Kärlek är en relation. Och det är det som gör den knepig. För en relation handlar om att vara ihop. Att få något att hålla, för varandras skull. För varandras, men samtidigt alltid, alltid, alltid för sin egen skull. Annars kan ju inte den där fantastiska tangon fortsätta. Kärlek kryper in under skinnet och får en att tänka i banor man inte tänkt. På gott och ont. För, plötsligt reagerar man kanske annorlunda. Plötsligt pratar vänner som aldrig varit svartsjuka om hur de tjuvläst sms, plötsligt bryr sig någon om vem någon varit kär förut, fast än det inte spelar någon jävla roll. Egentligen.
Den största och viktigaste byggstenen i en relation är rationalitet. Och det är ju det som många gånger är svårt. När man behöver sitt huvud som mest svävar det iväg på tokiga kärleksresor. För kärlek är inte rationellt. Kärlek är väldigt mycket men nästan aldrig rationellt. Kärlek är oftast hjärta och inte hjärna. Ändå måste en relation ha båda. För att få det att funka, för att inte tynga och klänga i varandra och förvandla den där fantastiska känslan till något infekterat måste man använda båda. Det är då man kan utvecklas ihop, det är då det håller, det är då man fortsätter skratta och hitta takter att dansa till.
OBS! Uppdatering 11 januari 2013
Har hittat min text på lite andra håll senaste dagarna och även om det är kul att den uppskattas så är det väldigt tråkigt när den lämnas utan hänvisning eller länkning. Sprid den gärna, men då ihop med mitt namn! Upphovsrättslagen hörni. Tack.
OBS! Uppdatering 11 januari 2013
Har hittat min text på lite andra håll senaste dagarna och även om det är kul att den uppskattas så är det väldigt tråkigt när den lämnas utan hänvisning eller länkning. Sprid den gärna, men då ihop med mitt namn! Upphovsrättslagen hörni. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar