulle behöva opereras. Då sprack något och jag väste i telefonen: "Men för i helvete människa! Hur fan kan du säga att det gått bra när du i nästa mening säger tumörer och operation?! I vilken jävla värld är det någonsin bra?". Det kändes som jag satt mitt i en soptipp.

Men efter att Alexander förklarade lite bättre kunde jag andas igen och nästan garva åt situationen. För det var ju komisk. Alexander är ofta ganska komisk när det kommer till att försöka hitta de där rätta orden. Nej, bra var det inte. Aquila hade juvertumörer och veterinären hade förklarat det som en vanlig åkomma hos äldre tikar. Hon lider inte av det och tumörerna tas bort med ett relativt enkelt ingrepp. Är tumörerna godartade finns det ingen vidare fara på taket, är de däremot elakartade finns en del beslut att ta. Aquilas tumörer tycktes växa långsamt och vara godartade. Men, alltid och hela tiden dessa men, man vet aldrig förrän man testat tumörerna och röntgtat hunden för att titta efter eventuella spridningar.

Och i dag var det alltså dags för operation. Kvart i sex i morse hämtade pappa upp mig och Aquila och åkte ned till Björn Axens Smådjursklinik i Göteborg. På vägen ned småpratade vi, försökte att inte stressa upp oss och lyssna på radion. Men gång på gång kände jag ändå hur ögonen fylldes av oroliga tårar och hur halsen tjocknade av en skrikgråt som ville ut. Det kändes så förbannat läskig, bara faktumet att Aquila skulle sövas kändes som en jävla ruin. Jag tittade ut genom fönstret och tänkte att hon klarar sig samtidigt som jag slogs med den vidriga tanken "Men, tänk om..". Tänk om de var elakartade? Tänk om det spridit sig? Tänk jävla om? Jag gjorde det jag undvikit och googlade på juvertumörer. Läste om spridning och kraschade på en mening som löd: "Har tumören spridit sig är prognosen dålig och för dessa hundar rekommenderas ofta avlivning". Jag har fått knutar i magen förut, men den känslan som kom då.. Det var som om jag inte hade en mage eller ens en ynka tarm. Allt  var bara tung jävla sten. Tänk om det spridit sig? Tänk om det spridit sig? Tänk om det spridit sig? Jag gömde tårarna i morgonmörkret, tackade för regnet som gjorde ljuset så dovt att pappa inte kunde se. För jag vet att om min hjärta krossas så krossas också hans hjärta. Och det fick inte hända. För jag behövde honom stark. Jag behövde honom trygg. När jag insåg det - att jag behöver honom trygg så insåg jag plötsligt hur Aquila kommer behöva mig trygg. Hon behöver mig som lugn och pålitlig. Hon behöver mitt löfte. Så jag samlade mig och var.. trygg. Helt plötsligt var jag helt trygg och säker. Aquila skulle klara sig. Förstås. 

I väntrummet låg Aquila på mina fötter och när de andra hundarna skällde var hon tyst. Hon var lugn, för att jag var lugn, för att pappa var lugn. Veterinären gick igenom operationen och berättade han skulle röntga henne först och kontrollera eventuell spridning. Han sa: "Hittar jag något så ringer jag, för då står vi i ett helt annat läge". Jag förstod vad han sa, vad han menade men kände i hjärtat att: "Hörru. Du kommer inte att ringa mig". Nu har det gått ett par timmar och han har inte ringt. Om en halvtimme åker jag och pappa för att hämta min hund, skrålla och söttuss. Hon kommer att vara trött och sydd om magen. Men hon kommer att klara sig. För hon måste klara sig. Rör inte min kompis!

onsdag 22 augusti 2012

Eftersom du får nudlar att kännas som finaste pasta

I morgon åker jag upp till Karlstad för att hjälpa Alexander att packa ihop sin lägenhet för att sedan, på lördag, hoppa i skåpbilen och flytta hans saker hit. Hit som inte längre är mitt hem, utan vårt hem. I slutet på månaden kommer hans namn att stå på dörren bredvid mitt. Ingen kommer längre att fråga "Hur länge stannar Alex då?" och vi kommer inte längre behöva spara, pussla, planera och fundera för att kunna träffas. Äntligen får vi ett förhållande utan förnamnet distans. Äntligen vi, på riktigt.

Låt vardagen komma! Låt tunga matkassar, städgnabb, inredningskrockar, hej-och-hej-då-pussar i hallen, tvätthögar och middag mittemot varandra (eller framför tv:n ibland). Låt allt det komma! Låt vår vardag sätta fart. Jag ser fram emot allt. För även det aptrista är så mycket roligare ihop med honom.

torsdag 9 augusti 2012

Om jag bara kunde ta den kulan

Hon vaknar, sträcker på sig och sitter sedan vid sitt bord. Äter frukost och reser sig för att göra kaffe. Förut bryggde hon fyra koppar, nu brygger hon bara två. Häften så mycket. Han brukade vara där. Hon går till skolan. Men allt är bara han, han, han. Han brukade vara hennes. De brukade vara klassens kärlekspar. Nu sitter de på varsin sida av ett alldeles för litet klassrum. Allt är allt, allt är som det brukade vara. Fast nu kan hon inte prata med honom. Nu kan hon inte förlåta honom. Nu kan hon inte förstå honom. Han som hon var närmast för bara ett ögonblick sedan. Det är som att det bara gått ett andetag och tusen år på samma gång. Hur kan man vara så nära för att sedan vara så långt bort.

Hon tänker "Ditt jävla helvete", "Det är du som ska lida" och "Fan, kom tillbaka". Det är inte gjort för att vara lätt, det är gjort för att suga och punktera hela magen. Hon vet att det är tillfälligt, läser "This too shall pass" och vet att det är sant. Men det hjälper ju inte ett jävla skit just nu. För just nu sitter han där, några bord från hennes och ser lika bra ut som han alltid gjort. Allt är krossat, allt är en jävla Håkan Hellström-låt som fastnat på repeat. Allt är Thåström och ett fan, fan, fan, det skulle vart du.

Vänskap är att lida när hon lider. Att önska bort det onda och känna sig hopplös när man inte kan plåstra känslor. Vänskap är att veta att hon är värd så mycket mer. Vänskap är att försöka torka tårar över en jävla telefonen och peka på allt som gör att det är han som förlorat och inte hon. 

måndag 23 juli 2012

När det är som bäst befinner vi oss ändå bara ett steg från den totala katastrofen

Ibland är det här med kärlek bara tusentals jävla frågor. För när man ger sitt hjärta rakt ut åt någon, när man är så nära någon att det ibland känns som om man delar hud blir, då blir det så ofantligt jävla asläskigt att plötsligt påminnas om hur skört allt är. Hur den andra människan, som man nästan låtit bli ett synonym för en själv, fortfarande bara är just det - en annan människa. Hur vet man att man inte hittat på? Hur vet man att man inte hittat på hur nära man är, hur man förstår och känner varandra? Tänk om man inte kan lita på den som man lämnat hjärtat hos? Tänk om han visst skulle såra mig?

För någon dag sedan ringde min vän. Hon grät, sade mellan snyftningarna att han gjort slut med henne på precis det sätt som hon varit rädd att han skulle. De hade varit ärliga mot varandra. De hade pratat om vad som sårar, erkänt vad som gör dem rädda och hon sa hur han aldrig fick göra mot henne. "Lämna mig, men inte så", sa hon och litade på honom. Men när hon ringde hade han gjort exakt så. Han, som sagt att han brytt sig hade gjort exakt så ändå. Och helt naivt tänkte jag: "Vad tur att jag har Alexander." Det får min mage att krampa. När man ser hur allt kan rasa. 

Allt vi gör är att hoppas. Hoppas, hoppas, hoppas och önskar med varenda del av ens kropp att man är så nära som man tror och inte älskar förgäves. Allt man kan göra är att fortsätta tro, fortsätta hålla nära och älska. Man måste fortsätta våga stå där, precis mellan molnen och det obarmhärtiga fallet. För det är ju precis där det ligger. Kärlek är inte safe. Men det är ju förresten inte alkohol, fester, dans, tända ljus, bungyjump och resor till någon annanstans heller. 

torsdag 19 juli 2012

Älskling, på distans

Ju längre tid jag har distansförhållande, desto mer respekt får jag inför det. För det är svårt. Svårt för att det äter upp en att sakna någon, speciellt när det är den där personen som man ju för i helvete inte vill sakna. Svårt för att man ju måste fortsätta att sakna för att ha en anledning att fortsätta alls. Varför ska man annars prata i telefon när man är trött och inte har så mycket att säga? Varför ska man annars skicka hjärtan i sms och pussas via någon himla chatt? Man måste vänja sig vid att inte kunna ta på varandra, att inte kunna se den andras blick samtidigt som man måste fortsätta att förstå den andra. Det rationella blir ännu viktigare. För när man inte sitter mittemot varandra kan man inte se, ta tag i den andras händer och åtminstone visa med kroppen att man ju är där även de där även de där dagarna när man är trött. När man inte orkar prata kan man ge en puss. När man inte vill prata och är på distans blir liksom det dåliga samtalet lika med en dålig dag. Hade man varit där, hos den andra, kunde man umgås ändå, stirra på film och ändå vara nära. Men på distans, det är inte samma sak att luta huvudet på en mobil. På distans kan man trycka på den röda knappen, lägga på och sedan ljudlöst. Käften på oss bara.

Det sägs att man vänjer sig vid distans och det är sant. Man vänjer sig vid att vara isär och hjärtat slutar brista när man säger hej då på tågstationen. Man vänjer sig och lär sig att att sakna lagom. Man lär sig att stänga av en del av hjärtat i omgångar. Det vänjer man sig vid. Men det blir inte lättare. Aldrig någonsin blir det lättare, men hela tiden fortsätter det att vara värt det. För honom. För dig, Alexander.

torsdag 29 mars 2012

This too shall pass

Jag passerade en tjej som satt på en parkbänk och grät. Hon grät en sådan där gråt som liksom plockar hela ens andning ifrån en. Hon tryckte in något nummer på mobilen och när personen på andra sidan luren svarade skrek hon: "Det är slut. Han gjorde slut!"

Fy fan, i en sekund var mitt hjärta lika krossat som hennes. Fy fan vad kärlek gör ont när den gör sådär med en. När den bara krossar och saboterar hela ens andning. När den satans kärleken helt enkelt tar slut. Fy fan vad det svider just då. Just då, när allt är över. När allt är så helvetiskt jävla definitivt. Slut. 

För ett år sedan hade jag varit singel i ungefär en månad. I ungefär en månad hade jag vetat att han grät varje dag, att han var tom varje dag fast än jag ännu var hel. När orden "Det är slut" blev sagda mellan oss hade jag gått igenom dem tusen gånger innan och låtit dem krossa mig varje gång. Så när de väl sades på riktigt var jag så säker, så förberedd, så läkt att jag inte blev krossad under dem. Men han. Han ville ännu, han trodde ännu att vi kunde ta allt ett varv till. Och det är kanske det som svider mest då det tar slut. Att det alltid är någon som "vinner". 

Minns hur jag pratat med vänner när förhållanden tagit slut och de sagt: "Jag hittar ju ingen som fattar mig som honom igen.". Men, sedan gör man ju det. Men just då, när det tagit slut. Det är en sådan jävla dimma att försöka se igenom. Jag tror det är därför folk ibland går tillbaka, även om förhållandet inte är bra, för att man inte orkar börja om och ta sig igenom någon jävla dimma. Fan, det är tillfälligt. 

Jag hoppas hon fattar det. Att det bara är tillfälligt och att hon läker. Ett tag kommer hon kanske inte kunna andas och ett tag kommer varenda låt påminna om honom. Men, det passerar och solen skiner.

tisdag 13 mars 2012

För det är du

Det är ju rätt fånigt egentligen att jag har en plats i min lägenhet som jag ser som hans. Att platsen där hans väska stått och egentligen varit i vägen nu mest bara känns tom. När den inte står där, när han inte är här. Vad fan, jag saknar till och med att se honom sitta vid skrivbordet och spela.

måndag 20 februari 2012

När man delar baciller

I dag har jag haft en förkylningsdag ihop med min kärlek. Vi har hostat i ihop, snutit oss i omgångar och försökt boosta kroppen med vitaminer och te. I dag har det verkligen varit mest synd om oss.

tisdag 17 januari 2012

Jag saknar dig som fan, din jävla apa

Jag och Christine satt och åt frukost i morse till tonerna av Hellströms låt "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig" då hon tittade upp från sin müsli, slog ut med armarna och halvt besvärat, halvt glatt utbrast: Ja, men precis, så är det ju!

Och sådant är den ju med den där kärleken. Inte bara när den är olycklig och över, utan ibland också mitt upp i allt det fantastiska. Mitt upp i nykärleken, förälskelsen eller flörten så är den så satans besvärande ibland. För plötsligt saknar man, plötsligt väntar man på någon annan, plötsligt tänker man kanske först på henne och honom innan man tänker på sig själv, plötsligt är man så liten inför de stora känslorna, plötsligt är man sårbar.. sårbar, sårbar, sårbar.. Och det, den där förbannande sårbarheten, känns ju ibland som ett öde värre än en livstid med analklåda.

Jag och Christine pratade om hur verkligt provocerande det ibland kan vara att vara kär. För när man är kär, när man har träffat någon som får det att kännas sådär i magen, då börjar man ju nästan omgående också att sakna dem när de inte är bredvid. Man börjar tänka på dem, och ännu värre, man börjar tänka på vad de tänker på. Jag kan bli så himla irriterad över själva saknaden, arg på hjärtat som bara vill ha honom och nästan förbannad på honom för att han gör så här. För att han gjort mig kär och får mig att sakna honom i helt vardagliga lägen ( när jag borstar tänderna, när hans kudde är tom, när jag diskar ). Saknad är en känsla av att stå på en busshållplats i minusgrader. Men det är också en känsla av att stiga på en varm buss när luften utanför är kall.

Saknad är ett kvitto på det där, en bekräftelse på att jag vill bara vara med dig. Saknaden talar om för mig att det är värt det, att han är värd det. Men ibland så känns det ändå bara som Christine sjungande sammanfattade sin situation genom att citera gamle herr Broberg: "Jag älskar dig, ditt helvete". 

tisdag 3 januari 2012

Vad löjligt man beter sig, vad lycklig man är

En vän presenterade sin pojkvän för mig och hörni, det måste ju vara bland det finaste som finns. Att se två människor stå bredvid varandra och vara lika stolta. Lika stolta över att vara varandras. När jag tittar på Alex känns det ibland som om jag ska rasa ihop över att han är min. När han tackar en pizzabagare eller frågar om en storlek på en sko, så små, till synes helt obetydliga saker kan ibland tippa omkull mitt hjärta fullkomligt. Att se en vän, någon som man så länge hållit så nära sin hjärta, titta på killen hon presenterar en för och veta att det är så hon känner inför honom. Kärlek har ingen ålder och det är inget vin som ska årgångs-godkännas. Det handlar bara om den där blicken som just då säger att de bara vill vara med varandra. Den blicken får mig att rysa varje gång. Vare sig jag ser den hos min Alex, hos en vän när hon tittar på sin pojkvän som varit hennes sedan tre år tillbaka eller de som varit tillsammans i en vecka. Jag kanske är lite mjuk i själen i dag. Men hjärtan som ler, hörni, det är grejen.

lördag 19 november 2011

En till text om kärlek

Kärlek är att hitta en person som inspirerar och motiverar dig, men som inte vill förändra dig. Kärlek är inget krav, aldrig ett tvång. Kärlek är helt tvärtom. Det är att vara sig själv ännu mer, ihop med någon. Kärlek är att prata och se saker på nya sätt. Lära känna, lyssna på ny musik och dansa till nya takter. Kärlek är det samma för alla, fast helt annorlunda. Kärlek är det knasigaste, underbaraste och värsta man kan råka ut för. Kärlek är lite granna allt på en och samma gång. Det är att lite granna tappa fotfästet och sväva. Kärlek ska inte tynga och hindra mer än den får dig att le.

Kärlek är en relation. Och det är det som gör den knepig. För en relation handlar om att vara ihop. Att få något att hålla, för varandras skull. För varandras, men samtidigt alltid, alltid, alltid för sin egen skull. Annars kan ju inte den där fantastiska tangon fortsätta. Kärlek kryper in under skinnet och får en att tänka i banor man inte tänkt. På gott och ont. För, plötsligt reagerar man kanske annorlunda. Plötsligt pratar vänner som aldrig varit svartsjuka om hur de tjuvläst sms, plötsligt bryr sig någon om vem någon varit kär förut, fast än det inte spelar någon jävla roll. Egentligen.

Den största och viktigaste byggstenen i en relation är rationalitet. Och det är ju det som många gånger är svårt. När man behöver sitt huvud som mest svävar det iväg på tokiga kärleksresor. För kärlek är inte rationellt. Kärlek är väldigt mycket men nästan aldrig rationellt. Kärlek är oftast hjärta och inte hjärna. Ändå måste en relation ha båda. För att få det att funka, för att inte tynga och klänga i varandra och förvandla den där fantastiska känslan till något infekterat måste man använda båda. Det är då man kan utvecklas ihop, det är då det håller, det är då man fortsätter skratta och hitta takter att dansa till.

OBS! Uppdatering 11 januari 2013
Har hittat min text på lite andra håll senaste dagarna och även om det är kul att den uppskattas så är det väldigt tråkigt när den lämnas utan hänvisning eller länkning. Sprid den gärna, men då ihop med mitt namn! Upphovsrättslagen hörni. Tack.

lördag 22 oktober 2011

Vi pratar och jag faller hårdare för varje ord

Helt fantastiskt hur man plötsligt dundrar in i en människa och bara faller. Helt fantastiskt hur man kan träffa en människa som plötsligt får en att göra tummen upp för distansförhållanden och sådant man tänkt neka. Helt fantastiskt hur kärleken bara knockar undan ens försvar redan i första ronden. Det är skräckblandad jäkla förtjusning. Men mest förtjusning, förstås. Du knockar mig, min kärlek.

fredag 21 oktober 2011

Det där med att inte kunna uttrycka sig på ett vettigt sätt

Hittade en text som jag aldrig publicerat, ett bortglömt utkast placerat, gömt och glömt långt bak bland mina inlägg. Kanske hörde det hemma där. Men här är det ändå:

Kärlek är lite som ett av de där variga såren. De där såren som liksom växer och märks av mer för varje dag som går. Bara det att kärlek inte är äckligt och oönskat, som de där variga såren ju är. När jag tänker efter hör jag att kärlek inte alls är likt de där variga såren. Kärlek är mer som ett frö som satts i jorden. Ett frö som varje dag blir mer. Vackrare och större för varje dag. För var dag tar det upp mer av ens synfält och tankar.

Kärlek är som ett frö. Fast det kan man ju inte säga, för det låter alldeles för fånigt. Alldeles för klyschigt och konstigt. Så hörni, ignorera det jag skrev och återgå till era sysslor.